milkbartoilet

På flera håll har jag sett henne jämföras med Hellsing och idag kom det till min kännedom att Lotta Olsson har tilldelats Svenska barnboksinstitutets Lennart Hellsingpris för Zucchini till en tax som vi läst och tagit till våra hjärtan. Jag bloggade om den i december förra året. Nyligen lånade vi den föregående boken om Ella och Kattpoeten Prata persilja och även om illustrationerna skiljer sig åt väldigt mellan de två böckerna, det är ju trots allt 10 år emellan böckerna, så blev den också mycket omtyckt. Efterföljaren vars illustrationer är magiska är dock favoriten. Men vi känner igen språket, rytmen och de finurliga, charmiga rimmen.

Lotta Olsson är en riktigt begåvad ordkonstnär och hur fantastiskt vore det inte om vi i framtiden fick se henne producera lika makalösa mängder fantastiska barnböcker som Lennart Hellsing. Bara orden räcker till, för blott ”ett ynka pynka j blir kvar av jorden utan orden”.

Boknördar som bloggar om böcker skriver inte sällan om alla olästa som huserar i hyllorna. Hur har folket det på den fronten? Dra en rearunda i gamle gode Billy, rota fram stackarna som kanske står på bakre raden, förhandsboka titlar ur sortimentet du vet ligger nerpackat i flyttkartonger i källare eller på vind. Kan hämtas när som helt, kostar nada.

För den som absolut ska på med spenderarbyxorna skulle jag vilja slå ett slag för Kupan, Emmaus eller kanske Returbutiken. Handla en kasse för en hundring och släng för guds skull inte din hundring på Dan Browns senaste. Hur mycket de än vill att du ska göra det, gör det inte.

Den som känner sig rik bör absolut besöka Pilgatan och Mingus, det perfekta månggiftet mellan skattkammare av böcker, hjärtligt fika och nästintill dödligt charmiga lokaler. Här gäller principen ta tre betala för två på alla böcker i sortimentet.

Resten av bokrean, den med stora röda bokstäver, tycker jag mest är trång och svettig. Vi köper kanske någon kokbok och några barnböcker. Förra året nöjde vi oss allt som allt med Kenta och barbisarna och En stjärna vid namn Ajax. Efter att ha ögnat lite löst i de stora kedjornas kataloger för årets rea med blicken på litteraturen för de små har jag dock hittat några guldkorn. Men i stort är det väl som vanligt mycket deja vu över rean.

Anna-Clara Tidholms Nelly packar har stundtals varit omåttligt populär här hemma såväl som film som i bokform. Själv föredrar jag boken, så jag kan ta mig friheten att byta genus på Nellys föräldrar. Rollerna i familjen är tyvärr hopplöst förlegade, men lätta att åtgärda med enkel omkastning.

Matildas katter som jag skrev om innan jul finns med, bra bok. Bu och Bä får besök även den en bra bok. Det var det fräckaste – Om den lilla mullvaden som ville veta vem som hade gjort det… (dvs bajsat på hans huvud) har vi, tyvärr, som popup-variant och den är älskad av barnet hatad av de vuxna, så jag utfärdar en liten rekomendation/varning för den.

Den som inte har Vem ska trösta knyttet? borde kanske ta och skaffa den, som kanske är det finaste som gjorts för små ögon och öron. Att bokia sen tycker att folk ska skrivas på näsan och säger att boken lämpar sig för barn mellan sex och nio år är dumheter och struntprat och inget att lägga större vikt vid.

Den vanliga frågan kvarstår dock: Vilken blir årets bok om döden?

Vi hade nästan inte läst den, men så igår åkte den fram. -”Jag vill ha den”, sa vår son och pekade på bokryggen tillhörande Inger och Lasse Sandbergs Vit och Svart och alla de andra. Det var den han ville ha och vi läste den, och igen och igen. Varje gång vi läst sista sidan säger han nu med en suck: ”Tycker om den”. Jag kan inte annat än hålla med honom. Jag tycker också om den.

Vit och Svart och alla de andra, beskrevs någonstans som förlegad och alltför inlindande av ett viktigt budskap. Vad som denna kverulant uppfattade som bokens budskap var dock oklart. Boken kom 1986 och visst känns det. Kalla kriget, den röda knappen, Sovjet och Berlinmuren. Det bubblade i världen och känslan av förestående olycka var påtaglig. Muren skulle falla bara tre år senare. Samtidigt var det dekadensens decennium, med fenomen som Band Aid och överlag mycket av de stora innehållslösa orden. Innan självdistansen och ironin.

Vi har ett vitt land med svarta fjärilar och ett svart land med vita fjärilar. Vitt är vitt, och svart är svart och aldrig mötas de tu. Däremellan en mur så tjock och hög att de vita fjärilarna i det svarta landet inte ens kan se de svarta fjärilarna i det vita landet. Inte ens en dörr finns i muren. Den är bara inte menad att överskridas, svart och vitt ska inte blandas eller ens mötas.

Det börjar innan, men muren faller redan på berättelsens andra sida och i all eufori över den nyvunna friheten börjar fjärilarna röra på sig. Problemet blir bara att de svarta fjärilarna försvinner i det svarta landet och de vita försvinner i det vita landet. Bara en svart och en vit som stannar i sina respektive länder syns. Det visar sig sedan att murens stenar kan vara fjärilarna till gagn. Genom fragmenten av den rämnade muren upptäcker fjärilarna nya färger och utvecklar sig själva. De som blivit osynliga syns nu i andra nya färger.

Det är mindre bra att bygga murar som förhindrar möten. Muren må ha skyddat fjärilarna från att försvinna, men utan skyddet fick fjärilarna istället använda sin uppfinningsrikedom och kreativitet till att utvecklas och leva i en ny större värld.

En tjusig bok, grafisk enkel och på många vis genial. Vi får lära oss om färger, kontraster och om frihet och vänskap över gränser. Allt förmedlat med vad som tycks vara noga avvägda ord. Sedan att den så tydligt, enligt mig, avspeglar den tidsanda som rådde då under 80-talet är bara intressant. Det kanske inte är så viktigt att söka djupare meningar i barnböcker, eller? Det är ju i varje fall ett sympatiskt drag hos böcker, då de uppmanar till funderingar även hos oss som är stora. I det här fallet fick en barnbok mig att fundera en hel del på den tid då jag växte upp.

Någon barnboksanglofil kan jag inte säga att jag är, långt ifrån. Jag ser helst att böcker även för de mindre barnen har lite udd och kanter. Så naturligtvis var jag skeptisk mot Räven i den kolsvarta natten, men när jag läste positiva ord om den ville jag se med egna ögon.

Precis som befarat är den precis så där gullig, mysig utan någon kant så långt ögat når. Jag väntar på en oväntad vändning. Kanske rävungen bara råkar sluka den lilla musen i sömnen? Kanske kaninen, som surnar till mer och mer allteftersom fler skrämda djur söker tillflykt i hans håla, slutligen blir tokig och gör pekinganka av ankan eller kebab av det lilla lammet. Ängsliga läsare därute kan dock vara lugna, här händer inget farligt, någonsin. Cynikern i mig blir tokig på nallebjörnismen, de något krystade rimmen och att ankan uppenbarligen är en gräsand.

Men om jag ska ta allt från början så sprättade vi paketet och satt vid köksbordet och läste, jag väntade på tvisten som aldrig kom men gjorde mitt bästa för att göra boken rättvisa. Under tiden satt sonen helt inne i berättelsen sugande på samtliga små fingrar. När slutet, det sockersöta, slutligen kom utbrast han ”Dom sover. Va mysigt!”. Nu har det gått flera dagar, kanske en vecka och vi läser den någon gång om dagen. Jag är fortfarande inte nöjd, men har i detta fall kapitulerat för det gulliga, och måste instämma att det ändå är bra mysigt när de ligger där tillsammans.

…de kånkar dit kuddar och mattor bärs fram.
På golvet ligger räven…
…och i mitten ett lamm.

Hur många liv fördärvas av ett och samma svin? Åsa Grennvalls nya serieroman Svinet följer inte mindre än fem kvinnors svårigheter, alla kopplade till samma svin. Dan, som är ett riktigt praktarsel, är det svårt om inte omöjligt att känna sympati med. Här är en man som manipulerar, torterar och våldtar, dessutom har han mage att utse sig själv till martyr. Varninglamporna blinkar och sirenerna skriker om den här mannen, ändå faller de för honom. Den plågade konstnären och de blodsugande kvinnorna. Ändå är det kvinnorna som hamnar på psyket, som drogar sig, skär sig och är socialt fobiska. Kanske är det fel att skylla all psykisk problematik hos dessa kvinnor på Dan, men antingen bryter han ner dem eller så väljer han ut dem för att han vet att de inte kommer att kunna stå upp emot honom och värja sig mot den pest han sprider. Jag vet inte vilket som är värst.

När Sjunde våningen kom blev jag riktigt imponerad av Åsa Grennvalls mod, att så nära men ändå avslappnat beskriva hur våldet växer fram i en nära relation. Äkta och självupplevt. Även i Svinet finns äktheten där och jag tänker ”aha, ja just det”, när Bea ber Dan att inte slå henne när hon kör, för det var så det var i Sjunde våningen. Våldets normaliseringsprocess och flera av de vanliga förklaringsmodellerna skymtar förbi, men det som ändå känns mest intressant är att vi får ta del av mammans perspektiv. Att vara mamma till ett svin. Det finns ju trots allt inga fängelsedomar eller besöksförbud som kan upplösa ett föräldraskap.

Det var redan i höstas jag fick hem och läste Ansiktsburk av Erik Pettersson, det var meningen att det skulle komma en recension då, men jag tror jag blev sjuk eller något. Det var som av en händelse igår kväll jag medvetandegjordes om att det i helgen är Göteborgs filmfestival, så nu måste jag väl ändå publicera några rader om den här lilla röda godbiten.

Varje år får en författare i uppgift att skildra festivalen och förra året 2009 var turen kommen till John Ajvide Lindqvist att ta sig an denna uppgift. Resultatet blev något så märkligt som Ansiktsburk av Erik Pettersson.

Det är något slags metafiktion, rakt igenom. Den hyllade författaren hinns i kapp av sina demoner och klarar inte av sin uppgift, ber gamle kompisen och numera dokumentärfilmaren Erik att göra det åt honom. Efter en ansenlig muta, på 20 000:-, axlar Erik denna uppgift åt honom. Med stöd av några förvirrade anteckningar ifrån sin kompis skildrar Erik Pettersson sedan John Ajvide Lindqvists festival. 2009 års festival med Roy Andersson som hedersgäst.

John Ajvide Lindqvist tycks alltid beskriva sin egen skräck, så även här. Hans psyke bryts successivt ner allteftersom festivalen fortlöper, han blir galen och paranoid. Det är något med väggarna i hotellrummet, de tycks vara onormalt tjocka. Demonerna från förr knackar på samtidigt som nutiden utkräver ansvar. Festivalens hedersgäst Roy Andersson talar om ansvaret spänner blicken i John. Han vet det, känner det: Han har gått för långt.

Nätterna blir olidliga och hustrun Mia som alltid stöttar börjar även hon ledsna på paranoian. Vad händer när familjen inte längre vill veta av honom. Det enda som skänker tröst och som någotsånär kan mildra skräcken i ensamheten är musikvideon Ansiktsburk.

Det är med ömkan och avsmak Erik ser på sin gamle vän, han vill inte gärna hamna i samma rum, än mindre prata med eller ens förknippas med honom. Själv kan jag inte låta blir att känna att det är det egna självföraktet som lyser igenom. Efter att ha läst samtliga tidigare böcker har pusselbitar dykt upp och fallit på plats. I Ansiktsburk stryks dessa bitar under och det sätts fler än ett utropstecken efter vart och ett av dem. Luften är fri och den utsatte Oskar, mobbaren kommer tillbaks och terroriserar den redan plågade John. Pappan kommer han också och visst har pappan drag av Oskars pappa, av Anders pappa? John Ajvide Lindqvist känns för mig alltid rysligt personlig och tycks alltid beskriva skräcken som verkar på insidan.

Nästa bok Lilla stjärna kommer i vår och för den som vill ha en snabb fix av mådåligt som känns i bröstet a la Ajvide Lindqvist, så är nog det här något att se närmare på.

Annars: Tjohofidelittan, hatt!

Anledningen till att jag försummar bloggen nu är Littfest. Den inte längre helt dagdrivande halvbibliotekarien arrangerar tillsammans med en grupp ytterst driftiga människor Umeås internationella litteraturfestival. Boka in 9-10 april och följ på facebook för att hålla dig uppdaterad om vad som händer. Nya programpunkter tillkännages eftersom. Hittills är Jonas Karlsson, Suzanne Osten, Kjell Johansson, Kristian Lundberg, Kjartan Fløgstad och Anita Salomonsson klara och det kommer mer. Eftersom kalaset är gratis så blir det ett billigt nöje och för den som undrar om det inte ska vara något för de yngre kulturkonsumenterna så kommer bland andra författarna av Augustprisvinnande i barn- och ungdomsklassen Skriv om och om igen. Jag kommer helt klart återkomma till Littfest.

I år är det mjukstart som gäller, läsningen koncentreras på barn och ungdom i brist på sug efter annat. Vi besökte det nya biblioteket i Ålidhem tidigare i veckan, jag återkommer med mer om det senare när intrycken fått skjunka in lite. Nåväl, tillsammans med en överpeppad tvåochetthalvtåring fanns i alla fall inte tid, eller ork att tänka på sig själv. På väg ut var det Mårten Melins Svarta kängor med gul söm som talade till mig, eller rättare sagt var det nog det fina omslaget av Emma Adbåge som nådde fram. Den visade sig ha en perfekt längd för ett bad.

Markus är en ödmjukt reflekterande tioåring som får vad han önskat sig mest av allt i födelsedagspresent, ett par kängor, svarta, med gula sömmar och stålhätta, 14-håliga. Inte dåligt för en tioåring. Men säkerheten och stoltheten övergår i besvikelse och tvekan. Kängorna tycks få saker i rullning, en kedja av svek och konflikter. Det blir mycket att tänka på kring vänskap och den egna identiteten. Hur kan ett par skor definiera en hel person? Vem är Jonte att säga till Markus att han är rasist, att hans nya kängor gör honom till det, på självaste bemärkelsedagen? Det är så grymt, men det är väl precis så det är att vara ung. Markus blir sårad, är mänsklig och slår tillbaka, men visar ändå i stort på ett imponerande mod.

Det här är det första jag läst av Mårten Melin, men jag återvänder gärna. Nya Som trolleri kommer nu på måndag. Jag längtar till varmare dagar när jag ser omslaget, även detta av Emma Adbåge.

Det är något med bokfolk och tygpåsar, eller hur? Jag vet att t ex Bokhora säljer sina egna och om jag inte missminner mig har jag läst åtskilliga inlägg om kvalitet, tryck och botten vs ingen botten och så vidare på flertalet bokbloggar där ute. Frågan är hur den ultimata påsen ser ut?

Egentligen har jag nog själv varit lite för snål med tygpåsköpen, jag har gått och slitit på samma två ifrån WWF som jag misstänker från början egentligen är snodda från min mamma. Dessa har nu fullständigt brutit ihop och med de ohyggliga mängder barnböcker jag släpade hem från bibblan nu innan jul behövdes något rejält. Med endast mina ynkliga händer och en hel hög att bära och en tjuga plus lite myntskrammel på fickan fick det bli en en stor svart med Mina biblioteks tryck på sig, bara 25:- för en stor med botten, rena kapet. För det priset misstänker jag nästan att det sitter ett gäng arbetslösa nyutexaminerade bibliotekarier i källaren och syr och syr påsar så att svetten lackar.

Annars gillar jag de lite mer nätta varianterna, utan maffig botten, sådana som vår Frida säljer. VÄXUPP!, som jag skrev om tidigare omfattar nu även tygpåsar i ekobomull i just det där lite smidigare utförandet, med långa handtag. Eftersom jag inte är så reslig av mig så händer det annars obehagligt ofta att mina bokpåsar tar i marken och med tanke på snön och hundarna och så vidare är det bäst när det går att med enkelhet bära hela bördan på en axel.

Den som tittar noga på bilden kanske ser kanske att i just denna påse finns dessutom en samling sjukt bra barnböcker: Binta dansar, Lalo trummar (som om jag inte tjatat nog om dessa böcker) och Vem är arg? och Jan Lööfs ABC boken. Jag kanske ska tillägga att jag inte haft något att göra med bildkompositionen. Beställ påsen här. Den går även att få med två andra tryck än det på bilden: City Kids, med barnet som vattnar staden, som är Umeå. Kanske till den umeromantiske boknörden därute. Rädda Barnen tillägnat aidsdagen för den med hjärtat på rätta stället.

Det började med Binta, fortsatte med Lalo och nu inväntar vi Babo. Jag tjatar om dessa böcker för att de är så himla bra och även för att det inte är tillräckligt många andra därute som tjatar om dem.

Några som dock tjatar i minst lika stor utsträckning som jag själv är Bokunge. Tack för det! Häromdagen bjöd de på en intervju med illustratören bakom böckerna, Benjamin Chaud. Här fick jag svar på några frågor jag haft tidigare. Det kommer alltså en bok om Aisha, kanske även en om hunden och en om hönan, i alla fall om Chaud själv får bestämma.

Som om detta inte vore nog så publicerar Bokunge nu idag omslaget till kommande Babo pekar. Återigen tack! Gult som solen, med storasyster Aisha som drar lilla Babo, som bestämt pekar. Även hönan är med och visar vägen. Jag kan inte annat än instämma i att det ser ut att bli ett lovande bilderboksår, förväntningsmaskineriet har just fått en ordentlig kickstart.