milkbartoilet

Hur många liv fördärvas av ett och samma svin? Åsa Grennvalls nya serieroman Svinet följer inte mindre än fem kvinnors svårigheter, alla kopplade till samma svin. Dan, som är ett riktigt praktarsel, är det svårt om inte omöjligt att känna sympati med. Här är en man som manipulerar, torterar och våldtar, dessutom har han mage att utse sig själv till martyr. Varninglamporna blinkar och sirenerna skriker om den här mannen, ändå faller de för honom. Den plågade konstnären och de blodsugande kvinnorna. Ändå är det kvinnorna som hamnar på psyket, som drogar sig, skär sig och är socialt fobiska. Kanske är det fel att skylla all psykisk problematik hos dessa kvinnor på Dan, men antingen bryter han ner dem eller så väljer han ut dem för att han vet att de inte kommer att kunna stå upp emot honom och värja sig mot den pest han sprider. Jag vet inte vilket som är värst.

När Sjunde våningen kom blev jag riktigt imponerad av Åsa Grennvalls mod, att så nära men ändå avslappnat beskriva hur våldet växer fram i en nära relation. Äkta och självupplevt. Även i Svinet finns äktheten där och jag tänker ”aha, ja just det”, när Bea ber Dan att inte slå henne när hon kör, för det var så det var i Sjunde våningen. Våldets normaliseringsprocess och flera av de vanliga förklaringsmodellerna skymtar förbi, men det som ändå känns mest intressant är att vi får ta del av mammans perspektiv. Att vara mamma till ett svin. Det finns ju trots allt inga fängelsedomar eller besöksförbud som kan upplösa ett föräldraskap.

Det var redan i höstas jag fick hem och läste Ansiktsburk av Erik Pettersson, det var meningen att det skulle komma en recension då, men jag tror jag blev sjuk eller något. Det var som av en händelse igår kväll jag medvetandegjordes om att det i helgen är Göteborgs filmfestival, så nu måste jag väl ändå publicera några rader om den här lilla röda godbiten.

Varje år får en författare i uppgift att skildra festivalen och förra året 2009 var turen kommen till John Ajvide Lindqvist att ta sig an denna uppgift. Resultatet blev något så märkligt som Ansiktsburk av Erik Pettersson.

Det är något slags metafiktion, rakt igenom. Den hyllade författaren hinns i kapp av sina demoner och klarar inte av sin uppgift, ber gamle kompisen och numera dokumentärfilmaren Erik att göra det åt honom. Efter en ansenlig muta, på 20 000:-, axlar Erik denna uppgift åt honom. Med stöd av några förvirrade anteckningar ifrån sin kompis skildrar Erik Pettersson sedan John Ajvide Lindqvists festival. 2009 års festival med Roy Andersson som hedersgäst.

John Ajvide Lindqvist tycks alltid beskriva sin egen skräck, så även här. Hans psyke bryts successivt ner allteftersom festivalen fortlöper, han blir galen och paranoid. Det är något med väggarna i hotellrummet, de tycks vara onormalt tjocka. Demonerna från förr knackar på samtidigt som nutiden utkräver ansvar. Festivalens hedersgäst Roy Andersson talar om ansvaret spänner blicken i John. Han vet det, känner det: Han har gått för långt.

Nätterna blir olidliga och hustrun Mia som alltid stöttar börjar även hon ledsna på paranoian. Vad händer när familjen inte längre vill veta av honom. Det enda som skänker tröst och som någotsånär kan mildra skräcken i ensamheten är musikvideon Ansiktsburk.

Det är med ömkan och avsmak Erik ser på sin gamle vän, han vill inte gärna hamna i samma rum, än mindre prata med eller ens förknippas med honom. Själv kan jag inte låta blir att känna att det är det egna självföraktet som lyser igenom. Efter att ha läst samtliga tidigare böcker har pusselbitar dykt upp och fallit på plats. I Ansiktsburk stryks dessa bitar under och det sätts fler än ett utropstecken efter vart och ett av dem. Luften är fri och den utsatte Oskar, mobbaren kommer tillbaks och terroriserar den redan plågade John. Pappan kommer han också och visst har pappan drag av Oskars pappa, av Anders pappa? John Ajvide Lindqvist känns för mig alltid rysligt personlig och tycks alltid beskriva skräcken som verkar på insidan.

Nästa bok Lilla stjärna kommer i vår och för den som vill ha en snabb fix av mådåligt som känns i bröstet a la Ajvide Lindqvist, så är nog det här något att se närmare på.

Annars: Tjohofidelittan, hatt!

Anledningen till att jag försummar bloggen nu är Littfest. Den inte längre helt dagdrivande halvbibliotekarien arrangerar tillsammans med en grupp ytterst driftiga människor Umeås internationella litteraturfestival. Boka in 9-10 april och följ på facebook för att hålla dig uppdaterad om vad som händer. Nya programpunkter tillkännages eftersom. Hittills är Jonas Karlsson, Suzanne Osten, Kjell Johansson, Kristian Lundberg, Kjartan Fløgstad och Anita Salomonsson klara och det kommer mer. Eftersom kalaset är gratis så blir det ett billigt nöje och för den som undrar om det inte ska vara något för de yngre kulturkonsumenterna så kommer bland andra författarna av Augustprisvinnande i barn- och ungdomsklassen Skriv om och om igen. Jag kommer helt klart återkomma till Littfest.

I år är det mjukstart som gäller, läsningen koncentreras på barn och ungdom i brist på sug efter annat. Vi besökte det nya biblioteket i Ålidhem tidigare i veckan, jag återkommer med mer om det senare när intrycken fått skjunka in lite. Nåväl, tillsammans med en överpeppad tvåochetthalvtåring fanns i alla fall inte tid, eller ork att tänka på sig själv. På väg ut var det Mårten Melins Svarta kängor med gul söm som talade till mig, eller rättare sagt var det nog det fina omslaget av Emma Adbåge som nådde fram. Den visade sig ha en perfekt längd för ett bad.

Markus är en ödmjukt reflekterande tioåring som får vad han önskat sig mest av allt i födelsedagspresent, ett par kängor, svarta, med gula sömmar och stålhätta, 14-håliga. Inte dåligt för en tioåring. Men säkerheten och stoltheten övergår i besvikelse och tvekan. Kängorna tycks få saker i rullning, en kedja av svek och konflikter. Det blir mycket att tänka på kring vänskap och den egna identiteten. Hur kan ett par skor definiera en hel person? Vem är Jonte att säga till Markus att han är rasist, att hans nya kängor gör honom till det, på självaste bemärkelsedagen? Det är så grymt, men det är väl precis så det är att vara ung. Markus blir sårad, är mänsklig och slår tillbaka, men visar ändå i stort på ett imponerande mod.

Det här är det första jag läst av Mårten Melin, men jag återvänder gärna. Nya Som trolleri kommer nu på måndag. Jag längtar till varmare dagar när jag ser omslaget, även detta av Emma Adbåge.

Det är något med bokfolk och tygpåsar, eller hur? Jag vet att t ex Bokhora säljer sina egna och om jag inte missminner mig har jag läst åtskilliga inlägg om kvalitet, tryck och botten vs ingen botten och så vidare på flertalet bokbloggar där ute. Frågan är hur den ultimata påsen ser ut?

Egentligen har jag nog själv varit lite för snål med tygpåsköpen, jag har gått och slitit på samma två ifrån WWF som jag misstänker från början egentligen är snodda från min mamma. Dessa har nu fullständigt brutit ihop och med de ohyggliga mängder barnböcker jag släpade hem från bibblan nu innan jul behövdes något rejält. Med endast mina ynkliga händer och en hel hög att bära och en tjuga plus lite myntskrammel på fickan fick det bli en en stor svart med Mina biblioteks tryck på sig, bara 25:- för en stor med botten, rena kapet. För det priset misstänker jag nästan att det sitter ett gäng arbetslösa nyutexaminerade bibliotekarier i källaren och syr och syr påsar så att svetten lackar.

Annars gillar jag de lite mer nätta varianterna, utan maffig botten, sådana som vår Frida säljer. VÄXUPP!, som jag skrev om tidigare omfattar nu även tygpåsar i ekobomull i just det där lite smidigare utförandet, med långa handtag. Eftersom jag inte är så reslig av mig så händer det annars obehagligt ofta att mina bokpåsar tar i marken och med tanke på snön och hundarna och så vidare är det bäst när det går att med enkelhet bära hela bördan på en axel.

Den som tittar noga på bilden kanske ser kanske att i just denna påse finns dessutom en samling sjukt bra barnböcker: Binta dansar, Lalo trummar (som om jag inte tjatat nog om dessa böcker) och Vem är arg? och Jan Lööfs ABC boken. Jag kanske ska tillägga att jag inte haft något att göra med bildkompositionen. Beställ påsen här. Den går även att få med två andra tryck än det på bilden: City Kids, med barnet som vattnar staden, som är Umeå. Kanske till den umeromantiske boknörden därute. Rädda Barnen tillägnat aidsdagen för den med hjärtat på rätta stället.

Det började med Binta, fortsatte med Lalo och nu inväntar vi Babo. Jag tjatar om dessa böcker för att de är så himla bra och även för att det inte är tillräckligt många andra därute som tjatar om dem.

Några som dock tjatar i minst lika stor utsträckning som jag själv är Bokunge. Tack för det! Häromdagen bjöd de på en intervju med illustratören bakom böckerna, Benjamin Chaud. Här fick jag svar på några frågor jag haft tidigare. Det kommer alltså en bok om Aisha, kanske även en om hunden och en om hönan, i alla fall om Chaud själv får bestämma.

Som om detta inte vore nog så publicerar Bokunge nu idag omslaget till kommande Babo pekar. Återigen tack! Gult som solen, med storasyster Aisha som drar lilla Babo, som bestämt pekar. Även hönan är med och visar vägen. Jag kan inte annat än instämma i att det ser ut att bli ett lovande bilderboksår, förväntningsmaskineriet har just fått en ordentlig kickstart.

Igår fick jag e-post från en litterär figur för första gången. Det var Ole som skrev och genom honom tackade hans ”mammor” Anna-Karin Garhamn och Grethe Rottböll för ”den FINA recensionen!” av Ole hos Doktor Semla och syster Bulla som jag skrev nu innan jul. Det är alltid jätteroligt med den här typen av positiv respons, dessutom blir jag helt till mig varje gång någon bemödar sig att skicka e-post efter att ha läst något jag skrivit om.

Ole ville även tipsa om sin alldeles egna blogg, som jag faktiskt stött på tidigare. Jag är en evig sucker för intertextualitet, så jag kan inte annat än gilla det. Jag vet inte hur det står till med bloggar för barn, men här är i alla fall en med lite pysseltips och nu med en hel del lärdomar om pengar, dessutom är bloggen späckad med massor av sköna illustrationer av Anna-Karin Garhamn. Kanske något för den lite äldre vetgirige ungen.

Andra sammanfattar 00-talet och själv var det inte förrän dessa listor började komma som jag ens fattade att decenniet snart skulle vara till ända. Alltsedan dess har jag funderat på vad som hände, för jag minns nittionio som igår och sedan dess vet jag inte. Ska jag försöka återge mitt 00-tal? Nej jag skiter i det, för om jag ska vara helt ärlig så har det egentligen inte varit mitt årtionde. Men hon har ju ett litet barn, kanske någon tänker nu. Ja, det har varit 2,5 underbara år med den här fina lilla personen och snart tio år med min fina sambo, men decenniet har ändå varit svårt.

För att trycka in något bokrelaterat tänker jag nöja mig med att meddela av de böcker som kom under dessa år, som jag har läst, är starkaste läsupplevelsen den senaste: Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Det svider i ögonen, blicken suddas, något snörps ihop i halsen och det bli lite tyngre. Under alla dessa år och alla funderingar om klass, den där känslan som finns i kroppen. Jag känner den, men som jag har förstått gör inte alla andra runt omkring det. Alla teorier, från Marx till Bourdieu, som sätter ord på, och gör det begripligt, men som ändå inte kommer över distansen mellan teori och känsla. I Mig äger ingen däremot är det känsla rakt igenom och aldrig tidigare har något jag läst kommit så nära.

Nu marsch framåt, 10-talet här kommer vi. Gott nytt år.

Kanske är det lite väl narcissistiskt att välja en bok med mitt namn i titeln, men det är väl det bloggandet är. En självupptagen syssla som går ut på att ta sin plats. Den som vill får läsa, men ingen måste. Johannabarnet är en berättelse om ett efterlängtat barn som till stor del liknar den berättelse vi baserar allt detta firande på. Som hedning välkomnar jag utmanandet av religiösa symboler, som till exempel den i Hellsings Vitt, som även den var menad att ingå i denna julspecial, där Gud får vara en svart kvinna.

En mamma med stor mage och en pappa som var snickare, ja om hennes yrkesval får vi inget veta, kanske jobbade hon med att vara tjock, vad vet jag. De fick ett barn, ett efterlängtat sådant, som fick namnet Johanna. Ryktet spreds om detta barn och män och kvinnor kom för att se detta Johannabarn alltmedan de sjöng Oh Sole Mio för det barn som nu var fött. Barnet växte och blev större, tills hon en dag gav sig ut i världen för att uträtta stordåd. Allt medan hon sjöng Oh Sole Mio. En dag, sen en ny dag.

Nu ser även jag fram emot en ny dag utan jul, tillända äntligen. Visst har den sin charm i form av tända ljus och vintermörker, men det är bra skönt när det är över. Det här projektet då, som kändes som en barnlek men som visade sig vara rätt tungt ändå. Den blev vacklande den här julkalendern, särskilt nu mot slutet med stora luckor bland luckorna. Det kanske inte gör något, jag har insett att den inte är den enda bloggkalender som är felfri. Nu är det över i alla fall, kanske fylls luckorna i eftersom.

Jag hoppas i alla fall det har varit goda jular därute. Min har varit helt ok, det vill säga mycket bra. Nu går jag till sängs. Med mig har jag en samling texter signerade Fredrik Strage, och då menar jag inte signerade på riktigt, i wish. Vi ses på andra sidan. Adjö.

Den 22:a december brukade vara magisk när jag var barn. Det var då vi klädde granen, som väl är den trevligaste av jultraditionerna. Väl vuxen har jag ingen gran i mitt hem under jul, och visst känns det tomt. Det är väl tredje året nu som jag lovar mig att nästa år minsann ska det vara gran här hemma och jag säger det nu med. Nytt decennium nya traditioner, gran tamejfan.

Idag blir det en Astrid, för vad vore väl 24 bra barnböcker utan något av den giganten. I Visst kan Lotta nästan allting är julstöket i full gång. Det bakas och fixas och sedan är det dags för granen att skaffas och kläs. Först råkar Bamsen nästan hamna i sopbilens stora tuggande gap, men sedan är tragedin framme på riktigt. Pappa kommer hem utan gran, tydligen är de slut i hela staden. Tyvärr går det ju heller inte att trolla fram en gran, fast Lotta nästan kan allting, utom slalom då. Nej, trolla fram granar kunde hon visst inte heller.

Jonas och Mia-Maria bara gråter och gråter, medan Lotta ger sig iväg ut för att åka kälke. Till Bamsen säger hon: ”Vi tar kälken, så får vi åtminstone lite kul i allt det här eländet” Lotta skjuter upp gråtandet till senare och tur är väl det, för vips så har hon räddat julen och behöver inte gråta alls. Den lilla tjejens triumf är så underbar, hon tar revansch på världen, i alla fall den sura elaka julgranskapitalisten och sina egna dumdryga syskon. Till det Ilon Wiklands fantastiska illustrationer. Det här är min favorit av Astrid Lindgrens bilderböcker, i alla fall så här års.