Varför så tyst?

Jag fattar att det är stört men jag blir så nojjig av att skriva såhär. När jag började skriva så smått om barnböcker så gjorde jag inte det i något slags upphöjt föräldradimma. Det var väl mest att jag läste en del sådana böcker och det föll sig naturligt att skriva om dem, liksom att skriva om andra saker som var frekvent förekommande i livet, som kanske böcker generellt.

Det var aldrig en tanke bakom att det skulle bli en bokblogg eller ens, hemska tanke, en barnboksblogg. När jag väl klassades som sådan, barnboksbloggare, så dog gnistan en aning. – Men varför då?, frågade en vän. Ja, varför?

Kanske var det att steget i mina tankar inte var långt ifrån föräldraklyschighet, då ingår alltifrån scrapbooking till det förhatliga i att alltid låta barnet och föräldrarollen fungera som en sorts murbräcka i ALLA lägen.

Men, kanske funkar det att existera i denna ankdamm med värdigheten i behåll även om det kan kännas kärvt en dag då mejlet med ämnesraden “Go’boken is now following you on twitter” dimper ner i inboxen. En annan dag är det å andra sidan ett erbjudande om att upptas i en fin gemenskap som landar i samma inbox. Det kanske inte är helt givet och utan tanke på att vad händer nu då. En barnboksblogg mindre, och vad gör jag med detta tomma skal vid flytt.

Vissa erbjudanden är bara för fina för att motstå, men jag skulle ljuga om jag förnekade existensen av den störande stördhet som står i vägen för mitt hämningslösa barnboksbloggande, nu på annan adress. Sedan har vi detta tomma sorgliga skal, vad gör jag med det?

Jag jobbar fortfarande på saken.

Hej minns du mig?

Vad gör hon nu, hon som brukade skriva på den här bloggen med det konstiga namnet?

Jo, hon sitter väl och bölar i soffan till någon låt som skvalar ut genom ljudsystemet eller till valfri händelse i Game of Thrones, som hon ser om för att peppen är olidlig. Kanske funderar hon på att resa sig och plocka undan lite skräp, men gör hon det?

Nej hon gör det inte.

Det här med att resa

20110821-111703.jpg

Varje år tänker jag att nej inte i år men nästa år åker jag till Bok & bibliotek. Varje år håller jag kalendern öppen för kanske, bara någon betalar min resa och boende osv. Men nu då? Egentligen har jag väl råd. Nu är jag bara halvfattig, ja jämfört med förra året är jag förmögen eftersom allt är mer än noll. Så egentligen kan jag väl resa för egen bekostnad. Men, jag säger ändå nej.

Dessutom är jag i färd med att säga nej till betald och frikostig jobbresa veckan innan på grund av att jag kanske ska till Bok & bibliotek helgen efter. Det så mycket flängande. Ska jag då på Bok & bibliotek? Nej då, det ska jag fortfarande inte. En annan gång kanske.

Samtidigt kollar jag Airbnb efter boende söderut, vill förlänga sommaren, men kommer inte till skott, hör om snorbilliga resor till stora städer men sitter mest kvar. Lättja, rädsla, eller bara att jag är fastgrodd i marken? Ja jag vet inte, men det är liksom svårt att komma loss.

Ett ställe att gömma bort sig på

Jag fick en kommentar nyss. Jag minns den nu. Ledsen att svaret dröjt. Ett Hundöra flyttar till stan och vill ha tips för en bokälskare. Själv är jag så där trist då jag spontant sätter mig redo att skriva en lång klagan över Umeå för bokälskaren, men jag sansar mig och säger till dig kära Hundöra:

Välkommen till staden! Jag råder dig att besöka Bokcafé Pilgatan. Ta en fika för en billig peng, ta del av programmet, kolla runt på väggarna, kika innanför dörren som uppmanar dig att “Knacka på!”, slink in bland vrårna på Mingus eller småprata lite med personalen om du är lagd åt det småpratande hållet.

Själv är jag mest peppad på Pija Lindenbaum och utställningen med fantastiska Gittan, lagon till nya Gittan gömmer bort sej. Annars är programmet som alltid, mycket imponerande, men själv är jag dålig på att gå. Tyvärr, men jag går dit för att fika och titta på bilderna.

Som i framtiden

20110714-082818.jpg

Nu när jag också fått en smartphone inbillar jag mig att det ska bli mer bloggande och twittrande och mer av världen som den ter sig nuförtin.

Men vi får se hur det blir med den saken. Först och främst måste jag bli kompis med verktygen och som bilden antyder har jag en del annat att tänka på också.

Stressminne, inland och Här ligger jag och blöder

Det visade sig att det här med att sitta uppe halva nätterna i en vecka i sträck och vänta på en bortsprungen katt tar på orken. Att sedan planera och våndas inför ett stundande 4-årskalas tillfogar mig en stress som totalt eliminerar mitt närminne.

Nu är katten hemma och födelsedagen avklarad, bara det värsta är kvar: Kalaset. Det första någonsin. Människor ska över vår tröskel och det är typ upp till mig att de inte dör bort av tristess under de två timmarna som festligheterna pågår.

Men annars försöker jag plana ut ett slag och ge mig i kast med någon bok här och där. Nyss, dvs för snart en månad sedan, åkte jag med jobbet (!) till inlandet, det vackra karga inlandet och det intill oändligheten sorgliga Sorsele. Här talar vi om igenspikade fönster på fallfärdiga ruckel längst självaste Strandvägen, men biblioteket gladde vi oss åt. Jag köpte en skitful gallrad utgåva av Joan Didions Bönbok för en vän för två kronor och dricksade 150 procent. Jag har inte ens sett åt den sedan dess. Kanske på grund av omslaget, jo helt säkert därför.

Vad jag istället gjorde var att jag tog mig tid att låna och läsa Här ligger jag och blöder. På väg till vägens slut och hisnande vackra Ammarnäs, där vi aldrig fick se någon björn, bara en smutsig och haltande gammal collie och några döda lämlar. Men det var på tiden att jag läste den där boken. Verkligen, för jag grät när jag slog ihop den, så bra var den. Den liksom kändes hela vägen. Från första ilningen när tummen skärs av och blodet sprutar, ända fram till slutet.

Livet

Nu. Meltdown på gården, tröttman i soffan. Himlen som rustar för regn.

Annars. Skriva, skriva, skriva, motarbeta kramp och osäkerhet. Jobba på, plana ut. Sommar snart. Hej arbetslöshet. Nej, fel! Hej föräldraledighet, sol och bad och glada dagar.

Imorgon. Typ ledighet. Utopi i paket tack! Operan med barnet sedan uppfylla löfte om att lacka de små tårna och så ostkrokar på det.

Cirkeln

Hur är det meningen att det ska kunna gå att skriva något om en bok som är såhär knashajpad, som Cirkeln varit så länge nu?

Breakfast Book Club läser jag om Konsten att bokblogga. Eftersom jag nu bloggar så sporadiskt kan jag behöva vareviga råd som finns att få, men vad jag efterlyser är en guide i hur jag bör förhålla mig till en bok som alla andra älskar som även jag älskar. Bör jag avvakta som jag nu gjort och vänta ut vågen? Bör jag skriva samma sak som alla andra redan gjort nu och som alla andra läst hundra versioner av?

Sedan är det ju den här biten med Sara, som är Glory Box-Sara för många fler än mig. Jag är löjligt förtjust i hennes blogg och nu har hon tillsammans med Mats skrivit en skitbra bok. Hur är det meningen att en simpel bokbloggare ska förhålla sig till den saken?

Det var nästan så att jag blev lite generad när jag läste Cirkeln. Det här är ju frosseri, tänkte jag. Bara så bra. Fast det var längesedan nu som jag praktiserade min största Buffy-besatthet så står den där röda lådan i hyllan och minner om en tid då jag csn-försörjning till trots slängde flera tusen på en komplett box signerad Joss Whedon. Hur skulle en sådan som jag kunna motstå något som detta?

Det fanns i mönstren att Cirkeln skulle vara för mig. Ja jag måste erkänna att jag stått med öppen famn sedan dag ett. Gapet, ondskan och folk som dör. Skräcken och allt det där oglamorösa som ligger i att vara kallad. Dessutom allt det där andra, livet som ung. Hjärtat blöder för de stackars tonåriga.

Sedan att den är så välskriven och rakt igenom trovärdig gör mig så himla glad och nöjd. Det har varit en mycket angenäm resa och även om det tog tid för mig att ta mig hit så har jag helt uppriktigt njutit av varenda stund tillsammans med Cirkeln.

Tack för den!

Riktigt bra saker

shaun tan - arrival

Alltså den här känslan när jag markerar Platsbanken i min rss-läsare med samtliga 334 st olästa annonser, rubricerade alltifrån postdoc till kundtjänstmedarbetare och klickar på “Markera hela skiten som läst”.

Med gott samvete ägnar jag mig istället åt att läsa inlägg efter inlägg om Shaun Tan. Jag är egentligen rätt oinsatt men svag som jag är för det visuella glädjer det mig mycket att ALMA-priset återigen går till en illustratör.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur stort det blir när detta blir verklighet.