milkbartoilet

Nu är det mindre än en månad kvar till Bok och bibliotek 2010 i Göteborg, ja den där stora mässan ni vet, i år med Afrika i fokus. Liksom alla andra år kommer jag inte att vara närvarande under denna mässa. Ge mig ett jobb eller skitmycket pengar och jag åker, annars blir jag kvar här hemma.

Istället tänker jag köra mitt eget Afrikafokus här. Jag har redan börjat, något som märktes i mitt senaste inlägg om den lilla söta sydafrikanska bilderboken Tshepo Mde är tillräckligt lång, och nu planerar jag att fortsätta på den inslagna vägen. Typ en månad med afrikanskt. Det blir väl som väntat övervägande bilderböcker, men jag hoppas även kunna klämma in något annat.

Ibland är det svårt att vara liten. Jag vet själv hur det är, med mina blott 164 centimetrar är det ofta jag måste stanna upp med vad än det är jag gör för att gå och hämta en stol eller pall. Tshepo Mde är också liten och önskar innerligt att han var längre. Då skulle han kunna nå saker på platser högt upp, som den där mumsiga godisen uppe på skåpet. Inte ens en stol kan hjälpa Tshepo att nå dit upp.

Tänk då att få vara stor och reslig som ett träd och kunna se allt och nå allt. Tshepo, rådig som han är, besluter sig för att skrida till verket, han ska bli ett träd. Dynga och vatten är väl vad som får saker att växa. Vi får se den lilla pojken stå i en hög av skit med vattenslangen över huvudet.

I nästa ögonblick har det hänt. Vi kan se den randiga tröjan spänd över en reslig trädstam, men det visade sig inte vara så fantastiskt som Tshepo föreställt sig. När armarna är stela trädgrenar är det inte så lätt att nå någonting alls och myrorna kittlas blir det jobbigt.

Jag föll pladask för illustrationerna i den här boken. Bilden på första uppslaget som riktigt får det att kännas i kroppen hur den lilla pojken sträcker på sig för att nå och sedan den beslutsamheten i när han ska bli ett träd. Bedårande. Historien är kort och enkel, fantasifull med den enkla lärdomen att det gäller att tänka sig för innan, för önskningar kan faktiskt slå in. Här visar det sig vara en liten gul fågel som ställer till det. En liten men lycklig gul fågel.

Bokförlaget Trasten, som ger ut barn- och ungdomslitteratur från världens alla hörn, har givit ut Tshepo Mde är tillräckligt lång av Mhiobo Jadezweni och Hannah Morris.

Jag sparkade igång efter sommaruppehållet och tänkte väl att världen har nog glömt den här lilla bokbloggen nu, men oj vilken start jag fick.

Först inlägget på Bokunge som bidrog till stadig trafik under veckan. Sen har jag ju återigen en ny kostym på bloggen, en ny header.

Återigen har Frida gjort ett fantastiskt jobb, på eget bevåg dessutom. Hon fick till något som speglar både innehåll och namn perfekt.

Igår fick jag kommentaren att headern är helt ljuvlig och jag håller med. Jag älskar färgerna och lekfullheten och är väldigt nöjd, glad och tacksam för den.

Bloggpeppen är total.

Koltrasten Jack ifrån skogen ger sig iväg till havet och träffar fiskmåsen Jim. Natur i all ära, men även en koltrast kan få för sig att det skulle vara trevligt att se sig om i världen ibland. Jack vill se havet och hittar där en vän. För dem spelar det inte så stor roll att Jim är vit och fiskmås, medan Jack är svart och koltrast. Huvudsaken är att de är lyckliga.

Men, i måscommunityt skiter de andra måsarna i Jacks och Jims lycka. De kikar surt på den mörka främlingen från skogen och fryser ut såväl koltrasten som hans fiskmåsvän.

Kitty Crowthers Min vän Jim är en berättelse om rädsla och fientlighet mot det nya och okända. Här får litteraturen slutligen fungera som en brygga. Litteratur och kunskap motverkar trångsynthet och skapar gemenskap och samhörighet över gränser. Det låter klyschigt men är själva poängen. Jag gillar relationen mellan Jim och Jack, hur de står upp för sin vänskap och att de är så där härligt omacho.

Det har blivit mycket Kitty Crowther i sommar. Jag tror faktiskt vi har tagit del av allt som utgivits på svenska hittills, men visst måste det väl komma mer nu efter Alma-priset och allt? I vilket fall har det fallit i alla fall mig på läppen, mycket passande läsning så här års, väldigt feelgoodigt och varmt.

Fina fina Bokunge gjorde en bra dag bara ännu bättre.
Tack!

Efter all den där tiden som jag har väntat och längtat så kom den äntligen. Nu har en legat ett tag i väntan på att bli omnämnd, sprakande och strudlande av liv och fantastiska bilder. Babo pekar i ett platt paket fick först komma med till storhandling på Ica Maxi, lästes i baksätet på en räserbil för två griniga ungar av en än mer grinig förälder (läs: lågt blodsocker).

Babo pekar.
Åka vagnen!
Långa, långa vägen!

Aisha drar runt minstingen Babo som sitter i skrindan och pekar. De lämnar gården och huset, som vi är bekanta med sedan tidigare, in bland björkar och tallar, in i skogen. En ekorre och två älgar. En kanin och ett blåbärsris, sedan ett möte med det lite för vilda, en vildsvinsfamilj.

Vilken fantastisk skog, vilka helt underbara bilder. Ja, så bedårande vildsvin har väl ingen tidigare skådat. Jag suckar lyckligt och hoppas att samarbetet mellan Eva Susso och Bnjamin Chaud bara fortsätter och fortsätter. Böckerna om Binta, Lalo och Babo kan inte bli annat än klassiker.

Vår son som nu passerat bokens målgrupp, har trots detta ändå velat höra Babo pekar om och om igen. Jag gillar också hur den håller sensommarpeppen uppe. Nu när det börjar bli klart att även årets sommar tar slut är det dags att ge sig ut i skogen, peka lite, plocka några blåbär, gå hem och göra smaskig kaka eller kanske snarare äta upp bären på plats

Typ hela dagen har gått åt till åtskilliga halvhjärtade försök att sparka igång bloggandet igen. Sommaruppehåll är såå trist, men vad göra när det är så mycket annat som drar. Nu fick jag hjälp av Johanna K som utformat enkäten som följer.

1. Bäst i sommar?
Det har varit ett läsfattigt år, med ett ynka uppsving under sommaren. Jo, jag har läst ett par böcker, en av dem är En välsignelse av Toni Morrison, mycket fin, poetisk, och av någon konstig anledning så snöar jag ofta in på slaveriskildringar under sommarmånaderna.

2. Sämst i sommar?
Jag läste Levande död i Dallas bara för att lugna True Blood-abstinensen under veckorna mellan avsnitten, men jösses vad serien är bättre.

3. Vad har du helst läst på stranden?
Det blir inte många meningar lästa på stranden då jag mest håller mig sysselsatt med att bygga sandslott eller hindra min unge ifrån att kasta sig ifrån bryggor.

4. Var har du läst mest?
Hemma i soffan om kvällarna.

5. Har du haft något läsprojekt under sommaren som du lyckats eller misslyckats med?
Tanken var väl att läsa, överhuvudtaget. Jag måste nog säga att jag har läst ut det jag startat med vilket är ett stort plus.

6. Nämn en ny bok som du har köpt i sommar!
Jag har köpt en bok i sommar Nya Spöktimmen för fem spänn på Ålidhemsbibblan, gallrad i ganska risigt skick, men det var nostalgi.

7. Vad ser du fram emot att läsa i höst?
Kanske A Game of Thrones som min sambo försökt peppa mig på i en månads tid nu.

Ibland kommer den där känslan över en, skinnet blir tunnare och det finns bara inte ork till att skina inte ens en liten stund till. Något är mörkt inuti och det är med möda det fungerar att finnas så där som vanligt.

Månen blev rädd är en poetisk beskrivning av hur det faktiskt kan kännas att bli ledsen, trött och rädd. Kanske faller vi in i djupa månadslånga depressioner, kanske hemsöks vi av ångest när rädslan är så stor att det inte går att fungera normalt. Det är så det är att vara människa och även månen och stjärnorna kan behöva gråta. Tänk då att inte kunna gråta. Månen kan inte och måste lära sig.

Hos de trasiga stjärnorna ska Månen lära sig gråta. Det som är bra med att bli ledsen och rädd är att det faktiskt går att ta sig bortom mörkret och känna andra saker. På vägen är det bra att lyssna på sina känslor och faktiskt tillåta sig att gråta lite, och den som inte kan, kan alltid lära sig.

Viktiga lärdomar och så fint, sagolikt fint. Språket, illustrationerna. Jag skulle kunna gråta en skvätt över den här boken, dels för att den är så vacker och dels även för jag vet hur det känns att vara rädd. Just nu är jag dock inte rädd, så jag blir bara lite glansig på ögonen.

Någon gång ska väl en blogg få förnya sig lite. Jag har gått och velat och funderat ett tag, men så slog jag slag i saken och bad vår vän som illustrerar hjälpa mig. Hon tog sig tid och lade ner mer tanke än vad jag någonsin gjort på mitt bloggnamn, det som enligt Vixxtoria är det mest mystiska bloggnamnet.

Resultatet speglar namnet lite och mig och min uppväxt ganska mycket, ja faktiskt så mycket att jag behövde ta ett tag på mig för att acceptera bilden, den där platsen som känns på många vis för självklar, men som just därför även är given.

Frida Allberg har gjort min nya fina header. Tack Frida!

Idag hade jag ett ärende på universitetet, väldigt nervöst, men som tyvärr gick helt om stöpet då personen jag sökte inte fanns att finna. Istället gick jag till min forna arbetsplats. Det har gått kanske ett år nu, sedan jag besökte biblioteket där jag jobbade ibland förut för länge sedan.

Jag gick ner för trappan och gick sedan i lugn och ro igenom de nya hyllorna i magasinen, där böckerna markerade med 2010 står, och det senaste på Barnskön och vanliga Skön. Jag har verkligen glömt bort hur mycket jag tycker om de där magasinen, lukten, friden och ljuden av elhyllorna som glider fram i sakta mak. Kort och gott: jag var hemma.

Likt ett barn i en godisbutik plockade jag på mig sånt som bibliotekets vanliga besökare troligen förbiser. Ett snabbt ögonblick kom jag till och med på mig själv med att tänka ”undrar om de är okej att låna så här många”.

Det är klart det är okej, det var inte ens så många, bara lite blandat som en härlig godispåse. Några goda, bilderböcker som Åke och hans ö, Godistrollet, Tänk om… och Månen blev rädd. Några chansningar i form av en diktsamling och en vampyrroman. Sedan, ej att förglömma, några äckliga som jag kanske inte ens kommer att se åt, i form av kursböcker, som jag inbillar mig ska vara intressanta, men som jag egentligen misstänker är hopplöst trista.

Vad kan jag säga? Jag saknar det där jävla universitetet och dess fina bibliotek. Kanske var det efter att jag slutade åka dit som min biblioteksglädje började falna. Den senaste tiden har jag varit så sjukt opeppad på hela det här bibliotekarieköret och tänkt att jag vill inte. Nu kanske jag vill, lite grann.