“Vampires Were People Too”
Nu har två avsnitt av True Blood avverkats. Förväntningarna var skyhöga och förvirringen stor. Efter att ha läst drygt halva Dead Until Dark kändes preair-avsnittet väldigt sådär. Jag misstänkte att boken störde min förmåga att se tv-serien för vad den var, så jag stillade mitt sug och lade snällt boken åt sidan med mitt favoritbokmärke som gisslan. I veckan som gick såg jag äntligen första avsnittet på riktigt tillsammans med min sambo och kände en enorm lättnad, jag är ett jävla mähä som måste fråga karln i huset om tv-serien var bra. Själv gillade jag introt väldigt mycket, obehagligt och skumt, väldigt hbo. Andra avsnittet var fortfarande lite besvärligt att se. Det är något med dialogen mellan Sookie och Bill som irriterar mig, den är så styltig och stel. Förmodligen är det boken som spökar i kombination med mitt goda minne. Jag minns varje stavelse.
En sak jag älskar är de nyheter, tv-debatter och talkshow-inslag som visas på tv-apparater lite här och var i serien som kan verka som små obetydliga detaljer men som egentligen skildrar en större serie av händelser. Svallertidningsrubriker som ”Brangelina adopterar vampyrbebis” och en billboard med texten ”God Hates Fangs” skymtar förbi. Åh vad det är underbart med intertextualitet. True Blood verkar fullkomligen krylla av den här typen av godbitar och det ger ett rejält plus i kanten i min bok.
Vampyrskildringar brukar annars betyda att det är mycket mytologi och folklore inblandat. Visst är det charmigt, men det har varit mycket tusenårigt över hela vampyrgrejen och nog känns det lite slitet vid det här laget. Men här har vi något nytt, vampyrer i samtiden, postmoderna blodsugare.
För den som liksom jag tycker att det här är skitkul finns en hel del informationsmaterial på nätet. Vad sägs om American Vampire League som kämpar för vampyrers politiska rättigheter, vilka fördöms av den kristna organisationen Fellowship of the Sun. Intressant är också bloggen Blood Copy rapporterar om konflikten mellan de två lägren, samt om händelserna i Bon Temps.
Charlotte säger,
september 18, 2008 @ 22:52
Tanken var ju egentligen att jag skulle lägga mig nu och läsa min nyinköpta bok, för att så småningom (eller förhoppningsvis) fyllas av självkänsla, självförtroende, självmedvetande och andra synonymer som börjar med själv-. Men, så fastnade jag omedelbart i din blogg och nu har jag läst alla inlägg från början (till slut). Och som jag har skrattat! Du skriver så roligt och bra! Och ibland så blir jag riktigt lycklig, till exempel när du nämner Totoro! Det är en av dessa filmer som gör mig alldeles kolossalt glad (kattbussen är bedårande). Jag har sett den så många gånger :) Jag gissar att du även sett bl.a. Howl’s Moving Castle och Spirited away.
Lika förtjust blir jag när du skriver om Stephenie Meyers böcker – jag har varit nära att beställa dem sedan jag läste recensionen av ”Breaking Dawn” i bokhoran (det var alltså inte så väldigt länge sedan)! Men, problemet med mig är att jag har en enorm hög av beställda och olästa böcker som jag måste ta mig igenom först. Och min bokhög bara växer och växer, eftersom att jag är bra mycket snabbare på att handla än på att läsa. I den där växande högen befinner sig just nu Fevre Dream av Gerorge Martin (som jag nämnde innan) och Anne Rices första bok (i en serie av sex?) .
Dessutom, så tycker du om samma serier som jag tycker om. Fast nu tittar jag knappt något längre för den enda teven som jag har är en tjock en, och dessutom liten. Det gör att film- och serietittandet känns… mycket tråkigt.
Tack för två timmar trevlig läsning :)
milkbartoilet säger,
september 20, 2008 @ 20:52
Tack ska du ha för all din tid och för en underbar kommentar. Nu får jag väl stå till svars för din bristande självkänsla ;)
Jag älskar Spirited Away och även Princess Mononoke. Totoro ser vi varje kväll till kvällsfikat, då är det scenen då Mei träffar Totoro som vi utgår ifrån. Han brukar alltid fnissa till när Mei klättrar upp på Totoros mage.
Anne Rice-böckerna är sånna där måsteböcker som jag känner att jag borde ta uti med också, men tyvärr känner jag inte så mycket sug efter dem. Efter Breaking Dawn har jag varit väldigt peppad på att läsa något av Poppy Z. Brite. Tråkigt nog finns de inte att låna här, måste också ta det lite lugnt med bokshoppingen ett tag, så det kanske blir Rice-böckerna ändå.
Sara säger,
januari 15, 2009 @ 23:23
Jag tyckte att det var någonting i Bill och Sookies relation som var fel i serien. Samma sak med Eric. Det är som att de har rört om balansen mellan Bill, Sookie och Eric.
Annars så håller jag med om vartenda ord.