milkbartoilet

Det självklara i att älska en ny bok av Pija Lindenbaum. Visst är det magiskt? Det var den där jobbiga helgen som var, vår lilla fick den nya Siv sover vilse i present av sin mormor. Där kom hon mitt i sjukdomsmisären, styrde upp tillvaron, tog barnbarnet som klättrade på väggarna med på promenader och köpte halstabletter och vitaminer till oss sjuklingar och till råga på allt förde hon in den här fina boken i våra liv.

Stor och guldkantad är den, boken om Vilse. Vi försöker försiktigt rätta och säga att där är Siv, men sonen är bestämd ”där är Vilse och där är Vilse”. Bokens format speglar i alla fall den miljö Siv hamnat i. Det är hemma hos Cerisia, och Siv ska sova över. Det är i ett annat hus Cerisia bor, och ett hus av en annan sort, med väldigt många dörrar. Det är lite tjusigt, men luktar märkligt av messmör. Det härliga omisskännliga barnperspektivet, som Pija Lindenbaum har, gör att klassklyftor överbryggas av att det faktiskt är lite konstigt och lite äckligt i det tjusiga huset. Ett barns skarpa blick, befriat av inlärd statusmedvetenhet. Det luktar messmör, själv tycker jag att messmör är bland det äckligaste som kan bres på en macka. Jag vet dock inte vad Siv tycker om messmör, hon gillar i alla fall inte couscous något värst. Kompisen Cerisia är bossig för att hon kan, som småfolk ofta är, och tar en glass mer.

Det är lite Polanski känner jag och korridorerna i vinrött med Lindenbaums vanliga skruvade perspektiv blir kanske lite väl spännande för det mer medvetna lite äldre barnet, men min son är för liten för att bli rädd. I Siv sover vilse finns inga monster bara två bråkstakar under diskbänken, men de är å andra sidan det roligaste i boken. Det blir Gittanstämmning med grävlingarna som brottas och går i stövlar, drömmen och verkligheten glider samman. Siv och Cerisia delar här fantasin, hittar tillbaka till varandra under natten och får sin koja. Jag känner igen mig i Siv, sova över var grymt i teorin, men väl där var det mest jobbigt och obekvämt, inte så kul.