Häromdagen spelade vi en jäkla massa Nirvana från unplugged-skivan för den lilla pojken. Vi hade väl aldrig kunnat föreställa oss vad detta nu kommer att få för konsekvenser. Vi som tänkte oss att det skulle få honom att bära flanellskjorta och kunna hantera ett hagelgevär som en riktig karl.
De flesta som studerat på universitet, högskola, komvux eller dylikt har nog stött på fenomenet tantstudent. Om inte så kanske en titt i spegeln vore på sin plats för rätt vad det är så har man gått om blivit en själv. Jag kan tänka mig att det liksom bara smyger sig på en. I alla fall tycker jag att någon borde skriva en handbok eller liknande för hur fenomenet bör hanteras. Jag har själv aldrig råkat ut för en tantstudent som inte inneburit problem. Först och främst borde det kanske finnas krav på att kvinnor över fyrtio har ett stadigt intag av valium redan vid terminstart, med efterföljande stickprov för att garantera att lugnet och friden bibehålls. Dessutom borde det informeras om att risken med att tussas ihop med en tantstudent kan medföra socialt självmord. För de tenderar nämligen att tycka att de har så intressanta liv att det enda de pratar om förutom skolan är man, hus och barn. För vad kan väl en person under 35 möjligtvis veta om livet?
Umeå är bra fantastiskt, men här är en lite fånig grej jag kom att tänka på nyss. Nästa helg är det litteraturfestival, vilket känns jävligt trevligt "mer kultur år folket!" tycker jag, men exakt vad är grejen med Umeå och namn på diverse evenemang? Är det samma person som ligger bakom dem alla? Sitter det måhända en råpeppad umebo nånstans som man kan gå till när det vankas festival av någon form, som på begäran spottar ur sig namnförslag som t ex Filmfest (filmfestival) eller Femfest (feministfestival). Denna person har i så fall nu definitivt överträffat sig själv men det eminenta Littfest.
Det här med att komma ut med att man är på tjocken får nog utses till årets hittills svåraste. Känns helt sjukt att jag ska behöva berätta något så personligt för människor jag inte ens känner, ja som kanske inte ens vet vad jag heter. Känner mig helt sinnessjuk för det har alltid varit som om jag har någon slags mental blockering när det kommer till att överhuvudtaget prata om mig själv. Nu så dagdrömmer jag om att vara arbetslös utan jobbiga klasskamrater som bara använder tiden då andra pratar till att ladda inför och fundera på vad de själva ska säga. Vid närmare eftertanke så är det väl ett jäkla lyxproblem, men det betyder ju inte direkt att jag slipper undan. Skulle vara fan så mycket lättare om det plusset på kisstickan hamnade i pannan istället.
Ikväll lyckades jag slita mig från frenetiskt surfande på diverse föräldraforum och ivrigt spekulerande på tradera ett tag (för just så galen blir jag med bulle i ugnen). Jag kommer därför just från tv-soffan efter att ha sett filmatiseringen av Daniel Clowes Art School Confidential. Det var en väldigt trevlig överraskning när jag upptäckte att filmen äntligen kommit ut på marknaden och visst var det en trevlig film som mycket väl uppfyllde mina förväntningar. Vad som är extra trevligt är att jag nu känner ett jättesug efter att läsa serier, som jag nog inte känt sen länge tillbaka nu. Kanske skulle jag kunna distrahera mig med Craig Thompsons Blankets eller äntligen få måsteserier som Watchmen lästa istället för att bara fundera på sjukt viktiga grejer som t ex moderkakor i framvägg mm.
Nu är Linda upprörd, ja kanske rentutav sårad över att inte ens fint folk vill se hennes tuttar. Jag orkar inte läsa hennes krönika utan skummar bara igenom lite löst och hackar mest bara för att hon är en irriterande barnfundamentalistisk biologisttant. Sen kan jag inte låta bli att ilskna till ytterligare över ”toor” (toa i plural), kanske kan svenska folket starta en liten insamling så Linda kan få skickas iväg på en ”svenska för nybörjare”-kurs.
Nu har jag på allvar gett Dexter en chans. För ett tag sen såg vi det första avsnittet som fick mig att bara känna obehag och avsmak. Hur skulle det funka att sympatisera med den där äcklige typen? Nu sex episoder senare är det bara fantastiskt, om det inte vore för att jag vill ta avstånd ifrån dumheter som dödsstraff så skulle jag nog helst de en Dexter i varje kommun. Helt klart den bästa nya serien 2006. Ja, bättre än HBO:s Big Love och allt annat som Heroes, Jericho osv.
