milkbartoilet

Kolla in en viss krönikörs alster i den allra sunkigaste av kvällsblaskor, återkommande varje helg, och voilà! ett riktigt lågvattenmärke varje vecka, slår aldrig fel. Det går inte en lördag utan att jag blir riktigt arg och börjar misströsta över mänskligheten. Hur dum får en människa kan bli? Här har vi svaret.

Jag vet inte mycket om Bitterfittan-boken, men det hör väl heller inte hit. Jag fattar bara inte hur Skugge kan undgå att känna lukten av sitt eget skitsnack. Hon personifierar verkligen allt det som är uppfuckat i samhället på det här området och bidrar i själva verket aktivt till skapandet av nya bitterfittor. Mamma hit och mamma dit och pappor kan faktiskt inte heller. Vilken pappa kan inte göra vad fan han vill i Skugges idealvärld? Och vilken mamma kan egentligen ens gå på toaletten utan sitt barn? Förresten varför skulle en mamma VILJA gå på toaletten själv. För det är väl ändå det som är att vara mamma, att träda in i tillstånd av total altruism.

Jag plockade ihop mitt pick och pack och slog ner mina bopålar på ett eget ställe. Här får jag göra vad jag vill och det gör mig lite gladare och nästan lite nöjd, fast inte så att jag tänker hålla på och prata om det. Allt fram till nu finns på det gamla stället och här finns allt från iår.

En grej som är lite jobbig eller kanske snarare utmanande med att bli mac-användare bara sådär är att man står helt utan koll i en djungel av shareware. Som mac-användare förväntas man kunna köpa sina program och ingen verkar ha tänkt på att de där enda slantarna kanske gick till själva datorn. Jag blev så sjukt beviken när jag informerades om det eminenta spanning sync som synkar ical med google calendar. Det är sånt som är framtiden, men hur mycket framtid känns det sedan när programmet äntligen släpps i en redig version och så måste man betala för det. 15 dagars prövoperiod, det är så att man kan spy. Men nånting säger mig att nästa version av mac os, leopard, kommer att ha den där synkfunktionen inbyggt. Har jag drömt, hört det nånstans eller är jag bara en visionär? Det står iaf inget om att synka med just google calendar på apples tjuvtitt på leopard.

På sista tiden har det ständigt varit något som hängt över mig, tentaångest, skola och så ont i kroppen på det, men idag fick jag äntligen den första salstentan på över tre års tid gjord och det känns riktigt bra. Jag tror det gick ok och som tur var kollapsade ingen i skrivsalen idag.Annars har jag gått omkring den senaste tiden och tänkt att det syns väl inte så värst mycket att jag är i sjätte månaden, men det var innan jag såg mig själv i en provhyttsspegel. Nu vet jag att jag är enorm och att folk som inte vet förmodligen tänker att jag kan sätta igång och börja föda närsomhelst. Nu ligger jag ner lite och försöker smälta dagens erfarenheter och uppenbarelser.Glass skulle vara gott.

Det börjar bli lite tröttsamt nu och svårt att få tiden att räcka till när jag efter en 20 minuters promenad är redo att duka under av trötthet och ryggont. Efter att idag ha varit ute i solskenet och tagit årets första gb-glass måste jag nu ligga ner för att försöka häva värken och ligger jag ner funkar det verkligen inte att göra någonting för börjar jag t ex läsa något somnar jag. Ja vad kan man säga förrutom att livet är hårt, men glassen var god iaf och solen var inte så tokig den heller. Tråkigt var bara att vi insåg att päronsplitten är borta från sortimentet till förmån ett gäng färgglada konstiga bäbisglassar, skumt.

När jag läser den väldigt insiktsfulla expressen-artikeln om föräldraledighet från igår kan jag inte låta bli att känna hur det värmer i hjärtat. Synd och skam bara att Jan Söderqvists insiktsfullhet tog slut när han stod vid valurnan, inte för att det hör hit. Men när jag sedan kollar lite flyktigt på kommentarerna till artikeln blir jag lika knäckt igen. ”Folk måste ju få välja själv banne mig” och sen får man läsa om stackars svågrar som bara inte kan vara hemma med sina barn. Jag undrar bara hur det kommer sig att om folk får välja så väljer kvinnorna i regel alltid att vara hemma och männen kan/vill i regel aldrig? Hur kommer det sig att män allt som oftast inte kan? Det är bullshit alltihop bara, ingen väljer själv helt enkelt. Jag vågar t ex knappt säga att jag ska fortsätta plugga efter att jag blivit förälder när vi träffar barnmorskan just för att hon redan antytt att jag ska ta ett sabbatsår från studierna. Nu har jag en viktigare uppgift som väntar: jag ska bli mamma, sen att barnets pappa sitter brevid mig verkar inte spela någon roll. Han kommer ju också få en viktigare uppgift nu: han ska bli en riktig karl som försörjer sin familj.

Visst är det tragiskt att det efter hela två veckor av lyckovårväder (visserligen med en hel del slask och plask) nu snöar för fullt. Igår gick jag och fantiserade om hur det snart skulle gå att promenera runt barfota på cykelvägen här utanför och idag är jag förflyttad till Sibirien. Jag kan inte låta bli att undra vad de människor som en gång började slå ner sina bopålar i den norrländska tjälen hade gjort för något ont mot resten av världen egentligen. Det måste ju ha handlat om någon slags fördrivning. Jag har nämligen sett de sydligare delarna av Sverige med egna ögon och jag vet att det inte kan ha handlat om trängsel.

Under den senaste tiden har jag successivt väckts ur någonslags dvala. Jag förstår nu att jag tidigare levt i en fantasivärld. Innan har jag varit övertygad om att det inte skulle vara svårt att bryta mot de stenåldersnormer som finns kring föräldraskap, de är ju trots allt stenålder, men fan som jag bedrog mig. Ända sen jag outade mitt upphöjda tillstånd som gravid har mina fortsatta studier kommit på tapeten ett otal gånger, faktum är att jag ska bli förälder nu under försommaren, då det är sommarlov. Trots detta ses ett års studieuppehåll som det enda rimliga, iaf det mest sannolika, jag som tyckte vi bara hade perfekt timing. Den lilla pojken har ju faktiskt en pappa som också väntar med lika mycket spänning och längtan som jag här på utsidan, som också ska mata, rapa och tvätta och dutta med honom, så att jag sticker iväg på föreläsningar i hela tre timmar om dagarna när höstterminen börjar borde inte göra så mycket, eller? Trots att detta är det bästa för alla inblandade och dessutom det bästa ur ett jämställdhetsperspektiv så måste det vändas och vridas på, förklaras hit och dit. Antingen gör vi det väl för pengarna eller så för att jag är ett känslokallt svin som bara inte är riktigt mammamaterial. I vilket fall är det onaturligt och konstigt för jämställdhet är bra så länge det inte finns barn med i bilden och om vi ser att det jämställda alternativet även är det bästa för barnet så har vi bara inte tittat tillräckligt noga.

Nu måste jag verkligen rekommendera filmen This Film Is Not Yet Rated, om det amerikanska ratingsystemet av film. Enligt MPAA som är ondingarna bakom denna galenskap är en film som Ma Vie en Rose om den lilla pojken Ludovic som drömmer om att en dag bli en flicka r-rated, dvs bör endast ses av personer under 17 år i sällskap av en vuxen, medan senaste Bond-rullen Casino Royale, vilken jag inte har sett men som jag förutsätter innehåller åtminstone en del pang pang och säkert en nypa snusk också (det är ju ändå Bond), fått ratingen pg-13 som innebär att det är ok att personer under 13 år ser den sålänge en förälder givit sitt medgivande. Det är alltså mer skadligt för barn att se en film om ett annat barn som gillar att ha på sig klänning men som råkar vara pojke än att se en film om en narcissistisk kvinnokarl som vet att en kvinnas nej egentligen inte är ett nej på riktigt och att människor som pratar annorlunda givetvis alltid är ondskefulla jävlar som förtjänar att dö.

Snart måste nån nog ta på mig en sån där tröja som gör att man kramar sig själv för jag håller på att bli tokig. Jag vaknar på morgonen lycklig för att det inte gör ont men ligger kvar ett slag då det onda kryper sig fram. Jag vet inte vad jag gör för fel, men tydligen är jag sned i ryggen, så att det gör ont därför och som om det inte vore nog så är min överkropp lite kort för att ha en inneboende, så revbenen gör lite extra ont och som grädde på moset så kan jag inte skratta för då känns det som att jag ska spy. Så nu efter en ur ett komfortperspektiv sett bedrövlig helg ska jag nu ta min dator och lägga mig på sängen och troligtvis ska jag ta och se dokumentären This Film Is Not Yet Rated. För än så länge känns det ok att ligga ner och jag antar att jag bör passa på så länge det varar.