Han är här och har varit det i över en vecka nu. Han är världens finaste och snällaste och jag kan inte låta bli att gråta en skvätt ibland när jag ser på honom för han är ju så fin. Midsommar känns lite futtigt i sammanhanget, kanske tar vi en promenad sen och tittar på fåren.
Det är skapligt overkligt. Idag var det kanske sista gången jag åkte buss som icke-förälder, förmodligen inte, men nog helt säkert sista gången jag åt en baguette med fetaost från Catarinas. Nu sitter jag här och det luktar regn från utomhuset. När det öste ner alldeles nyss kände jag att det skulle vara härligt att springa omkring ute i regnet och bli blöt om fötterna och bara njuta av sommaren, men det var ju för att jag satt här inne. I själva verket blir jag omkörd av skröpliga tanter och farbröder med rullatorer när jag tar mina pingvinpromenader, så något springande blir det tyvärr inte tal om än på ett tag. Sen vet jag inte om det kommer att vara riktigt ok att springa omkring i regnet sen som förälder, det känns överhuvudtaget som att föräldraskapet har ganska lågt i tak.
…inklusive när det känns som en änkestöt i lightversion i handflatan när jag t ex ska slå på duschen eller göra andra vridrörelser med handen. Förmodligen är det bara en liten släng av karpaltunnelsyndrom som är vanligt när man är på tjocken och lite svullen här och där. Och fötterna ska vi inte ens tala om, tur att det är sommar ute och att flipflops är svåra att växa ur.
Jag vet inte riktigt om det var förtjänt eller inte, men det var onekligen en speciell match igår. Kändes helt klart som om man förflyttats till någon annan plats på jorden. Sådär gör man väl bara inte här i kalla norden? Men visst gör man så, och visst var det ganska roligt. Själv hade jag just spenderat en alltför stor del av andra halvlek med att försöka mota bort ett äckligt fyllo som skulle envisas med att hänga på min stol och sen var det ju det där 55+-gänget och deras parningslekar mitt framför våra näsor, uäsch, så lite dramatik på tv-skärmarna kom utan tvekan som en välbehövlig paus. Sen blev slutet gott och det är väl allt som spelar roll i slutändan.
Men vad ska vi nu ta oss till med den fete dansken som försökte puckla på domarn? Kanske borde han göras till hertig av något landskap långt ifrån hemlandet? Å andra sidan kanske han bara borde utelämnas eftersom han nu har pajat det tidigare så gemytliga fotbollsbandet mellan länderna.
Frågan är om man vågar lita på att det går att streama matchen härifrån: http://www.myp2p.eu/Matches/Match6.htm
Äntligen har sommarlovet kickat in, visserligen har jag tusen grejer kvar att göra till skolan, men det där är bara smådetaljer. Just nu måste prioriteringarna ändå ligga på att få tag i ett sätt att kunna se em-kvalmatchen ikväll. O’Learys är ju alltid ett altenativ, men då måste man kanske slåss men ett par hundra ölstinna snubbsnubbar om att ens få sitta ner och eftersom mina fötter har en tendens att fördubbla sin storlek efter tio minuters stående så kan det bli svårt utan ens en stol att sitta på.
Vi har äntligen tagit itu med lost igen efter ett väldigt långt uppehåll, och nu brinner det i knutarna för vi har bestämt att denna senaste säsong ska vara avklarad före den 14:e då vår pojke ska komma ut i verkligheten. Igår klarade vi av episod 11 och eftersom övriga världen redan sett alla avsnitt så känner jag mig hopplöst efter. I början tänkte jag att det måste väl vara ett sammanträffande med två karaktärer som heter Rousseau och John Locke i en och samma serie, möjligtvis ett bevis på dålig fantasi hos manusförfattaren, men efter att både Hume och Edmund Burke dök upp gick tankarna igång igen. Droppen var igår när självaste Michail Bakunin blev en del av serien. Nu snackar vi inte sammanträffanden längre, nu är jag helt övertygad om att hela seriens handling bara är en överstimulerad statsvetare/idéhistoriker som drömmer.
