Idag när vi varit och handlat och var på väg hem upptäckte jag att någon hade gått och slängt lakrits från en Gott & blandat-påse på marken med jämna mellanrum längst vägen hem. Gulligt med ett lakrtisspår hem, fast själv skulle jag nog ha slängt ut de röda istället.
Jag kan inte låta bli att tänka att var en idiot när jag propsade på att flytta hit ibland. Jag ville bort från en massa och därmed flyttade jag ännu längre bort från händelsernas centrum. Här bor jag nu och det känns som om allt händer nån annanstans. Jag är inte nog norrlänning (jo, jag gjorde testet), men det är då fan inte mitt fel. Mjölken har fel färg här uppe och det ställer till det. Äsch, jag är egentligen bara sur för att jag inte är i Göteborg just nu, men det kommer väl fler tillfällen kanske.
Ska det vara så jävla svårt att fatta att bara för att någon är serviceinriktad och trevlig så betyder det inte automatiskt att denne är ’open for business’. Fy fan.
Jag är så upprörd nu att det är löjligt. Jag kan bara inte hjälpa det, jag är en ältare. Har jag bara fått igång tankarna på något så bara växer det inom mig. Jag kan inte släppa hur jävla sjukt det är hur människor beter sig ibland. Nån gång i förra veckan insåg jag att jag härmed måste börja hålla mig borta från manliga kurskamrater, eftersom dessa alltför ofta är beter sig väldigt illa. Nu förstår jag att det i vissa kretsar är helt ok, ja till och med praxis att utöva härskartekniker i tid och otid. Själv försöker jag stötta, ge förslag och konstruktiv kritik när andra presenterar sina idéer om ditten och datten, hit och dit, men vad får jag då tillbaka? Jo, kanske ett ”Ehum…” i bästa fall, eller kanske en annan favorit ”Hur menar du då?” (med uppenbart skeptiskt tonfall). Det här är ju inte klokt, vad ska vi göra åt saken? De här människorna äter andra människors själar till frukost och de kommer i alla skepnader, inte minst i form av schyssta feministsnubbar. Allt detta känner jag givetvis till sen tidigare, men det kanske är tid att sluta med självföraktet nån gång och inse att de egentliga problemen är där ute istället. Jag känner som Limpan att jag borde fanimej göra en skrivelse, men hur då och vart nånstans?
Jag vet ju redan att samhället är åt helvete och när jag läser SvD:s artikelserie om jämställdhet i förskolan vet jag inte om jag ska bli glad eller ledsen. Visst, det är skitbra att det görs något, men det är också så väldigt sorgligt att det ser så illa ut. Att det sedan blir en storm av upprörda röster när det skrivs om detta är så hemskt att jag inte vill titta. Barnen får tydligen inte vara individer när det ska praktiseras genuspedagogik. Jag antar att det är individer de små flickorna är när de passar upp på pojkarna som kommunicerar genom grymtningar. Jag bävar inför den dag jag ska stoppa in min lilla pojke på dagis, för jag vill inte att han ska formas till att bli sån. Faktum är att de kommunala förskolorna är skyldiga att främja jämställdhet, men vem bryr sig egentligen om det. Jag blev i alla fall väldigt sugen på Flickor, pojkar och pedagoger och till min förtjusning kostar den bara 19:- på adlibris. Lysande! Jag blev så lycklig att jag slog till och beställde två exemplar. Nu återstår det väl att se om det kommer att göra någon skillnad.
Alla pratar om facebook och de som inte vill vara en del av ”alla”, har bara inte provat på än. Det finns inget värt att kämpa emot med facebook, det är bara dumheter. Det handlar bara om att vara sig själv och vara där ute, inget på låtsas alltså. Det härliga är att det är så kravlöst och att det är på riktigt. Ja så på riktigt som det är rimligt iaf. Det räcker med att bara finnas på facebook och det fina är att det faktiskt går att hålla sig uppdaterad om människor som man bryr sig väldigt mycket om men som av olika anledningar bara fallit bort ur ens närhet. Det är helt enkelt trevligt.
Jag såg nyligen till min förtjusning att bookcrossing numer finns på svenska. Fantastiskt! Det är något så fint med tanken om böcker för alla utspridda lite överallt. Jag har länge varit sugen på att ge mig in i hela den där svängen med att lägga ut böcker i det fria. Synd bara att jag har en tendens att klamra mig fast vid prylar, det sammantaget med att jag är seg på att läsa men gärna vill läsa gör ju att bara måste spara varje liten bok som kommer i min ägo, men jag försöker samla kraft för att släppa iväg min första. Jag vet inte hur längesedan det var jag såg ut Zadie Smiths White Teeth som skulle bli min första, men lik förbannat står den kvar där i bokhyllan än idag. Nu tänker jag att Mästaren och Margarita kanske skulle kännas lättare, omslaget är nämligen inge vidare.
Jag fick iaf en idé igår om att man borde inrätta små bookcrossing-hyllor här och var på offentliga platser. På så vis kanske det helt enkelt skulle bli lättare att sprida läran om den fria boken och så skulle det även minska risken för att dessa guldkorn försvinner i soporna eller aldrig ens blir funna.
Det här med att blogga får verkligen hamna i skymundan nu med allt som måste göras. Bebis, skola och till och med lite jobb sådär på ett hörn. Ikväll t ex har nån tagit ut min hjärna och ersatt den med ett halvt kilo köttfärs. Jo, det är sant på riktigt. Häromkvällen ville vi se Upp till kamp som började 20:30 och innan dess Sjukhuset som slutade åtta och pojken hade inget emot det men han skulle ju äta, ropa och bli badad däremellan :) Livet är förjäkla underbart.Positivt också med bra svensk tv. Upp till kamp var bra grejer. Ännu roligare var det att läsa om Lukas Moodysons återkomst till rimligheten. Mums, jag gnuggar mina händer.
