milkbartoilet

Nu när hösten är kommen och alla kryper in i sina skal passar jag på att dra igång lite spelförsäljning igen. På tradera. Kolla gärna, tack.

http://www.tradera.com/category/category.aspx?ftgnr=1146829

Förra året var jag lite småbitter som inte kunde åka på bokmässa, vår lilla snutt var ju så liten då och jag tänkte att nästa år minsann ska jag vara där. Men nu sitter jag här och följer hela kalaset genom bokhoras bokmässeblogg och det verkar himla trevligt det där. Nästa år ska jag minsann också vara där.

Som vi har läst och läst för vår lilla pojke. Nu är han 15 månader och har lätt fler böcker än jag själv hade med mig när jag flyttade hemifrån. Den senaste tiden har jag tänkt att nu börjar han nog vilja ha lite mer avancerade böcker, han har verkat lite ointresserad av sina bebisböcker så det har mest blivit filmtittande när det varit dags att koppla av.

Så idag kom ett litet paket med de senaste Wirsén-böckerna Vem är söt? och Vem är borta? och de är ju så fina. En gammal favorit är Vem är arg? som rymmer så många starka känslor, även Vem är ensam? är en riktig hit. Men tyvärr föll dessa inte alls den lille i smaken, det är som om han listat ut exakt vilka böcker hans mamma och pappa hatar och nu ska tråka ihjäl oss genom att tvinga oss att läsa dem om och om igen till världens ände.

Vi har världens tråkigaste pekbok, Alfons egna saker, om just det ja Alfons grejer. Här har vi Alfons tandborste, spänningen är olidlig. Sedan är det en Mulle Meck-pekis som heter Vem? om vad en hund gjort hela dagen. Verkligen genomtorftig, den stackars hunden hade lika tråkigt hela dagen ensam hemma som vi har när vi läser den. Vid förslag på andra böcker att läsa skriker han MIN eller MERA och trycker en tråkbok i handen på en och så var det bra med det.

Så nu så här efter läggdags får jag sitta här i min ensamhet och läsa om katten, nallarna, fågel och kanin och drömma om en framtid där vi alla kan vara tillsammans. Innerst inne är jag ju såklart hellycklig över att han faktiskt gillar böcker och till skillnad från många andra så tycker jag att det viktigast att barn läser, inte vad de läser. Om de så läser om korv, så är jag nöjd med att de faktiskt läser på toan.

Jag trodde väl aldrig att det skulle hända, jag sitter här och utvärderar PubMed, en medicinsk bibliografisk databas, och det är så roligt. Jag söker hit och dit, testar en massa alternativ, slänger mig med MeSH-termer. Tänk bara att få göra det här för någon annan och få göra någon nytta.

Förut ville jag bli bibliotekarie för böckernas skull. Ett lugnt och skönt jobb med en massa böcker och inte så många jobbiga människor att bli besvärad av. Nu vill jag inget annat än att bli besvärad. Som t ex: -”Har ni något om lavar ur ett kulturellt perspektiv?” Tänk, den rodde vi i land för ett år sedan. Suck! Vissa tror att det handlar om att kunna en massa, -”Öh man ska väl ha läst alla böckerna två gånger”, men egentligen handlar det bara om att kunna luska reda på vad som helst.

Tyvärr finns det alldeles för många mossiga gamla stötar där ute, sådana som kommit att utgöra en obligatorisk del av inredningen på varenda bibliotek. De har kanske läst allt som finns på hyllorna, i alla fall den fina svenska litteraturen, men är ofta så ovilliga till att hoppa ner från sina höga snurrstolar att de inte gör någon nytta för låntagarna, vilka biblioteket faktiskt är till för.

Böcker är bara saker, trevliga saker visserligen, men det är människorna som är viktiga. Utan låntagare är biblioteken bara värdelösa informationsmuseum.

Farmor har uttryckt önskemål om att flytta, så jag har legitima skäl att bostadsknarka lite ibland.

Frågan är ju hur vissa tänker när de lägger upp ett hus för försäljning. Jag menar, det måste väl ändå inte vara bild på varenda liten äcklig vrå. Är det mäklaren som insisterar på att ta en närbild på den där silverfisken under diskbänken eller vad? Vad motiverade t ex någon att ta denna bild? ”450 000:-, hoppas hoppas ingen ser toan, eller enligt överkommelse.”

Idag såg jag förresten Underbaraclara för första gången i verkliga livet. Närmare än så går det nästan inte att komma en riktig kändisspotting här i Umeå. Men inte gör det mig nåt. Vi har ju alltid träden, som dessutom är väldigt fina just nu.

Nu var det ett tag sedan jag hetsade för genuspedagogik. På senare tid har jag faktiskt börjat tro att jag haft en överdrivet pessimistisk hållning, för alla vill väl sina barn väl, eller hur?

Nu är jag nyss hemkommen från mitt första föräldramöte och har insett att det inte är förskolan eller pedagogerna som är problemet, där finns inte mycket att anmärka på, det är istället föräldrar som inte vill sina barn väl och som inte fattar vad som faktiskt är bäst för deras barn. ”Äsch, det där med jämställdhet, det är väl bara sunt förnuft.” Det är det där jävla sunda förnuftet som gör flickor till små serviceinstitutioner. Om människors förnuft vore så naturligt sunda skulle vi kanske inte ha rosa och blå täcken till att börja med.

Vi talade även om hållbar utveckling. Det är viktigt nu och det ska de jobba med på dagis. Det var väl inget mer med det. Sedan handlade mötet en hel del om återvinningsstationen som ligger i anslutning till dagiset. Tydligen vill man ha bort den. Den blockerar infarten, folk måste parkera sina bilar och gå hela 50 meter till byggnaden bara för att det finns en massa fanatiska människor som vill sortera sitt skräp just där. Sinnessjukt.

Nu har två avsnitt av True Blood avverkats. Förväntningarna var skyhöga och förvirringen stor. Efter att ha läst drygt halva Dead Until Dark kändes preair-avsnittet väldigt sådär. Jag misstänkte att boken störde min förmåga att se tv-serien för vad den var, så jag stillade mitt sug och lade snällt boken åt sidan med mitt favoritbokmärke som gisslan. I veckan som gick såg jag äntligen första avsnittet på riktigt tillsammans med min sambo och kände en enorm lättnad, jag är ett jävla mähä som måste fråga karln i huset om tv-serien var bra. Själv gillade jag introt väldigt mycket, obehagligt och skumt, väldigt hbo. Andra avsnittet var fortfarande lite besvärligt att se. Det är något med dialogen mellan Sookie och Bill som irriterar mig, den är så styltig och stel. Förmodligen är det boken som spökar i kombination med mitt goda minne. Jag minns varje stavelse.

En sak jag älskar är de nyheter, tv-debatter och talkshow-inslag som visas på tv-apparater lite här och var i serien som kan verka som små obetydliga detaljer men som egentligen skildrar en större serie av händelser. Svallertidningsrubriker som ”Brangelina adopterar vampyrbebis” och en billboard med texten ”God Hates Fangs” skymtar förbi. Åh vad det är underbart med intertextualitet. True Blood verkar fullkomligen krylla av den här typen av godbitar och det ger ett rejält plus i kanten i min bok.

Vampyrskildringar brukar annars betyda att det är mycket mytologi och folklore inblandat. Visst är det charmigt, men det har varit mycket tusenårigt över hela vampyrgrejen och nog känns det lite slitet vid det här laget. Men här har vi något nytt, vampyrer i samtiden, postmoderna blodsugare.

För den som liksom jag tycker att det här är skitkul finns en hel del informationsmaterial på nätet. Vad sägs om American Vampire League som kämpar för vampyrers politiska rättigheter, vilka fördöms av den kristna organisationen Fellowship of the Sun. Intressant är också bloggen Blood Copy rapporterar om konflikten mellan de två lägren, samt om händelserna i Bon Temps.

Till Aftonbladet och övriga världen som famlar i mörkret vill jag bara informera om att det inte finns något som heter stupränna. Antingen är det hängränna, som är en ränna som hänger horisontellt längst med en vägg och samlar upp regnvatten från taket, eller så är det stuprör, som leder regnvattnet från hängrännan vertikalt till marken (därav stup).

Det var meningen att jag skulle ta tag i mitt liv nu när hösten kom, men det finns alltid ursäkter att skjuta upp seriositet. Nu var det dagis och jag fick en dunderförkylning som kom i två omgångar och andra gången blev jag så nedslagen att jag trodde det var över. För den hypokondriske kan ett litet blåmärke betyda planering inför den sista vilan och då hjälper det inte att det finns vissa som säger: -Men ska du inte gå till doktorn då?, flera flera gånger när man har 38°-ig feber. 

Efterlängtade Breaking Dawn kom i början av förra veckan innan andra vågen av förkylning. Och det märktes att jag var sjuk för efter nästan en vecka med boken i min ägo hade jag lyckats läsa hela 30 sidor. Är det bara jag som tänker ibland att det skulle vara lite skönt att bli lite småkrasslig och få ta en time-out från det verkliga livet? Ligga i soffan och se en massa film och läsa böcker hela dagarna och bara ta paus för att snyta sig eller ta en sipp te. Det blir ju aldrig så. Inte för mig i alla fall, jag läser en sida och slocknar sen. 

Nu är jag i alla fall på bättringsvägen på riktigt. Jag har passerat tvåhundra och jösses vad jag inte kan låta bli den. Så otroligt präktigt. Om vi slänger in lite vampyrer i den här moralkakan så kanske vi kan få emokidsen att hålla på sig lite. Edward beter sig allmänt jävligt för han är så fantastiskt god och Bella späker sig själv och tassar på tå för att glädja honom. Deras förhållande är genomruttet och plågsamt att läsa om. Jag har varit pro-Jacob sedan New Moon och det lär jag förbli den här boken igenom också.

Hela serien har genomsyrats av värderingar långt äldre än vampyrerna själva. Jag hatar dessa böcker eftersom de går emot så mycket av det jag står för, men jag kan bara inte låta bli att läsa dem.