milkbartoilet

Våran lilla snutt har länge älskat böcker som Apan fin, Hela natten och Simons anka. För en tid sedan fick han till och med dvd:n Snuttefilm av sin farmor. Nu har den legat bortglömd i hyllan ett tag, men ikväll fick den visa vad den gick för. Stor succé. Lillsnutten satt och kommenterade oavbrutet och hade stenkoll på allt som hände. Själv blev jag stressad av att det gick så långsamt, kan den där snubben som pratar vara segare?

Men jag kom på varför jag och säkert många med mig har lite svårt för Anna-Clara Tidholms grejer. Böckerna är korrekta och snälla och teckningarna sådär utan udd liksom. -”Den där Anna-Clara gör ju så fina böcker”, säger vi och alla andra nickar instämmande för det är så det ska vara. Sedan sitter vi och hoppas att han inte kommer dragandes med Simons anka nu igen och tvingar oss läsa den för den är ju som att man kan somna mitt i. Det är bara så att de här böckerna inte flörtar med oss vuxna helt enkelt. De ber inte om ursäkt för att vara enkla, utan krusiduller och bara för barn.

Jag kan störa mig på att världen inte är sådär mesigt simpel och snäll och vad är grejen med tecknigarna som skulle kunna ha gjorts av ett barn. Fast egentligen är det bara äkta och opretentiös barnkultur utan försök att blidka distanserade föräldrar och andra luttrade vuxna. Det kanske kan få vara okej att barnen älskar en perfekt värld som är lite småfult illustrerad.

Den som bekymrar sig för gifter och har en glugg i söderläge kan ju alltid ta och odla sina egna paprikor. Tidigt i år satte jag några futtiga frön i en gammal godisåda sedan och efter några månader hade vi insynsskydd i form av en paprikaskog i vardagsrumsfönstret. Jag är inte så duktig på att vattna och blev ganska less efter ett tag, men de bar frukt. Så om en idiot som jag kan odla giftfria grönsaker i en blygsam trea i Umeå, så borde andra fixa det också. Sen är det onödigt att äta saker off-season tycker jag, onödigt och dyrt. Finfina fröer finns ju att köpa, jag tror på Runåbergs.

Men visst är det tragiskt att så mycket som är hälsovådligt marknadsförs som livsmedel.

Det var ett uppehåll, ett välbehövligt sådant. Nu är jag tillbaka, nu är det vinter på riktigt och det känns riktigt bra. Det måste bli ett slut på dagdriveriet och att vara sjuk. Jag behöver ett jobb, så säger jag. Samtidigt är det tungt att söka och inte få. Istället sitter jag här och tänker att när jag väl söker, då får jag ett jobb. Och inte vilket jobb som helst utan ett bra jobb, vilket jag vill faktiskt. Jag söker inte, inte än i alla fall.

Det är tomt nu och vi är bara fyra kvar. Vår fina lilla kattjej var så liten och späd, ändå känns lägenheten så tom efter henne. Det känns mindre svårt med tiden, men ännu har det bara gått två långa tomma dagar utan henne och det gör fortfarande väldigt ont. Hon var den snällaste och mest sociala katt jag någonsin träffat och jag vet att om hon var här hos mig nu så skulle hon ha tröstat mig.

Hon tog hand om sina människor, men tyvärr kunde vi inte göra mer för henne. Vi saknar henne så jävla mycket. Ingen kommer längre springade ut i hallen när vi kommer hem för att möta upp oss med en rejäl utskällning för att vi varit borta för länge. Inga små svarta tassar som väcker en under småtimmarna för att minsann visa att matskålen blivit tom. Inga fler dödade fåglar på balkongen och inget mer av världens mest högljudda kattspinn.

Jag vet att det är själviskt och att hon har det bättre nu var hon än är, men just nu vill jag helst av allt att hon ska komma och lägga sig här, som en liten boll, brevid mig i soffan.

Bloggen börjar mer och mer förvandlas till en enda ström av gnäll över min fysiska hälsa. Det här inlägget kommer inte att bli ett undantag.

Det sved lite när jag kissade och jag tänkte äsch det går över. Några dagar sedare (iförrgår natt) började jag få värk i ryggen. Överallt står det att det är viktigt att få antibiotikabehandling snabbt om en urinväginfektion vandrar upp till njurarna. ”Snabbt” var ordet. Vad betyder det egentligen? En dag, en timme, en vecka? När tar den här grejen död på en? När jag ringde sjukvårdsrådgivningen blev jag först lugnad och sen nerskjuten. ”Gå till akuten, så vi inte missar något.” Missar något? Vad betyder det? Jag blev så skräckslagen att jag inte vågade fråga.

Det var det som blev min kväll igår. Sitta i ett väntrum på akuten och vara hopplöst nedprioriterad, timme efter timme. Fram tills igår kväll hade jag aldrig besökt en akutmottagning för egen del. Jag hade heller aldrig under mitt tjugoåttaåriga liv intagit någon form av antibiotika, trots kroniska öronbesvär. Nu har dessa blommor tagits ifrån mig.

Jaja, nu är jag hemma och dricker vatten för jag misstänker att jag annars dör jag nog av någon läskig biverkning och för att stärka mig för att gå iväg och hämta ut mer av superduperpenicillinet. Jag fattar att det här är småsaker egentligen, men för mig är det stort.

Det här med ljudböcker, hur ska man se på det egentligen? När jag bir sugen på att lyssna på böcker är det alltid ett dilemma. Vad vill jag lyssna på? Jag är inget fan av Liza Marklund och de andra i deckarfacket. Inte för att jag dömmer den som är det, jag tilltalas bara inte av deckare. Jag är mer en skräcktjej i så fall. Men de böcker jag vill lyssna på är ju alltid samma som dem jag vill läsa. Hur löser jag det? Eftersom jag har en känsla av att boken inte blir riktigt ”läst” när man lyssnar på den. Jag vill inte slösa bort trevliga läsupplevelser. Hittills har jag hållt mig till fåniga svenska saker som t ex Marina Haags samtliga verk och så Dan Brown då förstås, som jag hatar allt av Dan Brown, men det var ett tag sedan jag tog i en ljudbok nu.

Nu har suget blossat upp igen. Min mamma var på besök nyligen och introducerade då mig för stickningens ädla konst, så nu är jag på väg att bli ett gott parti som kan sticka mig och min familj sockor till vintern. Om jag ska vara ärlig så är jag ganska kass, det är inte tal om att sitta framför tv:n och sticka, min blick måste vara på stickningen hela tiden och vad lämpar sig inte bättre då än att lyssna på ljudbok.

Nu är det John Ajvide Lindqvists Tindalos jag lyssnar på. Den har legat och skräpat i en evighet sedan den släpptes i dn, jag vet inte när. Det jobbiga är att den snart är till ända och vad ska jag då lyssna på? Kanske Människohamn? Men den är ju en riktig bok, ska jag verkligen slösa bort den till att bara lyssna på? Ilandproblem, ilandsproblem.

Efter en tung dag med en liten som inte ville sova middag någonsin sitter jag nu i lugn och ro. Jag kom att tänka på något som är ganska upprörande. När den lilla aldrig ville somna kände vi föräldrar oss väldigt frustrerade. Vår tid rann iväg. Det är lätt att bli självisk som förälder, speciellt när man är jävligt trött och less, som nu idag. Det har varit två tunga veckor och vi som är stora är egentidstörstande monster.

Är inte min inställning förjävlig om den lilla måste sova för att jag ska vara nöjd? Visst är det skönt att koppla av på kvällen då det är lugnt och tyst, men det betyder väl inte att jag ska förlägga mitt liv till den tiden. Det är tröttsamt att alltid blicka framåt, längta till lugnet och aldrig någonsin uppskatta nuet. Det är inte alltid så här och jag känner mig som en vidrig människa nu, men det händer at vi faller in i det här tänket. ”Snälla somna nu så jag får göra något.” Jag är övertygad om att jag inte är ensam och att det säkert finns många andra som också lever med den här inställningen.

Visst barn mår bra av rutiner och så vidare, men när dagarna går ut på att vi kollar på klockan, följer ett invant schema och bara härdar ut känns det som att det är hög tid att stanna upp och tänka till lite. Det är lätt att det bara blir ren barntid och ren vuxentid och medan barnen har sin tid sitter de stora och suckar, längar till läggdags och vuxentiden, då de små sover sött i sina sängar. Resultatet blir trötta stora och pigga små. Hur roligt är det med stora som suckar, som leker sten och aldrig någonsin vill hitta på något, som bara blickar framåt och inte är närvarande på riktigt?