milkbartoilet

Min kära sambo spelar gitarr, han spelar Julie. Jag kommer att tänka på den allra första tiden som förälder så sonen, när han var en liten pyttebebis och skrek som en stucken gris vid vareviga blöjbyte. Det var den låten jag sjöng då, som i trans. Över huvud taget var det mycket Jens Lekman den sommaren.

Oähhh Oähhh , Oh Julie, Oähhh Oähhh, meet me by the vending machine, Oähhh Oähhh,, Oh Julie, Oähhh Oähhh, I’m gonna buy you a wedding ring, Oähhh Oähhh, osv…

Jag hade nog glömt det där tills för ett tag sedan då jag såg det här fantastiska inlägget, som beskriver känslan exakt.

Det var bebis ut och sen fylldes tomrummet med en massa tålamod. Ljuva tider, det skulle passa bra nu när han inte längre är en bebis och helst av allt vill slå sönder tv:n dagarna i ändå.

Nu när Alfons kommit in i våra liv och fyller våra dagar med bok-hyllor, brand-män och hel-ilskna pappor, så har jag tänkt en del på det här med att sätta bindestreck emellan sammansatta ord. Jag kan inte minnas att jag lärt mig göra så i unga år, kanske har jag turligt glömt. Är det bara jag som störs? Jag kan liksom inte låta bli att reagera när jag läser och jag får hela tiden särskrivningsrysningar (eller kanske sär-skrivnings-rysningar). För mig stör bindestrecken mer än om det vore verkliga särskrivningar. Det ska vara pedagogiskt och läsaranpassat för barnen, så långt fattar jag, men kan verkligen Alfons målgrupp läsa? Visst barn lär sig läsa lite olika tidigt, men var det inte till och med så att barn som kunde läsa innan skolstart ansågs ha blivit utsatta för barnplågeri på den tiden då dessa böcker kom till. Eller har jag bara missuppfattat allt?

Annars gillar jag Alfons. Raska på, Alfons Åberg är en gammal favorit som ligger mig varmt om hjärtat.

Alldeles nyss stod jag i hallen och slängde en snabb blick på en dagisteckning som ligger på byrån och väntar på att bli uppmärksammad med en fin ram och uppsatt på väggen. Det är den första ordentliga målningen och det är klart den ska vara till allmän beskådan. I alla fall så tänkte jag att den påminner om något jag sett förut, någonting serierelaterat, så kom jag på det, gick till bokhyllan och drog fram första Invisibles-albumet. Mycket riktigt, där på framsidan var sonens teckning, visserligen i något mer detaljerad version, men ändå.

Seg i halsen och oinspirerad. Säljer lite spel på tradera. Min pessimistiska sambo gjorde mig uppmärksam på att skatteverket kan se mig när jag säljer av en massa spel på det här viset, så får man faktiskt inte göra utan att skatta för sig och sen blir det bara till att betala när pengarna redan tagit slut. Nu har jag hållit tillbaka allt som velat byta ägare sedan julen av detta skäl. Så gissa om jag blev glad när jag såg här att det minsann inte är något problem att sälja av saker så länge vinsten inte överskrider 50 tusingar på ett år.

Är det inte typiskt, snubbar som glädjedödande sprider desinformation? Själv bara gapar jag och nickar, ja visst så är det säkert. Det han har i skrevet säkrar det korrekta i allt han säger. Sorgligt.

Nyligen hemkommen satt jag igår kväll och ögnade lite i Pappersväggar, som varit ”under läsning” i säkert ett års tid nu. Novellsamling är väl rätt soft tänkte jag och plockade med den på resan till min föräldrar. Inte förrän på hemresan igår fick jag möjlighet att läsa lite och jag tror jag fattar nu varför det har tagit sån tid.

Kring förra julen hade jag Ajvide Lindqvist-frossa och slukade Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda som jag aldrig tidigare slukat böcker. Det finns dock inget soft i dessa böcker, de är bra grejer men så nattsvart att det stundtals gör ont. Jag ser inte mig själv som en särskilt munter person, konsumerar mer än gärna lite mörker. – För många många år sedan såg en gammal god vän på mig med bekymrad blick och sa: ”vilken melankolisk musik du lyssnar på”. – Trots detta vill jag väldigt ofta skaka om karaktärerna i dessa böcker och be dem le lite, vara lite nöjda och inte vara så jävla utanför. Ta på nått i pastell för fan och se lite glad ut!

Just nu har jag en lite halvjobbig period med oro och känner mig dessutom sjuk (läs: hypokondrisk) mest hela tiden. Jag antar att det är den här tiden på året som gör sitt med mitt psyke, det sammantaget med lättare sömnbrist. Vi får se när Pappersväggar blir färdigläst, nu får den nog vänta tills jag känner mig lite lättare i sinnet. Det blir bara för mycket mörker, tyvärr. Till exempel Vikarien fick mig att tänka på en del i Den femte systern som gjorde mig sjukt mörkrädd när jag läste den i höstas. Läskiga robottanter är liksom bortom vad jag pallar.

Istället får jag hålla mig till fjortislitteratur, en nivå jag kan hantera just nu. Precis innan vi åkte avslutade jag Juliane och jag av Inger Edelfelt som påminde väldigt mycket om Skuggorna i spegeln som jag läste i somras. Den var väl lite av en läseparentes, ett andningshål, en sån bok man roffar åt sig på biblioteket eftersom omslaget känns bekant (jag läste om den på bokhora för en tid sedan). Ska jag vara riktigt ärlig så blev den läst enbart för att jag skulle ta ett bad och inte ville läsa en inbunden bok i badkaret (svaga armar=blöta, vågiga böcker).

Vi var borta i helgen och innan vi åkte skrev jag ett väldigt långt inlägg, kanske det längsta i bloggens historia. Det var menat att bli postat då men föll offer för tvekan. Nu händer det hela tiden och bloggen står hopplöst ouppdaterad, blir bortglömd och alla barn gråter till slut.

Egentligen är det kanske bara jag som gråter. Så mycket tid till spillo. Måste allt vara fullständigt genomarbetat perfekt? Kan inte lite av poängen få vara att det är ibland ogenomtänkt och plötsligt? För mig fungerar det bäst att smida medan järnet är varmt och ångan är uppe, för att vara lite lagom klyschig. Det som vill komma ut nu känns inte riktigt rätt en stund/dag senare, utan är kanske rentav lite pinigt.

Nu idag är huvudet fullt av snor och jag tänker sitta i sängen hela dagen, ingen mat ska jag ha heller, kanske lite sylt bara. Nu kommer min snälla sambo med mariekex till mig eftersom jag är en sån stackare.

Jag fattar inte hur folk på allvar kan blogga utan att bjussa på ordentliga rss-feeds. Det är förkortade inlägg, inga bilder och så vidare. Ibland undrar jag nästan om, hör och häpna, vissa inte ens vet hur deras blogg yttrar sig i en rss-läsare. Skäms på dessa. Pinigt är vad det är.

Nyss tog jag bort en prenumeration i min google reader, en inrednings-/design-blogg som jag började prenumerera på blott för dess tjusiga bilder, som nu snålat ihop och inte visar bilder i rss:en. Dåligt, jag bojkottar!

Jag fattar att det i många fall handlar om annonser, men det gör det inte bättre. Dessutom är det fullt möjligt att muxa in reklam i rss:en, så det är bara en dålig ursäkt för att inte vilja vara läsbar.

Barnförbjudna, self-service bibliotek. Suck! Varför inte inrätta självmordsbås för bibliotekarier på arbetsförmedlingen när man ändå håller på.

Det var tack och lov inga brutna ben på Otto men dock en trasig klo som fick tas bort så nu är det antibiotika och smärtstillande som gäller för några dagar framöver. Det finns roligare saker att göra än att pillerpeta med katter, men som tur är Otto en katt med runda former och stillsamt sinne, så det går riktigt bra. Kattfajtandet har fått skjutas på ett slag, så nu vet vi inte hur monsterkatten ska hållas i schack under tiden.

För snart en vecka sedan hamnade vår slagskämpe i en ny fajt, med sin ärkefiende: monsterkatten. Han var blodig på två tassar och på halsen igen. En klo på ena baktassen visade sig faktiskt ha blivit skadad på riktigt, men det såg ut att vara en lindrig skada som kattpojken verkade vilja ta hand om själv. Han var tillräckligt upprörd över att ha varit i bråk och genomgått nesan av att ha blivit avbruten och inhämtad av sin husse, så vi lät honom hållas.

Vi tänkte väl att det hade börjat läka eftersom han inte verkade besvärad alls, men så nu idag har det varit ett väldigt tvättande och lite lite småhaltande. Vi tog en titt nu ikväll och det såg verkligen inte bra ut. Jag är faktiskt rädd att han kan ha brutit klon. Hur är det möjligt att gå nästan en vecka utan att verka det minsta berörd av något sådant. Det måste ju ha gjort fruktansvärt ont om det är som jag befarar, men han haltar knappt och kan utan problem klia sig i örat med den tassen. Har vi världens hårdaste katt, eller vad? I morgon blir det nog till att besöka farbror kattdoktorn (ja, han är faktiskt en farbror) och det känns inte som att det blir ett trevligt besök för stackars Otto.