milkbartoilet

Bokreastart och vad gör jag? Jo, åker på ica maxi och stressar mig igenom för att hinna med bussen hem, snor nästan ett paket blöjor och hinner snegla lite snabbt i reabladet, för att konstatera att det där skiter jag i. Efter dagis blev det ett kort besök på Pilgatan, inget särskilt harmoniskt sådant dock, mycket beroende på den charmanta ”knacka på”-dörren. Dörrar och små barn är ingen lyckad kombination tyvärr, det är roligt att knacka, öppna och dra igen, helst så att det smäller och det är så små fingrar går av och barnen gråter och gråter. Ingen gråt denna gång som tur var, men stressen var påtaglig och jag var uppjagad långt efter att vi kommit hem.

En stjärna vid namn Ajax fick följa med hem. Det är en sorglig historia om en pojke och en hund av Ulf Stark, illustrerad av Stina Wirsén. Pojken Johan föds när hunden Ajax är sju och de blir bästa vänner, men som så ofta med djurkompisarna så hinner de bli gamla fort. Ajax blir en stjärna och själv sitter man och fäller tårar. Vid premiärläsningen slog den lilla ihop boken precis i rätt tid, när rollerna blivit ombytta och det var pojken som drog hunden i kälken och inte längre tvärtom. Ingen stress med de stora frågorna.

På något sjukt vis är jag svag för barnböcker om döden, förra bokrean inhandlades t ex Alla döda små djur, trots att sonen har flera år på sig innan han hamnar i dess målgrupp. Bäst att passa på tänkte jag och handlade. Den är mer år det lättsamma hållet till skillnad från finstämda Adjö, Herr Muffin. Den läste jag innan jag blev förälder, bara ändå, för att jag visste hur det skulle sluta och inte kunde låta bli och mycket riktigt satt jag där och snyftade. Den är så fin och kommer någon gång att bli ett tillskott i vår permanenta samling.

Intrycket jag fått av årets bokrea är att den inte varit något särskilt utan snarare lite halvtrist sådär. Jag funderar på att eventuellt besöka de stora kedjorna i stan imorgon och kika på resterna som horderna lämnat efter sig. Undra om det finns någon Kenta kvar?

Den som är uppmärksam kanske ser att det ser lite annorlunda ut här nu. Den som inget ser kan jag informera om att det tog halva dagen. Detta trots stöd från välvillig viktigpetter / allkunnig medlevare. Jag tycker i alla fall att det blev riktigt bra, det är ju bara css:en jag ändrat själv för grafikern i familjen är jag inte än på långa vägar, men inte gråter jag för det. Jag får en snygg blogg och behöver bara betala i natura, eller nåt.

Finns klagomål på läsbarhet eller annat, min personlighet eller vad som helst (det finns väl alltid något att gnälla på) så gnäll på, kanske lyssnar jag eller så skiter jag i det. Det beror väl på vem som klagar, antar jag. Det är ju helt klart skillnad på folk och fä.

Det märks att jag varit svag och samtidigt lite sysslolös här hemma på sistone. Nu när sonen inte hostar tills han kräks på kvällarna längre, jag famlar efter soffbordets slitna fanér och hoppas på det bästa, så känner jag av bläddrandet i rea-kataloger som jag ägnat mig åt under veckans sjukhemmavaro. Det är bara ett par dagar kvar och jag känner stressen, rädslan att gå miste om någonting bra som jag inte känner till att jag behöver. Bäst jag bara förköper mig. Eller så kanske jag stannar hemma istället.

Pilgatan och Mingus har nog ändå den mest lockande rean i stan enligt mig, ta tre betala för två, som gäller hela sortimentet i båda butikerna, såväl böcker som skivor. Den som är intresserad av barnböcker borde kanske söka sig dit eftersom de helt överlägset håller högst kvalitet i stan när det gäller litteratur för de mindre. Annars är måsteköpet iår Kenta och barbisarna, för att vi älskar Pija Lindenbaum i den här familjen och för att Lill-Zlatan och morbror raring är en av de få böcker som vi alla vill läsa om och om igen.

Vad ni än gör ni bokreashoppare där ute, köp för all del inte någonting ur högarna av skräpböcker. Bokrean är, tillsammans med stormarknadernas ständiga reabord, fullkomligen nedlusad av massproducerat junk som inte gör någon glad i längden. Låt er inte luras av starka färger och ”barnvänliga” format, Köp istället Max nalle till den som är bebis och låt de greppvänliga böckerna utan författare ligga kvar. Exempel på detta kan ses på sidan 44 i akademibokhandelns reakatalog. Finns varken författare eller isbn-nummer så kallar jag det inte böcker. Det är skrikiga trycksaker där texterna, om sådana finns, tycks vara slumpgenererade på ett språk och sedan körda i Google Translate, allt för den där äkta känslan, sen rundade kanter vadderade pärmar, kanske lite fuskpäls eller glitter, det kan gärna låta också, kvicksilver i sjöarna och mer tinnitus till de små. Billiga är de inte heller så det är ingen ursäkt att köpa skiten.

Jag läste om det här för ett tag sedan men tänkte att det bara var på planeringsstadiet ännu. Men så se på tusan det verkar vara i full gång och portarna slås upp redan i morgon.

Premiär för T-bibblan

Jag blir stormförtjust över hela grejen med små krypin-bibliotek lite här och var. Det är sådana gånger det känns lite bittert att inte bo i en större stad, men i och för sig skulle jag nog inte ta mig någonstans om det fanns bibliotek i varje hörn. Nu tar varje besök på stan kanske en halvtimme längre än vad det borde eftersom jag alltid måste gå en vända på biblioteket och terapibrowsa bland hyllorna, men då är det i och för sig ett stort stadsbibliotek också, med en liten filial så kanske det där besöket inte skulle ta lika lång tid.

Eftersom sambon tycker att pirate bay-rättegången är årets händelse så är det den som ljuder i bakgrunden nu i veckan. I måndags ville jag dunka huvudet i väggen av tristess, men nu böjar det tända till. Irritation och tunga suckar, jag tyckte mig nyss höra ett svagt -”äh jävla skit”. Det här är så nära jag någonsin kommit det svenska rättsväsendet och visst är det lite spännande.

Jag läste rubriken, blev nyfiken fast jag redan läst om detta tusen gånger om: http://www.alltombarn.se/forlossning/kejsarsnitt-eller-vaginalt-1.22179

För- och nackdelar, ja pyttsan. En havande kvinna är bara kropp och natur och då bör förlossning också vara det, eller hur? Det är fritt fram att döma den som inte vågar eller orkar förda naturligt. Varför inte sluta föda barn på sjukhus när vi ändå är i farten? Det spelar väl ingen roll om några kvinnor och barn stryker med på kuppen. ”Det är bara naturens gång”, säger vi då till sörjande anhöriga. Om det sen är någon svagsint kvinna som ändå vill föda sitt barn inom sjukhuset väggar, så kan vi skriva dumma artiklar om det onaturliga vs det naturliga. Varför ska gravida kvinnors kroppar bli allmänna angelägenheter?

Min barnmorska kommenterade min förlossningsskräck med ”det är ju bara några timmar av ditt liv”. Nu vet inte jag hur lång tid en genomsnittlig misshandel eller våldtäkt tar, men nog skulle jag tro att det går snabbare än en genomsnittlig förlossning. Det var vad jag kände att jag hade framför mig, men det var inte ok att känna så, speciellt inte om man inte varit där. Varför ska den som känner en sådan stark rädsla inför att föda ska behöva leva med den i nio långa månader? Hur kan det vara rimligt? Jag skulle aldrig någonsin få för mig att ifrågasätta en persons vilja att föda vaginalt, även om jag inte riktigt kan förstå den. Rädslan för smärtan och bristen på kontroll kanske helt enkelt är starkare än rädslan för smärta och eventuella infektioner efteråt. Sedan är jag säker på att fler förlossningsrädda skulle kunna ”omvändas” om det inte vore för många barnmorskor och läkares taffliga attityd.

Jag är tvekande igen, därav ingen uppdatering. Många förkastade drafts dock. Vad jag än skriver känns det som att jag stampar på någon, trist.

Kan dock inte klaga just nu. Tillvaron är rätt soft eftersom jag får hålla mig inne med min småsjuka pojke och skita i resten. Vi kollar på bolibompa och bakar kaka på magnetbokstäver och annat som är roligt. Läser Lill-Zlatan, Alfons och Jamen Benny och andra bra och mindre bra böcker. Just nu har jag paus och läser egen bok, lyssnar på klassisk musik för att hamna lite i stämning. Vet inte om det funkar dock, men jag är tacksam för spotify sådana här gånger. Det blir så lätt.

En sak jag undrar är vad är egentligen grejen med kylan, minus sjutton är visserligen småpotatis vid det här laget, men brukar det verkligen hålla i sig så här länge? Jag vädrade nyss för den friska luften, sinnessjukt kanske men det är skönt när man är lite snorig att få andas lite kall luft emellanåt, så nu sitter jag här med kalla tår och huttrar.

Numer ingår jag i ett mindre sällskap av människor, tydligen är vi ”alla” mammorna, som tillsammans utgör en läsecirkel. Under min utbildning gjordes några tafatta försök, någon insisterade på att vi skulle läsa Pär lagerkvists Dvärgen men det blev det aldrig något av och jag vet inte om det var någon mer än jag som läste den, jo någon mer också annars vore det väl för sorgligt, en riktigt bra klassiker.

Nu vankas det något mer lättsmält, Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. Jag har redan smygstartat trots att jag har Oates Våld i full gång. Skönt att läsa lite feelgood för en gång skull. Att läsa Våld känns ungefär som att få ett lass tegelsten på bröstet. Ett varigt sårhelvete som det petas i med en smutsig pinne, gegga gegga, ångest.

Ångest eller välbefinnande? Det är frågan.

Asså det här med habituset, vilket jävla skit. Ska sälja fanskapet på tradera så snart jag kommer mig för. Nu vill jag begrava mig i klasskildringar och säga hejdå världen i kanske en vecka, tills det blir dags igen.

Idag var en sån där dag då jag bara ville krypa ur skinnet eller byta sammanhang. Jag vet inte om andra känner så här, så ofta som jag, men det är tungt. Kom hem och slappnade av med lite dånande musik för att rensa bort allt det jobbiga, min kära sambo hade vänligheten att spela lite Kristet Utseende för att sedan glida in på lite rimligheter i form av Bright Eyes, Death Cab, Elliott Smith blandat med lite Pulp från det glada nittiotalet. Nu känns det ok igen.

Det blir inget gjort, jag läser ingenting, gör ingenting. Åstadkommer lite, faktiskt en del, mer än vanligt. Jag är skrämmande ordningssam och strukturerad, men läser inget. Finns liksom ingen guldkant just nu. Det är den tiden på året då det blir ljust igen, svårt, tröttsamt.

Jag försöker mig på något nytt, det här med att vara nöjd. Det är något jag varit totalmotståndare till innan. Varför vara nöjd, då är det väl lika bra att lägga sig ner och dö? Finns inget mer att göra, allt är bra. Jag säger inte att jag är trött på livet, inte alls, tvärtom. Jag vill kanske vara lite lyckligare och mer tillfreds, mer positiv. Gamla jag kräks på nya jag. Hur ska det gå?

Nu är jag nöjd med att det sitter en galen goskatt som våldstrampar och kloar sönder lakanen här brevid mig, spinn spinn. Vad vill den lilla grisen?