milkbartoilet

Gårdagen spenderades till alldeles för stor del med att vandra tre kilometer fram och tillbaks längst Umeälven. Fint väder, tänkte vi innan. Nio minus, ja pyttsan, tänkte jag, solen skiner ju, och lämnade mössan hemma. Det visade sig vara en jäkla snålblåst som frös ner mig till märgen och nu sitter jag fortfarande här och känner mig kall och hjärnslö.

Lite gladare blev jag dock när jag såg den här finfina länken hos Arianrhod. Nu blir det mössa inomhus ett tag och en hink skållhett Earl grey-te till alla dessa underbara bokomslag.

-Läs din bok nu, och ligg inte här och hetsa upp dig över genusfrågor.

Så löd en order ifrån min sambo strax innan midnatt. Det summerar ganska bra vad jag gör nu. Jag läser inget och är förbannad över någonting mest hela tiden. Bristen på läslust beror har nog mest berott på brist på något intressant att läsa. Jag borde ta itu med Vi som aldrig sa hora -jag köpte den faktiskt idag- men jag vet inte om det går att vara mer osugen. Bara titeln gör mig liksom irriterad. Stackars lilla Ronnie som aldrig fick ligga, fast han var så snäll. Jag läste några sidor, men sen fick det vara. Istället tog jag upp Alltid redo att dö för mitt barn istället, jag läste ut den nyss. Den var fin, insiktsfull, jag blev klar, kände mig gråtfärdig och gick in för att beskåda mitt eget underverk. Det är lite känslorna på utsidan just nu med mig och i skenet av den här fina serieboken känns Vi som aldrig sa hora bara ännu ett snäpp futtigare.

Jag måste skriva mer om Alltid redo att dö för mitt barn, men det blir senare.

Det är en helt ok morgon. Vi var på väg till dagis, slog följe med vänner och jag såg ljuset. Ja jag fick det berättat för mig så nu äntligen fattar jag Toffs bok. Dessutom känner jag mig som en idiot som inte förstod tidigare, kanske kan jag försvara mig med att jag ofta tappar gnistan mot slutet av böcker och mest vill få avslut, men det gör inget att jag känner mig puckad för nu är jag upplyst. Ju mer jag tänker på det ju mer självklart blir det, så visst måste det vara så.

Om det nu sitter andra frusna själar där ute som känner sig lika dumma som jag så går det väldigt bra att fråga, så berättar jag gärna.

Nu kastar jag mig in i jobbsökandets underbara värld. Framtiden är för mig.

På senare tid när jag börjat följa bloggen Anna Winberg Knows Good Books har fått jag blivit helt såld på det här med yta. Tänk att fylla sina bokhyllor med bara en massa snygga gamla och nya penguinpocketar.

De senaste dagarna har jag även sett omdesignade omslag i äkta penguinanda. Jag tänker t ex inte läsa Harry Potter förrän det är de här fina omslagen jag får hålla i mina händer.

En extra nivå av förtjusning uppnåddes nyss, då jag hittade Videogame classics av Olly Moss. Väldigt fint. Nu är jag visserligen inte direkt någon spelare, snarare det motsatta, men jag skulle definitivt kunna inbilla mig det om detta vore vad som stod i spelbutikernas hyllor.

Aftonbladet låg och skräpade. Det brukar vara så när vi haft besök, som nu. I den läste jag en liten recension av Karolina Ramqvists Flickvännen och så nu ser jag på bokhora att blivit ett jävla liv kring den. Varför blir jag inte förvånad? Är det temat som stör? Knappast, jag skulle gissa att det Ramqvist som stör. Har alla glömt Lundell-bråket i och omkring fittstim? Knappast. Alla hatar Karolina Ramqvist för att hon är kvinna. Ingen vet väl egentligen, men det sticker i ögonen på något vis. Ljuvlighetsgränsen är spräckt och det finns något att peta i hennes senaste bok. Borde inte kvinnan ta moraliskt ansvar för mannen hon lever med. Är det skandal i familjen spikar vi upp kvinnan. För egentligen är det väl hennes fel att snubben är kriminell?

Jag har inte läst Flickvännen, men gör det gärna i framtiden. Kanske blir den bra cirkelläsning. Jag tänker: ”vad hette den där boken jag satt och läste medan jag väntade för alltid på arbetsförmedlingen för flera år sedan?” Nu minns jag, More Fire, som en reseskildring fast något mer, vardagsvåld, kvinnoförtryck med något slags inifrån men ändå utifrån perspektiv. Jag gillar Karolina Ramqvist, särskilt när det hon skriver uppenbarligen skaver så hos vissa.

Lite bloggtystnad, många måsten. Det börjar kännas på allvar nu, det verkar som att vintern tar slut i år med. Jag har haft en bra dag och kan nästan bortse ifrån att det är katthår i mängder överallt här hemma för nu alldeles snart är det vår och sen kommer sommaren alldeles säkert efteråt.

Den här dagen har tillbringats med en promenad upp för backen mot Berghem, runt sjukhusområdet. Det blev en paus med fika på en av bänkarna längst Samhällsvetarhusets solsida. Vi fikade på te ur termos och Singoalla-kex med citronsmak och pratade om hur många fåglar vi sett tidigare vid dammen vid sjukhuset. Den lilla tyckte att vi borde läsa bok där vi satt på bänken, och vi kunde visserligen ha gått in och lånat något på UB, men han fick nöja sig med te, kaka, solsken och sina föräldrars sällskap i stället. Efteråt promenerade vi hem och det fanns många plaskiga pölar på vägen hem, som gjorda för att hoppas i.

Det är sådana här dagar jag är glad att jag bor där jag bor. Jag flyttar inte härifrån, inte nu i alla fall.

Nu har jag: sytt en tröja, avnjutit min egen blogg i google translate och lagt upp tre böcker på Bookmooch. Otroligt fruktsam dag.

Det här med bookmooch kan kanske bli något, igår fick jag en första moochningsförfrågan på Linda Skugges Saker under huden. Jag blev överlycklig och packade med en gång, så nu snart kommer hemmet att vara 100% Skugge-fritt. Jag har i alla fall skrapat ihop tillräckligt mycket poäng nu för att moocha hela två böcker, men är så stirrig att det inte blir något av.

Tyvärr verkar det inte som att det går att fixa till stavfel och andra klanterier som jag envisas med att göra hela tiden när jag skriver in böckerna. Vissa saker är svåra att märka innan det är alldeles för sent.

Många har bloggat om den nya och förbättrade kindlen, jag visste inte ens att det fanns en gammal, dålig. Visst låter det bra med en smidig e-bokläsare, men samtidigt: vem behöver ytterligare en manick som är dyr och tar upp plats? Spontant tänker jag på rädslan innan den första ofrånkomliga repan, och ångesten en tid efteråt innan repa nummer två gjort sin entré.

Jag är inte den som är på flyende fot dagarna i ända, så det är skitsamma för mig, men för den intresserade så finns det tydligen en kindle-app för iPhone. Det känns lite mer rimligt att slänga runt tretusen på en iPhone istället och slippa två svindyra prylar som ligger och gnuggas mot varandra i väskan.

Själv lånar jag de allra flesta böcker jag läser, men annars föredrar jag nog att betala de blott sextio spänn som en normal pocket kostar. Då ingår ju även den där härliga lukten av papper och lim som blandad med känslan av en knöglig, väl misshandlad pocketbok är svår att återskapa med tjusiga tekniska prylar.

Läs mer här:
Kindle application now on iPhone på Unclutterer

Nu försöker jag andas och komma ner ifrån min galenskap. Det är en energisk dag som började med att jag faktiskt studsade upp ur sängen när klockan ringde och någon ropade -”MAMMA!”. Egentligen borde jag väl vara trött och matt eftersom helgen tillbringats med någon form av magsjuka light, men inte då.

Jag har spridit ut papper i ett försök att organisera mina studier och komma igång ordentligt. Sambon kom in i köket för ett tag sedan och konstaterade att jag pluggar som Hermione, han läser Harry Potter, och berättade sedan vad han menade med det, jag har inte läst Harry Potter. Enda anledningen att jag övergav skrivbordet i sovrummet var att det blev fullt, liksom golvet där inne, så nu sitter jag i köket med datorn placerad på en av de tunnare högarna papper som täcker bordsytan.

Nu får det vara nog med duktigheter, det är tydligt att jag inte har varken koll eller ordning. Min plan för dagen är nu att rafsa ihop det här till ytterligare en nivå av obegriplighet och sen beger jag mig iväg till biblioteket, för här kan man junte va längre.

Idag när jag kom till dagis för att lämna av min lilla snutt, så möttes vi av ett surt och lite ledset fullt påklätt barn som stod i hallen och protesterade för att det var dags att gå på teater. Visst är det kul att få gå på teater, men nu var den här personen inte alls nöjd för det var ju mitt i leken det var dags att bryta upp och istället klä på för att sen gå iväg. Den lilla sura gav blanka tusan i teater och hade innan dess något på gång som säkert var tusen gånger bättre. Kanske var i sin zon och hade fantasin på spinn och det var fantastiskt, så kom verkligheten i form av en fröken och påminde om att nu ska overallen på för nu ska vi ha kul.

Nu menar jag inte att det är något fel i att gå på teater, tvärtom det är väldigt trevligt. Det kändes bara så tråkigt för den lilla för jag minns hur det var att vara liten och aldrig få leka klart. Vi som är vuxna och stora tänker kanske inte på att barnen inte alltid känner det där ”bra med teater, bra kultur, bra underhållning” och tänker att ”jo men Anna Rosa Guld får fortsätta slåss mot monstren sen för nu ska jag följa med på teater för det är fisfint minsann”. Jag tänker att det borde kanske vara okej att välja bort teatern om det finns andra saker som känns roligare.