milkbartoilet

I vår familj gör vi inte annat än att ränna på bibblan, så även ikväll. I all hast roffade jag åt mig Binta dansar. Va fan vi testar, tänkte jag. Vad jag hade väntat mig var nog en slätstruken bebisbok att läsa en eller två gånger, men så fel och så glad jag är nu att Binta kom in i våra liv. Stora ord, ja jag vet, men den var så bra helt enkelt. Vi läste den fem-sex gånger innan vi nöjde oss och sa godnatt till Binta och hennes mysiga familj. En riktigt fin småbarnsbok som är rolig och medryckande. Binta dansar, pappa trummar, resten hänger på. Hunden och hönan sjunger. Vi som läser hänger också på, känner hur det rycker i benen. Det är färgstarkt och levande. Jag älskar illustrationerna, som utstrålar glädje och energi och inte på något sätt känns förmycket. Vi dansade på vägen mellan tandborstningen och sängen, vi pratade om hur vi kan drömma om Binta när vi sover.

Det bästa är nog att det inte slutar här med Binta dansar, i sommar kommer uppföljaren Lalo trummar. I den är det storebror Lalo, som älskar sin trumma, som får inspiration av naturen och trummar på. Jag hoppas detta innebär att vi även får se Babo och Aisha i egna böcker så småningom.

Sist jag var på biblioteket, med förmånen att få flanera i lugn och ro bland vuxenböckerna, kände jag samtidigt ett sug efter att se mig om i världen. En nära vän bor i San Francisco och jag vet att någon gång kommer det bli dags att kliva på ett plan och korsa ett världshav. Det låter kul att se nya platser men samtidigt är jag ganska flygrädd av mig och har ingen direkt erfarenhet av att resa. Med detta i åtanke browsade jag N-hyllan efter något att bredda mina vyer en aning. Det var helt oplanerat så jag hade egentligen ingen koll.

Jag fick i alla fall med mig Too Fast For Love hem, inget San Francisco men andra delar av det stora landet i väst. Det visade dock att det nästan var mer en skildring av staden jag bor i, Umeå, författaren Jonas Indes hemstad. Det är svårt att föreställa sig att det finns människor, nu vuxna sådana, som faktiskt vuxit upp i Ålidhem, men han är en sådan, livs levande. En annan sak, har han en familj som läser den boken? Eller är det kanske oviktigt att idka självcensur när man i ett psykotiskt tillstånd hoppat ut från ett höghus ett halvår innan. Jaja, nåväl, bokens kvaliteter som reseskildring känns väl si och så, men det var intressant att kika in i Jonas Indes till synes kaotiska inre ett tag.

I Too Fast For Love är det nog inifrånbeskrivningen av depressionen som är mest intressant. Kampen mot apan/skamcancern som måste zoloftzonkas för att den inte ska ta överhanden. Krisen är inte över utan bara någotsånär under kontroll med hjälp av medicinen. Jag gillar det egna språket, hur han lyckas göra känslorna begripliga, kaoset inuti som känns, och resan från kust till kust blir sekundär. Det var menat som lättsam läsning, en parentes, och visst, det var över snabbt, men det var en oväntat rå och självutlämnande parentes.

Det är världsbokdag och jag läser att det även sedan 1995 är copyright-dag. Något charmlöst, men så intressant att det på självaste upphovsrättens dag rullas upp att domaren i piratebay-rättegången är jävig. Vi får se hur det går.

Jag ska hedra dagen genom att vara trött och slö hela dagen och kanske läsa färdigt ”När änglar dör” fast jag är sjukt opeppad, det är ju bara trettio sidor kvar. Men solen skiner ju, och vips så föll en trehjuling ifrån himlen.

Många bokcommunityn nu. Igår spenderades kvällen med nya boktipset.se. Att inte beblanda sig är inte ett alternativ. Så vad tycker jag? Jag är såld på konceptet, förutom att det där med att betygsätta kanske inte riktigt är mig grej, kanske ger det sig efter ett tag när jag hittat något slags personlig bedömningsskala.

Boktipset flyter i alla fall avsevärt mycket bättre än t ex bok.nu, är responsivt och härligt än så länge, och ger överlag ett seriösare intryck. Jag dör lite inombords varje gång jag måste vänta att bok.nu ska hämta prisuppgifter från alla nätbokhandlar. Däremot skulle jag gärna se att endast verken fanns representerade och inte vareviga utgåva, som med librarything. Det bär emot att betygsätta ett verk flera gånger men samtidigt vill jag ju få korrekt matchning mot andra medlemmar. Stora frågor det här. Just nu misstänker jag att jag dessutom betygsatt två utgåvor av samma verk olika. Betyg kan vara en fråga om dagsform och igår var det en fråga om före och efter en kopp blåbärste med nybakt fralla till.

Jag drömde så sjuka drömmar i natt. Först att vår lilla Missan kom tillbaks, hon var levande och dök upp på först en plats men rörde sig liksom inte utan höll sig på en fläck. Sedan dök hon upp på fler platser, som att hon hoppade mellan olika rum och samma visa, hon levde men förflyttade sig inte. Vi lyfte ut henne på balkongen för att återställa ordningen, men det resulterade bara i att hon kom tillbaks på ytterligare en ny plats. Även om vi kände att hon inte ville oss något ont var det sjukt otäckt.

Sen befann jag mig helt plötsligt i någon slags kulvert/skyddsrum. Där satt jag och flera med mig, de flesta var bekanta ansikten från när jag gick på gymnasiet. Det var människor jag inte sett på många år, de hade åldrats och det hela utspelade sig i nutid. Vi satt och väntade på en låg bänk och en efter en fick gå fram till John Ajvide Lindqvist och bli stucken i fingret för att ta något slags blodprov. Alla såg på medan resultatet meddelades och jag minns att jag kände mig oroad över vad provet skulle visa. Det var något som inte var normalt med mig, så mycket visste jag och att det skulle bli pinsamt när alla fick veta. Det sista som hände innan jag vaknade var att personen bredvid mig, som kanske var den snällaste av alla i min klass på gymnasiet, sa något i stil med -”Kolla vilken fjant!” om den som stod näst på tur för att få sitt stick i fingret.

Jag vaknade och jäklar vilken pärs. Så sjuk känsla och jag tänkte att ”Staffan skulle aldrig säga så om någon annan människa” och kände mig genast lugn över att det måste ha varit en dröm.

Jag vet inte när jag senast drömde så avancerat. Det här med att drömma riktigt otäcka drömmar om någon som nyligen dött jag gjort tidigare. När jag var elva och min farmor just dött minns jag hur jag hade en riktig skräckdröm där jag gick in i farmors kök och hon, som var död i drömmen med, kom emot mig med utsträckta armar och en brun papperspåse över huvudet. Det var nog bara den värsta av flera otäcka drömmar jag hade efter hennes bortgång. Jag får rysningar och blir mörkrädd bara jag tänker på det.

Någon kommenterar på min blogg och jag blir såklart eld och lågor varje gång. Vad jag inte fattar är när det kommer kommentarer som ”tassar förbi :)” eller ”tittade in här”. Jag godkänner dem bara inte. Det här är ingen medlemsgästbok på familjeliv och den som vill skriva något får mer än gärna göra det, men det där är ju bara spam, meningslöst och självupptaget. Jag förbannar mig själv för att jag alltid åker på att kolla de här personernas bloggar fast jag inte vill.
Så den som läser detta och känner hur det kliar i fingrarna, vill bara göra ett litet avtryck. Snälla skriv något som visar att du läst det du kommenterar, annars får du inte vara med. Visa att du är en människa och inte bara en bot i snygg skinnkostym.

Nu vet jag att jag säkert riskerar att tolkas som väldigt sur och petig, men tänk på att jag är arbetslös och att det är synd om mig. Du som läser tjänar alldeles säkert bättre än vad jag gör ändå och det kan nog vara en god tröst.

Jag läste någonstans att det är mer fruktsamt att göra mer riktade jobbsökningar och att lägga ordentligt med krut på var och en ansökan. Massansökningar är döden enligt alla guider, och jag har nog vid det här laget läst alla guider. Idag har jag därför varit väldigt riktad och sökt hela tre jobb och även skickat iväg ett tragiskt tiggarbrev om att ”snälla snälla låt mig få komma och jobba lite någon gång ibland” till min före detta arbetsplats. Den som är mest störande och tragisk vinner. Det är bara att svälja den sista gnuttan stolthet, ta en djupt andetag och blunda.

Sen kom vi på att vi inte lever i en välfärdsstat, vilket alla som öppnat ögonen säkert redan visste sedan innan. Det finns liksom ingen chans att överleva utan bakgrund. Nu förstår jag varför det är sånt evigt fokus på vad som gjorts och uppnåtts vid besöken på arbetsförmedlingen. Där skiter de i vem du är och vad skulle kunna bli, det enda som är viktigt är vem du var och hur du ska kunna bli det igen, eller kanske möjligen bli något liknande igen.

Att bli arbetslös skulle kunna bli början på något nytt. Omstart eller bara start, men så är det möte med handläggaren som tydliggör att har du inget varit så har du heller ingen chans, och har du varit något som du inte längre vill vara så är du en arbetsskygg jävel värd allt förakt du kan få. Nu är det kris och det ska till att vara glad för det lilla.

Hellre jobb än bidrag, men om inget jobb finns så tar jag gärna bidraget. Vad gör det när inget bidrag finns att få? Jag röstade inte fram den här jävla galenskapen, kan jag få frikort då, gå förbi systemet och få en rimlig chans att överleva?

Varning för textsjok!

Jag tror min son har hamnat i trotsåldern. Hela kvällen har varit gnäll bråk om allt. När jag ser tillbaka på den här påskhelgen så har det varit minst sagt tvära kast. Påskägg och snorig pojke på skärtorsdag, akuten på kvällen med ansträngd andning och hysteriskt ledsen pojke. Förkylningsastma blev domen, och efter att medicinen verkat var det en glad sprallig pojke vi fick slita bort från undersökningsrummets torftiga leksaksback. Stillsam långfredag som sig bör, återhämtning, som vi sörjde Jesus Kristus på korset. Påskafton, kollade på kranen som spelade, dvs kyrkklockan slog medan kranen beskådades. Besök på kvällen, glass med kaka var blää liksom allt annat. Sedan plötsligt hög feber vid sängdags, febernedsättande, hel natts sömn. Påskdagsmorgon pigg som en mört. Fortsatt blää åt allt, kasta mat och saker, dra i stackars kattsvans. Idag, cykeltur och året första gb-glass, strålande humör, ”gott glass smaka”. Åh mm piggelin, äta halva glassen som mamma och pappa delade på också, ”goda macka” (den nya sandwich var det) verkligen god macka. Sen sova middag och senare dags att äta middag, rena farsen porslin och bestick över hela golvet, alla grät och pappan tog en spontan joggingtur för att stilla sinnet. När vi trodde att inget mer skulle kunna hända sitter lillstackarn på golvet och lyckas på något vis slå näsan i golvet så att det börjar blöda. När jag frågade honom om vad som hade hänt svarade han bara rätt och slätt ”stupet”. Nu är det efter läggdags blodet har stillats och den lilla pojken ligger i sin säng och är världens finaste, stackars katten tvättar sin svans och jag sitter här och lugnar mig med te och blogg.

Visst är det härligt med mytologi? Något jag gillar väldigt mycket är änglar och då på Neil Gaimans vis, som i Murder Mysteries, som är en fantastiskt fin men tragisk kärlekshistoria som utspelar sig bland himmelrikets änglar. Historien återberättas av ett ögonvittne i modern tid, väldigt gaimanskt. Jag vet inte om det om det är dessa påsktider som återuppväckt intresset för dessa religiösa myter, men tidigare idag, bläddrade jag lite i Sandman, den fjärde delen, Season of mists. Det är den då Lucifer lämnar nyckeln till helvetet i Morpheus händer och sen kommer uppvaktning ifrån alla möjliga maktgalna mytologiska figurer. Dessa vill alla, hellre än att falla helt i glömska, ta sig an rollen som kung över helvetet. Första gången jag läste den var ren njutning och jag ville inget hellre än dyka ner i de gamla sagorna.

Nu är jag sugen på mer av den här sorten, kristen mytologi med änglar och demoner, himmel och helvete. Något nytt som t ex Andreas Romans När änglar dör, som handlar om legenden om Satan, där Hin håle himself berättar sin syn på historien. Sen blir det kanske till att besöka något av bibliotekens magasin för hos Anna Winberg fick jag nyligen tips om ännu ett objekt att åtrå: Änglarnas uppror av Anatole Frances. Ingenstans hittar jag något som beskriver exakt vad den handlar om, förutom någon ledtråd här och där. Jag tror bara att jag måste ha den boken för jag misstänker att den är precis i min smak.

Det var nog minst ett år sedan jag började läsa, min mamma skickade den och jag hämtade ut den på väg till jobbet på UB. Det kanske var i januari till och med, jag minns att jag var så sugen att jag slet upp paketet när jag gick uppför svingen, efteråt upptäckte jag att mamma haft vänligheten att sticka in en stor sedel i pocketboken, så det var med andra ord ren tur att ingen fotgängare bakom mig fick sig en oväntad bonus.

Vad ska jag då säga om Pappersväggar? Jo, den var fantastisk, jag älskar Sluthanteringen. Ett värdigt avslut på en högkvalitativ novellsamling och ett efterlängtat slut på Hanteringen av odöda. Jag gillar inte allt i Pappersväggar så mycket, inte Vikarien, som liksom Equinox trycker alltför hårt på mina obehagsknappar. Majken, var ren tantpower-/underdognjutning, extra kul var också den starka kopplingen till den gamla Smithsdängan Shoplifters of the World, unite, som under tiden jag läste den ofelbart spelades upp i mitt huvud bara jag tog i boken. Svårast att släppa har nog varit Evig/Kärlek, det är något med evigheten som blir så tungt.

Den tog sin tid att läsa och stundtals var den väldigt obehaglig, men jag tror att Pappersväggar ändå är den av John Ajvide Lindqvists böcker som kommer att lämna störst intryck efter sig, som koncentrat av skitbra blandat med jättebra. Nu vill jag läsa Människohamn, alltså nu på en gång, i juni släpps den på pocket, men kan jag vänta så länge?