Ikväll cyklade jag till Ica Maxi. Jag måste erkänna att jag var ganska sur, inte just för att jag cyklade dit utan på grund av en massa skit som utspelade sig innan. Det visade sig att just ikväll är en sån där härlig sommarkväll då staden visar sig från sin allra bästa sida.
På väg hem låg en isbjörn bland cyklarna och vilade sig. En tant gick fram och hälsade på den, men jag vågade inte utan pratade bara lite med den på avstånd medan jag packade och låste upp min cykel. Som om det inte var nog fantastisk så var cykelvägen hem längst älven ett riktigt lyckopiller. Glada, kära och lite småfulla unga människor, en joggare och helt plötsligt en svart labrador sprang vid min sida. Den sprang så saliven stänkte och saktade sedan ner för att invänta sitt sällskap. Alltihop ackompanjerades av ljudet från något coverband någonstans centralt ifrån och den låga kvällssolen som speglade sig i älven.
Jag begravde mig i den postapokalyptiska zombieserien Walking Dead ett tag. Det fanns inget annat och nu är det slut på mer att läsa av den. Skönt måste jag säga, men även tomt. Alla dör och när det är som värst och det liksom inte kan bli sämre så händer något än jävligare, som tidigare inte gick att föreställa sig.
Vad ska jag nu göra tänkte jag i ett par dagar, läste pliktskyldigt några rader ur Nina Salomins Ok amen, men i övrigt inget. Länge har jag suktat efter Människohamn och bloggat om den här, här och här. Igår kom den på posten, mycket efterlängtad, men som vanligt kommer allt i klump och det blir så mycket på en gång att jag inte vet var jag vill börja.
Kanske blir Människohamn ett bra tips på nästa cirkelbok, tänkte jag tills jag insåg att det är ett barn som försvinner där i början och allt det övernaturliga, nej sånt passar sig bara inte. Det var ju det där enda kravet som uttrycktes om de böcker som ska läsas inom bokcirkeln, det får inte vara några barn som far illa eller dör. Egentligen vore nog en bokcirkel med teman som skräck och misär mer passande för mig, men en sån skulle säkert bara locka till sig en massa skumma typer.
Som det är just nu sitter jag inne och ser ut på det fina utanför. Någon slags ickeförkylning har fått grepp om mig och jag vaknar varje morgon ledbruten och med stort stort huvud. Halsen är full av slem om någon är intresserad och nätterna går åt till att hosta och äta hostmedicin som bara skjuter upp problemen. Gårdagen släpade jag mig iväg för att köpa salt. Salt är en såndär självklar grej vi alltid glömmer, salt och svartpeppar. Det enda vi köper hos hutlösa Handlar’n på hörnet. För att bryta mönstret tog jag istället cykeln till stan och förutom att jag köpte salt såsade jag även runt i någon slags yr dimma på gatorna.
Ett besök på biblioteket och ung-avdelningen, skulle bara kolla efter En liten chock. Jo, jag läste Min typ brorsa för ett tag sedan och gillade den väldigt mycket, så mycket att jag spenderade en halv natt med att läsa ut den. Så mitt i det stillsamma: en hostattack. Jag var tvungen att sätta mig på en stol. Där bland alla missförstådda emokids satt tanten och hostade. Jag hittade i alla fall det jag sökte till slut.
Dessutom hittade jag Motsols av Mirja Unge, som jag lånade för att jag gett mig fan på att läsa de få författare som kommer från Hälsingland. Författare jag nu kollat upp från bygden är bland annat Sofia Rapp Johanssons vars Silverfisken jag bara bläddrat i, blev otroligt äcklad av det lilla jag läste. Äcklad och tagen av att någon kan vara så modig. Någon gång ska jag nog läsa den, fast jag måste nog stålsätta mig en del innan. En vän nämnde Anderz Harning, född och uppvuxden i Stocka och bortglömd för många, inklusive mig själv. Harnings Stålbadet hittade jag på BookMooch, fantastiska BookMooch. Sådär, i skrivande stund inser jag att jag nu har min tematrio hembydgen, med tre ännu olästa böcker och något försenad.
Nu är det dags att rycka upp sig, ta en dusch och sen en promenad med Harry Potter. Destination: Ön och tillbaka. Eller äsch, duschen får såklart vänta tills efteråt.
Bloggskuggan har en orsak, The Walking Dead äntrade livet och jag blev helt maktlös. Fyra böcker senare, finns inga böcker kvar. Jag hänvisas till det som ännu endast släppts i tidningsform, inscannat, nedladdat och ytterst olagligt. Elva nummer olästa, sen åter normalitet. Jag vet inte riktigt vad som flugit i mig på sistone, denna besatthet, det är inte likt mig. Eller kanske så har jag bara inte varit sån på väldigt länge. All ledig tid sitter jag nu i soffan eller på annan sittvänlig möbel och läser, läser zombieserier.
Imorgon ska jag göra viktigare saker, som min egen müsli eller någonting liknande.
Jag minns inte när jag introducerades för Plants vs. Zombies, det kanske var igår eller så var det iförrgår, tiden är minst sagt ur led. Idag tog jag kål på slutbossen och kände mig oerhört lättad, jag kunde fortsätta med livet. Nu ikväll insåg jag att Survival mode också är kul. Hej då verkligheten.
Om jag ska dröja kvar vid de odöda så började jag även läsa lite i serien The Walking Dead och fastnade direkt. En polis blir svårt skottskadad, vaknar upp på ett näst intill tomt sjukhus och vet ingenting om att det sedan en tid tillbaka härjar en massa flesheaters överallt. Det är ungefär så långt jag kommit än, men spännande är det redan. Jag måste nu fatta mig kort, ta kraft och stänga av datorn till förmån för de pappersbaserade zombierna.
Jag vet inte riktigt var min tid går åt längre. Jag har 911 olästa inlägg i min google reader, orkar inte läsa något som inte är i bildform och då helst i färg. Litteratur i stil med Djurboken och Sakboken är så mycket jag klarar nu. ”Titta snigeln” och nu ”Titta grodan”. Igår tog jag mig igenom den första novellen i Joe Hills Vålnader, obehagligt och äckligt, jag stannar där. Vill bara må bra nu.
Annars lyssnar jag på ljudbok, Harry Potter, som läses av Stephen Fry. Ska det lyssnas på så duger inte något mindre än det allra bästa. Tanken är att jag lyssnar igenom de första fyra, sedan läser jag resten. Tyvärr såg jag de fyra första filmerna för några år sedan och ångrar mig givetvis nu. Jag gillar det jag hör, men har svårt att hitta de där stunderna då det verkligen funkar att lyssna på en bok. Jag antar att jag skulle kunna putsa fönster, men det är ju så trist att jag bara dör. Promenader funkar, snabba sådana, och faktiskt funkade det oväntat bra att lyssna på bok på Ica Maxi också. Det var väldigt mycket roligare att handla mat när jag samtidigt fick ta del av en Quidditchmatch på Hogwarts.
Min sambo har just avslutat den sista boken vet nu inte riktigt var han ska göra av sig. Han saknar den världen och vill ha mer. Vad händer egentligen efter Harry Potter? Hur går vi vidare? Jag försöker tipsa om saker, som jag oftast själv inte ens läst. Lånade Bläckhjärta nu senast, eftersom jag sett så mycket skrivas om den. Föreslog böckerna om klanen Otori av Lian Hearn, men samurajer och Japan föll honom tydligen inte på läppen. The Twilight Saga var heller inte värt ett försök, särskilt inte efter att vi sett filmen och säkerligen inte heller efter att ha fått höra mina långrandiga klagomål.
Om någon har bra tips på läsning att gå vidare med efter Potter, så mottages dessa med största tacksamhet.
Det här med att blogga alltså. Jag fattar det inte, vad skriver man om. Folk verkar ha så mycket de vill få ur sig och själv är jag bara liksom: Ja, idag tog jag en cykeltur och sen åt jag middag och sen fick vi komma hem till en vän som fyllde år och äta prinsesstårta. … Det tyckte jag var en bra dag. … Hejdå.
Jag är tom, kanske är det solskenet, sen är jag så torr i ansiktet, kanske är även det något som bidrar till tomheten.
Tvåhundrafemtio spänn för en ny dosa. Det är tydligen så mycket en plastbit kostar nowadays, trots att de fått ha mina pengar sedan 1980. Jävla swedbank, jag kan väl inte hjälpa att de hamnat på glid. Jag funderar lite på att byta bank för att komma undan.
Annars är soffan framdragen, en napp, ett slags degspatel och en strumpsticka låg där, men ingen dosa. Inte heller i soffan eller bakom elementen, en massa magnetbokstäver överallt dock, men jag vet inte om de funkar att logga in på internetbanken med. Jag är hopplöst analog just nu och måste springa på banken och trängas med rullatorfolket, likt dem tajmar jag även besöken till lunchtimmen för att vara extra snäll mot resten av världen.
Sist dosan var borta var sonen arton månader, den återfanns då instucken i en springa bakom soffkuddarna. Nu fyller han två om exakt en månad och jag kan inte tänka mig vart jag ännu inte har letat. Nu blir det ärenden på stan och sen får jag skruva upp ventilationsluckorna och kika där. Jag befarar att den kanske har lagts i pappersinsamlingen, som är tömd flera gånger om sedan försvinnandet. Men allvarligt tvåhundrafemtio spänn.
Vi såg Twilight häromkvällen. Ganska rejäl besvikelse faktiskt. Jag hade räknat med att den skulle kännas lite mer, vad ska man säga, bombastisk. Det var så lamt och trist, tjoff tjoff, sen var det slut. Egentligen är det kanske inte så mycket med den första boken, men magin kring Cullen-familjen fanns liksom inte i filmen. Och vad var grejen med Carlisles vitsminkade mask och Rosalie, ska inte hon vara snyggare än så? Nej då går jag hem.
Bellas överspända konstanta flämtande var dock med, något som väl hade kunnat tonas ned en aning. Annars saknar jag böckerna, och sällar mig nu officiellt till skaran som inväntar Midnight Sun, när den nu kommer. Dessutom längtar jag lite till New Moon-filmen, men bara i smyg. Den verkar ju dessutom bli än mer av kalkoniga slaget, med sina barbröstade inoljade indianhunkar som posterpojkar. Skämskudden här kommer jag.
Som barn var jag en inbiten omläsare. Jag vet inte hur många gånger jag läste om böckerna i Mimmi-serien av Viveca Sundvall (numer Lärn). Egentligen var det nog mycket i brist på att våga testa något nytt som jag höll mig till dem och för att jag tyckte de var så sjukt bra. Identifikationsläsning på hög nivå, alla andra barn runt omkring mig hade syskon men inte Mimmi henne kunde jag lita på hon var alltid lika mycket hopplöst ensambarn som jag. Roberta Karlsson och kungen var favoriten.
Nu är omläsning inte min grej alls längre, jag läser så pass lite och långsamt att jag inte riktigt vill kosta på att läsa något som redan lästs. Det finns dock några få som jag fortfarande gärna drar ur hyllan och bläddrar i då och då.
Måsen – Jonathan Livingston Seagull av Richard Bach är helt perfekt att läsa på våren då ljuset är på väg, men vintertröttheten ligger kvar som ett lock på det glada humöret. Om en mås, Jonathan Livingston Seagull, som inte är som en mås ska vara, som hittar sin grej och vågar stå för det och som flyger sig fri. En bok som lättar sinnet.
Frihet jämställdhet systerskap av Maud Hägg och Barbro Werkmäster är en härlig liten bok som jag är riktigt stolt över att äga. Ibland tar jag fram den och läser lite, då får jag ofta lust att trycka upp den i ansiktet på människor av idag som tror sig leva jämställt. Den är hård, uppmanande och konkret. Det är en feministisk handbok från andra vågens kvinnorörelse. Vid mina bittraste stunder som gravid, t ex efter MVC-besök, så var det denna lilla guldklimp jag vände mig till för att torrt konstatera att det fanimig inte hänt särskilt mycket på trettio år.
