milkbartoilet

Där vi startade. Hemma igen, äntligen. Pojken i säng och lugnet för första gången på väldigt länge. Jag har nästan hunnit glömma vad jag brukade hitta på med min tid så här om kvällen.

Det var en trevlig resa fylld av upplevelser. Intensivsemestrande på bekanta orter. Bilresor genom de allra vackraste delarna av Hälsingland med Hellsingland-cdn på i bilstereon. Dinkeli dunkeli doja… Vi besökte en marknad under värmeböljans första dag. Ett annars fint område som nu var insvept i en dimma av flottstank och där det såldes crocskopior i varje hörn. Där hittade jag ett litet utrymme som ingen annan brydde sig om, en bokskatt i form av en 10:-/boken-utförsäljning till välgörande ändamål. Ett rum fyllt av gamla fina olästa penguinpocketar blandat med annat fint. Jag fann Erica Jongs Rädd att flyga i både engelsk och svensk utgåva. Valet föll på den svenska, helt och hållet på grund av omslaget. En novellsamling av Anderz Harning och Homage to Catalonia av George Orwell fick också slinka med. Däremot fick så väldigt mycket stanna kvar och vem vet när jag gör ett besök där igen. Påminn mig någon om att ta med en extra väska eller åsna nästa gång jag ger mig iväg hemifrån.

Vi är fortfarande på semester, men bara lite till. Vi flydde stan för midsommar plus ytterligare bortavaro på sydligare håll. Nu är jag uppe och nyper luft och vill vädra något som just nu känns lite bisarrt.

Semestern har gått i krypens tecken och då inte vilka kryp som helst utan den stora skräckens: Kackerlackan. Känner ni hur det börjar pirra i skinnet? Den första bevittnades när jag skulle hänga tvätt hos mina föräldrar, något som utan tvekan var en en kackerlacka kilade fort som tusan fram underifrån tvättmaskinen och bort från ljuset. En natt i skräck, med lyset tänt, och ett anticimex-besök senare var vi så lättade. Den lilla besökaren var en skogskackerlacka som tydligen inte kan föröka sig inomhus utan som ofta irrar in igenom öppna dörrar under somrarna (läs: midsommarfirande). Det lilla äcklet som jag var snabb nog att lyckas fånga fick möta sitt öde mellan en skadedjursbekämpares tumme och pekfinger.

Den incidenten var nu nästan glömd, tills sambon skådade ett till snuskigt kryp på tröskeln till hans mammas altan. Vi är nu kanske 15 mil norr om den första skådeplatsen och har just bevittnat och fångat den andra kackerlackan på en vecka. Ingen av oss hade tidigare sett någon i verkliga livet, men nu vet vi tyvärr allt om skiten och då inte bara allt om den harmlösa skogsvarianten. Det kliar överallt och helsanering av allt är vad jag funderar på. I detta nu ligger en sprattlande liten jävel instängd i en platspåse i väntan på att få kila vidare.

Ingen stor grej, kanske någon tänker. I alla fall inte efter att beskådat något sånt här. Men så är jag ju hopplöst oberest också.

Alla svarar ju på den så jag passar på att spräcka min enkätoskuld med att besvara denna ifrån Bokhora-Helena.

Senast köpta inbundna bok: Tåbb med manifestet av Lars Ahlin. Antikvarisk, är annars för snål och fattig för inbundet och dessutom rätt så svag i armarna.
Senast köpta pocketbok: Människohamn av John Ajvide Lindqvist.
Favoritgenre: Gillar många olika sorter, dock övervägande feelbad, men fattar inte deckare.
Ultimata längden på en bok: Lite drygt tvåhundra sidor kanske.
Favoritbokhandel: Mingus, H:ström eller second hand typ kupan.
Favoritbibliotek: Grubbebiblioteket, borde besökas oftare.
Favoritplats att läsa (i hemmet): Soffan eller på balkongen.
Favoritplats att läsa (utanför hemmet): Uppe bland tidskrifterna på stadsbibblan eller på en filt på en gräsplätt nära ett vattendrag.
Fem författare du alltid köper i inbundet format: Ingen, jag har sällan så bråttom.
Bästa lässnackset: En blandning av dinkelpuffar och sultanrussin, eller saltlakrits.
Bästa läsdrycken: Te, allra bäst är Earl Grey, men annars gärna rooibos. För läsning på dagtid blir det ofta kaffe, obesudlat sådant.
Bästa bakgrundsljudet vid läsning: På sin höjd lite lågmäld jazz, alternativt tystnad.
Bästa bakfylleläsningen: Självbiografiska serier.
När på dygnet läser du helst? Alldeles för sent på kvällen.
Bästa kollektivtrafikläsningen: Åker så sällan kollektivt numer, men om jag gjorde det skulle det gärna vara en ljudbok, blir så lätt åksjuk annars.

Inget särskilt. Fast samtidigt helt otroligt mycket. För första gången i mitt liv har jag åkt ambulans. Det var snart en vecka sedan nu, och var inte alls så dramatiskt som det låter. Vår lilla älskling fick ett anfall av falsk krupp och i all panik och okunskap ringde vi 112.

Det var säkerligen inget vidare att vakna med andningssvårigheter, men timmarna som följde var späckade av fantastiska händelser. Först att få se en ambulans på så nära håll och sen att dessutom få åka med. Han berättade för alla han träffade på akuten att han hade önskemål om att åka mer ambulans, och stod oförstående när han fick som svar att ”det hoppas vi verkligen inte du att behöver”.

Väl på plats var han givetvis superpigg och som tur var fanns en flashig och nymonterad brio-tågbana i korridoren utanför rummet. Det var där ute som en stor del av undersökningen av honom genomfördes. Ville INTE lämna tåget. Note to self: tågbana till tvåårsdagen.

Efter en del inhalation och lite medicin fick vi klartecken ifrån den fantastiska personalen att det var ok att gå hem. Vi packade ner pojken i vagnen och begav oss hemåt i natten. Väl utanför dörrarna lyfte en helikopter från sjukhustaket ovanför våra huvuden. -”Åh en sikopper!” Knappt hundra meter senare, på cykelbron, hade vi utsikt över stan och inte mindre en TRE gigantiska byggkranar fanns där att beskåda. Det kanske ska tilläggas att kranar, tillsammans med flygmaskiner och utryckningsfordon, är en stor passion.

Bara omslaget av Visor och ramsor i Hellsingland gör mig glad. Jag har svårt att motstå Charlotte Ramels teckningar sedan tidigare i och med Kanel och Kanin-böckerna. Nu fyller Lennart Hellsing 90 och det är klart att det måste firas. Gamla fina illustrationer av Poul Ströyer och Stig Lindberg blandas med bidrag ifrån nyare namn som Pija Lindenbaum och Sven Nordqvist.

Nu vankas det snart bemärkelsedag här också, nummer två i ordningen för den lilla, och vad vore då bättre än just denna bok i ett litet paket?

Någon kanske läste min blogg och blev peppad.

Jag sökte ett jobb idag och efter att papperna var lämnade var jag rätt så uppskakad och slank in på bibblan en sväng, slog mig ner på en stol och vad stod där uppställd på hyllan framför mig om inte Vi som aldrig sa hora. Efter att jag pustat ut lite sökte jag upp en dator för att se om det möjligtvis skulle kunna finnas något av Poppy Z. Brite att låna. Ingenting fanns, men innan mig hade någon stackare sökt på Vi som aldrig sa hora. Den boken hemsöker mig.

Jag vet att lokala H:ströms förlag ska ha givit ut första Brite på svenska, Utsökta lik, så nu väntar jag med spänning på att få låna den. Istället för att få låna Brite fick jag snällt gå hem med två antologier om skräcklitteratur, som båda rymde en varsin text om författaren. Min sambo sa häromdagen: ”om du läste lika mycket böcker som du läser om böcker, så skulle du få sjukt mycket läst.” ja, vad kan jag säga det är mycket meta med mig.

På Bokhora skriver Johanna K om tjockisböcker. När blir de för tjocka egentligen? Jag skulle vilja hävda att det är till viss del en fråga om att kunna hantera en bok. Jag läste Härskarringen i en samlad volym och var då tvungen att sitta intryckt i ena hörnet av soffan, med ena halvan av boken mot armstödet och andra halvan på en kudde i knäet. Det var lite väl tjockt och tungt. Nu hade jag turen att vi hade böckerna även i söndertorkade pocketvarianter, som i nödfall kunde tas med på resa. Inbundna tusensidorsböcker på resande fot är ju inget som rekommenderas för den som reser utan åsna.

Annars är de väl egentligen som bäst när de är lite längre. Varning för grova generaliseringar nu. Jag tänker att vad vore Hundra år av ensamhet på ett par hundra sidor färre? Tjugo år av ensamhet? Föga imponerande. Den boken skulle kunna handla om vilken som helst av de inneboende på åldringsboendet här intill. Sorgligt nog. Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora är 172 ganska dåliga sidor. Tunn men ändå för på tok för tjock. Läs den inte. Läs Hundra år av ensamhet istället. Hatet mot muslimer, som Johanna K läser, har jag tagit i en gång på pilgatan, sen såg jag Andreas Malm i babel på svt. Bjäbbhund. 747 sidor nej tack.