Förnöjsamhetens ok, rättvisa och feminism, aka Bitterfittan 2
Min sambo läste Familjens projektledare säger upp sig och blev lyrisk. Själv har jag bara läst några sidor och jag vet vad det handlar om. Jag behöver inte mer än blicka på fram och baksida av boken för att fatta vad det handlar om och vad som finns att göra. En nöjd kvinna är en lycklig kvinna. Att vara nöjd är en omöjlighet med mina principer. I vårt förhållande har rättvisa och jämställdhet stötts och blötts i snart tio års tid. Vi har levt tillsammans sedan åtta år tillbaks och visst har vi kommit någonstans, dessvärre utvecklas vi parallellt. Mina förväntningar förändras hela tiden. Vore jag bara samma person som jag var för åtta år sedan så vore jag nöjd idag, men nu är vår verklighet så mycket annorlunda.
Åter till boken, han kom till insikt och tyckte det var fascinerande, jag blev så glad. Äntligen förstår han vad det handlar om. Ansvaret. Jag brukar fråga honom om det står mitt namn på saker och ting. ”står det mitt namn på klädhögen, balkongkaoset, filtret i diskmaskinen och allt som måste skaffas till sonen innan det går så långt att någon säger till?” Det är lite skämtsamt och pikande på ett milt sätt. Att vara familjens projektledare är att ha sitt namn på alla de där sakerna och dessutom vara den som styr upp och delegerar uppgifter till den andra parten i projektet. Förutom att delegera arbete så måste varje grej följas upp. -”Har du gjort det och det?” -”Nej jag glömde jag gör det imorgon.” osv.
Jag blev i alla fall väldigt hoppfull av hans nyvunna insikt. Hoppet falnade dock efter en tid då det visade sig att allt det där fortfarande var lika osynligt för honom. Det finns inte. Jag är bitter. När jag ser andra runt omkring oss så undrar jag om de har samma problem. Är de lika bittra som jag?
Om jag ska försöka mig på att vara objektiv, så är det faktiskt inte så illa. Det är väl snarare mina känslor inför problemet som gör mig bitter. Ska jag verkligen sänka mina förväntningar bara för att han ska få vara duktig. Ska jämställdheten bara vara relativ? Åt helvete med relativitet, säger jag. Jag vill att jämställdheten ska vara absolut och jag tänker inte sträva efter något mindre.
Men vad vill jag försaka på vägen? Ska jag riva upp min familj för mina principer? Nej, jag tar ansvar för familjen. Inte lämnar jag honom för att vårt förhållande inte uppfyller min jämställdhetsutopi. Kollar jag runt hörnet så har ju kanske grannen* det så mycket värre. Där kanske han gör säg, 25% av det som ska göras, på sin höjd. Då är alla nöjda i den familjen också, de ler och tar familjefoton där alla är lyckliga. Här går jag och surar för att min sambo inte gör sina 50% utan endast 35-40%. Med irritationen i luften finns inte energi för ständiga leenden. Vi är en olycklig familj. Mer jämställda än grannen men olyckliga eftersom vi inte är nöjda. Idioten ler för hon vet inte bättre. Jag vill vara en idiot.
Varför ska jag behöva kämpa? Jag är trött på kampen, jag vill bara leva mitt liv. Det borde vara min fulla rätt. Kan jag göra något för att inte reproducera det här beteendet? Jag tänker på Nancy Chodorow och tänker att det är ju helt jävla omöjligt. Vi socialiseras in i roller vi ser under uppväxten och som vi identifierar oss med. Jag kan bara inte göra sämre. Samtidigt sitter sambon där och vad tänker han på? Inte fan tänker han på det här. Han har sitt liv som han är i full färd med att leva. Det snackas om curlingföräldrar, jag vet egentligen inte så mycket om det där, men finns det kanske en könsaspekt av det där curlandet. Curlas det lika mycket för flickor som för pojkar, och curlas det inte än mer med fullvuxna män?
Jag har inte lust att uppfostra en vuxen man. Jag har inte heller lust att böja mig i mina principer. Det handlar om rättvisa. Är inte jag värd ett liv? Det är sådana här stunder jag önskar att jag skippat det här med heterosexualitet. Hellre marginaliserad som samhällsmedborgare, vilket jag ändå redan är, än reducerad till projektledare i min egen familj. Ok om jag fick betalt för skiten, men inte ens det.
*) Inga särskilda grannar, varken nya eller gamla, åsyftas i texten. Vi talar om rent hypotetiska grannar, skulle även kunna benämnas ”gemene man” eller ”svennebanan”.
