milkbartoilet

Alltså, den här sommaren och jag, vi har inte varit så bra kompisar alls. Jag har nog mest surat över vädret genom såväl solsken som hällregn. Mest av allt har jag suttit och längtat bort till någon sorts Astrid Lindgren-idyll i stil med häst och vagn, stora, fina, gamla trähus samt förbannat det faktum att vi inte haft råd att dra till Gotland eller liknande. Det är knasigt, för några år sedan skulle jag väl aldrig kunnat drömma om att det skulle vara det här jag skulle komma att åtrå. Skärgård, hängmatta, barfota, kanske sitta i en båt och meta på Mamma Mus vis, med bulle på en spik.

Jag hade föreställt mig som en nöjd urban individ, barn till trots. Istället har jag i sommar läst Ellens äppelträd och drömt mig bort till en egen gård med ett lika pampigt äppelträd. Jag har fantiserat om hur det skulle vara att bo på Bråkmakargatan, i Bullerbyn eller Lönneberga. Jag har fått min son att fatta tycke för Lotta, Emil och Pippi, med tveksamma metoder. Tanken har varit ungefär: om jag bara föreslår att vi kollar på Emil tillräckligt ofta så…, och rätt var det var så började Griseknoen efterfrågas och dådet var fullbordat.

Ja nu är den här skitsommaren i alla fall till ända. Nu försöker jag blicka framåt och inbillar mig att nästa sommar så lever även vi i den här idyllen. Om inte kanske jag kan söka jobb på Gammlia och få såsa runt i folkdräkt, prata som en lajvare och gnälla och gapa över glada barn som håller på och stör, för det låter ju så när de skrattar.

Det är en jättefin bok jag läser, säkert årets bästa. Nu är den nästan slut, och jag vet inte om det är känslan av att snart är det hejdå till Domarö, havet och dess spöken, men jag kan banne mig inte ta mig för att läsa de där sista sidorna. Tidigare idag slog jag på Smiths i ett smådesperat försök att komma i stämning. Någonting annat kom emellan, så det fick vara. Det finns ju som sagt en del nästanlästa böcker i hyllan, så jag antar att det är ett problem jag har. Den här boken kommer ju inte att bli en av dessa sorgliga, övergivna ej färdiglästa, men det går trögt nu.

Kanske är det vetskapen om vad som väntar på andra sidan också, jag är nå så djävulskt opeppad på nästa cirkelbok. Vad ska jag säga, jag är väl upprorisk i min natur. Ingen ska komma här och tala om för mig vad jag ska läsa. Ja det är verkligen synd om mig. Vad jag vill läsa är Skumtimmen som jag påbörjade i början av sommaren efter att ha rädat mammas boksamling. Den fick dock stryka på foten vid hemresan på grund av platsbrist i bagaget. Nu är den här hos mig i Umeå, i bokhyllan ligger den nu och kallar på mig. Vad jag bör läsa är Revolutionary Road och det spelar ingen roll hur bra den ska vara för nu är osuget här. Vi får se hur det går.

Det är mycket monster nu och det är extra roligt att få skrämmas. Igår fick jag hicka och sa:

”För alla vet ju hur man botar hicka. Hicka, den skämmer man bort.”

-”Arrrgh Öhhhh”, morrar den lilla, hyttande med sina små knutna nävar. Alla vet ju att det är så man ska skrämmas, särskilt om det är hicka som ska botas.

Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen är dock inte så skrämmande som det låter. Vid första läsningen listade sonens treåriga kompis tidigt ut att det rörde sig om ett ledset monster. Sedan har vår lilla älskling flera gånger föreslagit att monstret kanske vill ha ”tutte”.

Småbarnsfantasy eller bilderboksskräck. Charmanta teckningar med härliga detaljer i en fantasifull sagoskog. Varje gång vi läst den tittar vi på kartan över sagoskogen på sista uppslaget och pratar om alla fantastiska, underbara och fruktansvärda platser. Själv funderar jag på vilka andra berättelser som utspelar sig i sagoskogen och varje gång vi besöker biblioteket ögnar jag i hyllorna efter Sagan om den underbara familjen Kanin och Fru Skräck, för jag vill så gärna ha mer.

En fellow förälder frågade mig för en tid sedan om tips på böcker som handlar om hur barn kommer till. Frågor hade börjat poppa upp om hur lillebror i familjen kommit in i magen och så vidare.

Spontant är det ju lätt att komma att tänka på att det finns en hel uppsjö med böcker på att få syskon-temat. Stadsbibblan här i stan har faktiskt en särskild hylla för dessa böcker. Jag tänkte lite på Uno i mammas mage som är lite inriktad på vad som händer inne magen, sen finns ju en massa böcker som behandlar just den känslomässiga biten. Tyvärr hade jag inga klockrena tips sådär på rak arm och efter någon dag visade det sig att det där med att bara bläddra bland böckerna i ”få syskon”-hyllan inte hade gett så mycket. Det är helt enkelt en ganska snäv och torftig bild av familjen som beskrivs i de flesta böcker och då kanske särskilt när det kommer till barnafödande. Det finns liksom inte utrymme för att queera till det.

Så hittade jag ett tips om Familjeboken på Kortedala biblioteksblogg. Visserligen riktar den sig kanske till lite större barn än den här vetgirige treåringen, men den rymmer både beskrivning av hur det går till rent tekniskt och även mer om familjebegreppet. Vad som är en familj och hur dessa kan te sig på olika vis. För de mindre barnen funkar det kanske bra att bara titta på och prata om bilderna (av C. Kåberg) för att sedan så småningom växa in i boken som helhet.

En utmaning från ”Försök att inte se så snygg ut”

Rules: Don’t take too long to think about it. Fifteen books you’ve read that will always stick with you. First fifteen you can recall in no more than 15 minutes. Tag 15 friends.

Sandman (hela serien) – Neil Gaiman
Hundra år av ensamhet – Gabriel Garcia Marquez
Måsen – Richard Bach
Svinalängorna – Susanna Alakoski
Ringaren i Notre Dame - Victor Hugo
Bitterfittan – Maria Sveland
Under det rosa täcket – Nina Björk
Generation X – Douglas Coupland
Mästaren och Margarita – Michail Bulgakov
Låt den rätte komma in – John Ajvide Lindqvist
Söndagarna med Simone – Claudine Monteil
I am Legend – Richard Masterson
Toffs bok - Kalle Dixelius
Dvärgen – Pär Lagerkvist
Våld - Joyce Carol Oates

Sen vet jag inte ens om jag har 15 läsare, eller jo, men vem vill?

… I knew in spite of all the roses and restaurant dinners a man showered on a woman before he married her, what he secretly wanted when the wedding service ended was for her to flatten out underneath his feet like Mrs. Willard’s kitchen mat.

(ur The Bell Jar)

Lyran drar igång en tematrio som jag inte är sen att haka på. Outläst är mitt mellannamn. I mitt fall är det sällan de sämsta böckerna som läggs åt sidan, ibland kan jag låta bara enstaka sidor i en väldigt bra bok vara olästa. Ibland kommer något emellan, oftast livet. Så mina tre outlästa, tre av väldigt många fler, är inga dåliga böcker, tvärtom är de tre riktiga guldkorn som alla inklusive mog själv borde läsa.

Den första icke utlästa som jag minns väldigt tydligt är Jag saknar dig, jag saknar dig! av Peter Pohl och Kinna Gieth. Om Tina som förlorar sin tvillingsyster i en tragisk olycka. Jag var nog inte särskilt gammal när jag läste den, men jag minns det som kanske den jobbigaste läsupplevelsen någonsin. Jag grät och grät när det var som sorgligast, sen när det värsta var passerat orkade jag bara inte läsa mer. Det var bara så tomt, det där som var kvar, så jag slutade där. Inte för att det var dåligt alls, utan bara för att jag inte klarade av att känna den där tomma känslan då allt känns torftigt ocg besudlat av sorg.

Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Marquez är en sån bok som jag gärna vill säga att jag läst och ibland tror mig ha läst. Sanningen är att bara första halvan av har blivit läst. En sån fin bok med härliga miljöer a la Marquez. Jag har läst den där första halvan inte mindre än två gånger och funderar på att läsa den en tredje, för att förhoppningsvis sedan avancera till andra halvan.

Alan Moores Watchmen är väl en sån där riktig skamligt oläst bok. En riktig klassiker som säkert är skitbra och visst jag kommer nog att läsa den någon gång, men inte nu. Jag har försökt, fast det var väl ett tag sedan nu, men jag stupade då på de där partierna som kommer emellanåt med hela sidor av bara kompakt jobbig text.

För den tid sedan sa jag mest på skoj till familjen: -”ska vi ta och gå ner i förrådet på en shoppingrunda?”. Vi har nog Öst på stans stökigaste förråd och det går att hitta saker där som sedan länge glömts bort. Det handlade väl mest om att fördriva tiden en regnig trist dag och som av en händelse stod där en främmande flyttkartong under en massa bråte. Det var en hel låda fylld av barnböcker, Pettson och annat av Sven Nordqvist. gamla fina Elsa Beskow som är lika gamla som min mamma. Det var såklart min sambos gamla böcker som säkerligen dumpats hos oss av hans mamma någon gång, men som drunknat under allt skräp.

Jag har nog inte läst Pannkakstårtan på tio år, och den är ju för underbar, men Hattjakten har jag nog aldrig läst tidigare. Vilken härlig bok, knäppa och helt fantastiska illustrationer som jag kan sitta och bara titta på i evigheter. Jag skulle nog kunna tapetsera väggarna med Sven Nordqvists alster.

I lådan fanns till och med Lasse Åbergs Klokbok, den som stod skyltad på biblioteket i min hemstad och som någon sa att det fanns snuskiga bilder i. Vi stod i en klunga och fnissade medan den som var modigast höll i snuskboken. Jag kan tänka mig att vi kastade den ifrån oss om någon kom in i rummet. Hela den där hyllan var för alltid minerad sen, jag vågade aldrig gå nära den. Tänk om någon skulle tro att jag var där för att kolla i snuskboken. Vem kunde då tro att jag 20 år senare skulle hitta den i mitt eget förråd efter att ha levt tillsammans med dess ägare under en så lång tid. Vad som fanns i boken då? Jo ett uppslag handlar om hur människor kommer till. Två ynkliga sidor av totalt många fler. Tur att jag aldrig behöver gå igenom den där fasen igen. Småtjejer måste vara bland det värsta som finns.

I Ellens äppelträd kommer Ellens pappa hem och säger: -”Det friskar i”. Det stormar ute och Ellens mamma tittar oroligt upp i taket och undrar om han tror att huset håller. Ellens pappa vet minsann om huset håller eller ej medan Ellens mamma beter sig som ett ängsligt mähä.

Jag kan inte låta bli det här avsnittet, kan bara inte låta det stå. Vill inte läsa för min son att pappor svarar och mammor frågar. Att pappor är säkra och trygga medan mammor är ängsliga och behövande. Det här partiet i Ellens äppelträd är långtifrån unikt när det kommer till delar av böcker som gör mig upprörd. Det är en väldigt fin bok som både min son och jag tycker mycket om, men jag vägrar läsa att pappa har byggt både sandlådan och lekstugan som står i trädgården. Jag kanske är hänsynslös, för jag tar mig rätten att läsa boken som jag vill att den ska läsas för mitt barn. Jag ändrar, vänder och vrider lite här och där i böckerna för att få dem mindre (i mina ögon) opassande.

Är det viktigt att läsa som det står? Jag vet själv inte vad som är rätt, jag har märkt att olika människor är texttrogna i olika grad. En av föräldrarna på dagis berättade att de brukade stryka över och ändra genus på karaktärer i barnets böcker. Doktorn behöver inte alltid vara en herre osv och på så vis läser även bekanta och far- och morföräldrar rätt. Att modda barnböcker, kan det kanske vara något? Barnböcker är ju trots allt bruksvaror, menade att slitas ned till oigenkännlighet.