milkbartoilet

Vi hade varit på stan en sväng, bland annat på bokhandeln med bollhavet, innan det var dags för pannkakor på bibliotekskaféet. Efter det blev det det obligatoriska tittandet på modellen över botniabanan med de små bilarna och tåget. -”En bil, en bil, en bil … tåget”

För en tid sedan när vi var på biblioteket lånade vi nästan bara från nyinköpt-hyllan. Vi har nog aldrig gått hem med en sån fin skörd. Det var Gösta tvättar och Gösta slår sig, båda riktiga fullpoängare. I den ena spiller Gösta varm choklad över mjukishunden Nietzsche som måste tvättas. Sonen kallar den ”Gösta hungrig” eftersom Nietzsche beskrivs som alltid hungrig. I den andra, som vi här hemma refererar till som ”Gösta gungar”, ramlar Gösta av gungan på dagis och det blöder otroligt mycket. Gösta är en snäll, mysig person som gör helt vanliga saker. Det är avskalat, men betydelsefullt i sin enkelhet. Dessa två böcker är nu så populära och viktiga att det blivit svårt att föreställa sig ett liv post-återlämning. Detta medförde att jag igår helt enkelt kände att enda utvägen var att lägga en beställning på dem bägge två.

Nu var det dock något nytt, men tillika fantastiskt som tronade på hyllan: Lalo trummar. Min son som älskar Binta, han gav sin kompis Lalo-boken i födelsedagspresent för lite drygt en månad sedan, och har verkligen jobbat upp peppen för den trummande lilla Lalo. Glädjen blev så stor att han sprang runt runt i lycka med boken i sina utsträckta armar. En barnbibliotekarie fick syn på honom där i lyckoruset och såg varken sträng ut eller hyssjade åt det olämpliga biblioteksbeteendet, istället såg hon bara riktigt, riktigt nöjd ut. Tänk att få ha det jobbet.

Den som är bloggläsare kanske tänker, ”men härre min je läser hon inga böcker den här, å hon ska kalla sig bokbloggare”. Det är sant som denna bloggläsare tänker, hon läser inga böcker den här. Det är lika dött som den där widgeten i min sidebar antyder. The Bell Jar kändes skitbra men har nu lämnats tillbaks till bibblan där den bor. I och för sig har jag läst en del i Joan Didions Ett år av magiskt tänkande, som jag tycker väldigt mycket om, men som jag ofrivilligt somnar till varje dag flera gånger om dagen. Livet är så spretigt nu eller det är mycket nu. Mycket men samtidigt väldigt lite.

Boksvackan kan vi kalla den. Jag vet inte hur jag kommer förbi den, någonstans läste jag nyligen att läsa något riktigt uselt ska vara bra. I mitt fall känns det tveksamt om det skulle fungera. Jag läste några grymma serier häromdagen Anneli Furmarks August och jag och Joanna Rubin Drangers Lyckostpulvret… och det var väl precis vad jag behövde. Någonting kort och någonting träffsäkert feministiskt. Men nu då? Vart tar jag vägen?

Är det bara jag eller är det det så att det känns lite knas med rubriken i DN som lyder: ”Därför iscensatte jag en spelad psykos”? Smakar det inte lite väl uppenbart tautologi? Jag blir så besviken på sånt. Kan inte hjälpa det, men det blir jag.

Besviken blev jag även häromdagen då jag läste en krönika om Svenska Hollywoodfruar, även denna i DN. ”Det var i september 2009, brittsommaren var långdragen och hösten såg ut att bli fin.” Knas där också, brittsommar i september? Eller? Britt syftar ju ju på Britt-dagen i oktober. Det här kan väl snarast kallas sensommar eller möjligen indiansommar. Eller?

Det kanske i och för sig är jag som har fel. Det får ju liksom inte vara fel, inte i DN. Det börjar ryka ur kragen och huvudet snurrar. Inte i DN.

Bokhora undrade på fredagen som var vilken som är den bästa högläsnings-boken. Jag skrev då detta inlägg, som av någon anledning aldrig blev postat, om en bok som gör i alla fall mig lite lyckligare just nu.

I den där lådan i förrådet hittade jag så mycket fint att vi ännu inte hunnit skörda alla frukterna av fyndet ännu. Bland annat fanns där Tove Janssons klassiker Vem ska trösta knyttet?. Själv kunde jag först inte minnas om jag hade läst den som barn, men när vi kom till Mumriken på ängen, då kom allt plötsligt tillbaka. ”Den här har jag gillat förut”, en fin aspekt av att berika barns liv med litteratur är när det drar fram glada minnen från den egna barndomen. Sonen ville först läsa den men visade sig egentligen mest vara intresserad av båten på bokens baksida och bara måttligt intresserad av själva innehållet. Det tog några dagar tills vi lyckades läsa hela, men då i fredags morse när vi var i oväntat god tid tog vi oss tiden att läsa den fina boken från pärm till pärm, vid varje uppslag pratade jag först lite om bilderna och berättade om alla figurerna. -”Titta där står Dronten och fiskar och där sitter Knyttet på stranden och badar sina fötter.”

Nu har Vem ska trösta Knyttet? en given plats vår litterära repertoar och det känns utomordentligt härligt att ha fått introducera Tove Janssons magiska värld för vår lilla älskling. Jag vill inte göra mycket annat än läsa mumin-böckerna just nu.

På Husligheter kan vi idag läsa om det fiffiga bokmärket gummisnodden. Det är inte vilken gummisnodd som helst. Det är den designade gummisnodden Bookmark II, i cool färg med en plopp och en flärp. Ploppen för att veta exakt på vilken rad du befann dig när boken slogs igen, jag kan se poängen där, och flärpen för att dra i så öppnas boken på rätt ställe. Men suck. För den som inte är stilanal kan jag meddela att det funkar lika bra med en vanlig gummisnodd och då kan den som inte orkar ögna igenom sidan, för att hitta rätt ställe att fortsätta läsa från, kanske göra en lite markering på gummisnodden. Flärpens funktion kan säkert också fixas, för hur skulle vi annars lyckas slå upp boken. Annars håller jag med om gummisnoddens kvaliteter som bokmärke, hårnålen är också den väldigt praktisk för ändamålet.

I förrgår utsåg Unclutterer tumgrejen till veckans meningslösa unitasker. Tumgrejen, eller ThumbThing, är den där plastsaken som placeras på tummen och då gör det möjligt att hålla en bok uppslagen med en hand. Jag vet att det finns folk därute som har sådana och jag kan verkligen fatta poängen, men den här gummisnodden.

-”Det här är en bok”, skriver bokbloggaren efter att ha parafraserat halva baksidestexten. Det här är en bok som du ska läsa om du har nageltrång, det här är en bok att gråta till, und so weiter… Nog har väl även jag klyschor jag stöter och blöter (där har vi den) om igen. Men, när någon som har en bokblogg, så pass mycket att bloggens titel har bok i sig, recenserar böcker i varje inlägg så tycker jag att ”Det här är en bok” med råge spelat ut sin roll. Gissa vad? Det här är ett blogginlägg, ett jävligt gnälligt sådant.

Jag vill tillägga att jag med detta såklart inte menar bokbloggar i största allmänhet utan bara en specifik sådan, som jag stör mig på, så den som känner sig träffad är säkerligen också den som avses.