milkbartoilet

Nyss satt jag och funderade på att skriva om Anna-Clara Tidholms nya bok Min familj. Jag tipsade en bekant om den för en tid sedan, osedd, hon nappade och köpte den. Själv läste jag den för första gången i fredags då vi hittade den på bibblan. Sonen tyckte den bara var sådär intressant, mest på grund av att han inte riktigt är där än, så hans ett år äldre kompis fick låna den istället. Hon är väldigt inne på mamma-pappa-barn-köret just nu och de senaste rapporterna säger att hon älskar den.

Men, då såg jag att Annika tipsar om den i sin barn- & ungdomsblogg och det känns lite tjatigt att dra tipset här också, så nöjer mig med att säga att jag instämmer med föregående tipsare helt enkelt.

Efter en småkaotisk postdagisfika på stan tog vi kalaset vidare in på bibblan. Barnen härjade och surade, misshandlade datorerna och skrek. Själv betalade jag tillbaks århundradets förseningsskuld men ett låtsashögt huvud, för egentligen om jag ska vara ärlig så skämdes jag som en hund och var tacksam för bibliotekariens milda bemötande.

Mårten Sandéns Det viskande barnet, hade kommit in och jag knep den innan någon annan skulle kunna lägga vantarna på den. För ett år sedan läste jag Den femte systern som var en mycket trevlig upplevelse med fantasy, ockultism och realism i en härlig soppa. Riktigt ryslig var den men samtidigt härlig, med jättar och troll och så gamle satan på sitt hörn. Bäst av allt är Jannike Faltin, en synsk 15-åring på glid, förskjuten av samhället, som utan vetskap om att hon kan dräper en vätte som för alltid livnärt sig som lönnmördare. Nu är Jannike tillbaka, 17 år fyllda. Hon hittar en viskande flicka iklädd en röd mössa, ute i skogen, något mystiskt måste vara i görningen och Byrån för Särskilda Efterforskningar träder in för att utreda saken närmare.

Jag har tänkt på det här med åldersindelning av barnkultur ett tag nu, förfärats och hetsat upp mig för sånt som bara är. För några dagar sedan fick jag veta att vecka 44 är höstlov = kulturlov i Umeå. Det är massa fina saker som arrangeras för barn och ungdom. Va roligt! Jag skulle så gärna vilja ta mig son på teater, kanske Benny-teater. Vi har ju läst böckerna och sett filmerna. Han skulle älska det, men så ser jag att han är för ung för teatern. Det står 3-6 år.

Småbarn delas in i två kategorier, över och under tre år. Ja, ni vet det är då de slutar kvävas på saker, smådelar. Nu är vi hemska föräldrar som låter vår son leka med saker som har smådelar. Vi läser även böcker för honom, som Lill-Zlatan (3-6 år enligt förlaget) fast han säkert kommer att bli traumatiserad av det sen då det visar sig att vi pressat honom intellektuellt. Det finns en bok i hans samling som det står ”från två år” på och den fick han läsa redan som bebis, ja se den består av fotografier av djur, ingen text bara foton med kartongsidor. Vi lät honom läsa den, han sken ju upp som en liten sol varje gång han såg de där kattungarna.

Jag fattar att det kanske inte är så att min son kommer att få vända i dörren om vi nu skulle försöka gå på Nämen Benny, men jag kan ändå inte låta bli att sura över den rigida indelningen. Och exakt vad är det meningen att barn som ledsnat på tussetå-ramsor och baka baka liten kaka, dvs de passerat ett år, men som ännu inte blivit tre ska få ta del av? Två år av kulturellt utanförskap i livets startgrop. Jag förstår att det kan vara bra med riktlinjer för vilken målgrupp ett evenemang riktar sig till, det kanske skulle det gå att uttrycka informationen om teaterns målgrupp lite smidigare. Från cirka tre år ser så mycket mer sympatiskt ut.

Trots att jag inte brukar så såg jag vetenskapsmagasinet häromveckan. Det handlade om plast i Stilla havet. Jag har haft en svacka i mitt sopsorterande, men fick en ordentlig anledning att ta mig i kragen efter de ohyggliga bilderna. Plasten i haven, ja det är väldigt besvärande. Det handlar om ett område, som sträcker sig över en yta som är mer än dubbelt så stor som delstaten Texas, i det största av världshaven där havsströmmarna samlat plastsopor från stora delar av världen. Från Kina, Syd – och Nordamerika och Oceanien. Det blir en hel del. En soppa av plast som lösts upp i vattnet, blandat med dagens hela petflaskor och plastpåsar. Alltsedan plasten började masstillverkas har den samlats här. I fiskarnas magar finns det plast och havssköldpaddor har setts mata sina ungar med plast, något som leder till att de dör av svält och undernäring. Det finns misstankar om att liknande plastansamlingar finns även i Atlanten och Indiska Oceanen. Jag vet inte vad andra känner, men själv vill jag spy.

Så idag såg jag denna länk, postad på twitter av Douglas Coupland. Döda fåglar vars magar är fulla med skräp, plastskit. Albatrossungar som blivit matade med den skit vi bara slänger och slänger. Det är ofattbart. Manipulerat, tänker jag först för att det är svårt att fatta, det är för överjävligt. Men så kommer jag att tänka på plasten i havet och så måste jag ju acceptera att det är så här det är nu, för det är ju sant.

Programmet finns att se här ett tag till.

I fem långa år passerade jag så gott som dagligen Umeås studentpärla Ålidhem och fattade nog aldrig vad grejen var. Sanningen är väl att Ålidhem till viss del har studenterna att tacka för sin överlevnad, men det är knappast dessa studenter som gör stadsdelen så fantastisk. Nu under sensommaren och hösten har vi återupptäckt Ålidhem, som verkligen är en pärla, ett efterlängtat andningshål ifrån den ibland något tryckande känslan. Ålidhem är loppsockan, trasdockan, snutten som vi uppsöker för att få en paus från Öst på stan, som visserligen är fint, med dock ibland lite för polerat.

Det började med att vi upptäckte en brädspelsbutik. Där i en lokal i ett av hyreshusen på Språkgränd, finns hyllor späckade av spel och en hörna med loppissoffor dit alla får komma för att bara spela. Härligt avslappnad nördstämning. I samband med första besöket, insåg vi att området är underbart barnvänligt. I centrum finns allt som kan önskas inom rimligt gångavstånd även för en tvåårings ben. Ingen direkt trafik att tala om och ett helt otroligt bibliotek, som jag är lycklig över att ha fått återupptäcka, nu som förälder.

Biblioteksfilialen huserar i spartanska lokaler, men rymmer ett helt eget rum för de mindre barnen. Ett rum där barnen får vara som de är, stökiga, högljudda och ofta intresserade av mycket annat än just böcker. Ett litet bord med tuschpennor, kritor och utskrivna bilder att färglägga. Backar med mjukisdjur. Inga farliga, men spännande trappor, inga bronsstatyetter placerade i midjehöjd, som gjorda för att skada små barnlemmar. Inget stort rum med glasväggar och stengolv, som lockar till klampande och skrik med de ekon och sura miner som följer. Världen förändras med barn, på sätt som jag tidigare inte kunnat ana. Det där sminket och extravagansen i de offentliga miljöerna, som bara ställer till bekymmer i barnsammanhang. Det är så jävla skönt att få slippa det.

Nu planerar vi medvetet in åtminstone ett Ålidhemsbesök i veckan. Vi åker dit som fåniga turister och gör inget särskilt. Vi kanske köper juice och russin på konsum, sitter och fikar på en lämplig bänk. Sen kanske vi besöker biblioteket eller åker i rutschkanan bland husen närmast centrum. På Ålidhem finns nämligen lekplatser i varje hörn och där finns inga flådiga klätterställningar i futuristisk stil, som den i lekparken vi ofta besöker till vardags, utan enkla men funktionella och roliga saker.

Det byggs nu för fullt på ett kultur- och resurscentrum på Ålidhem och frågan är hur det ska gå. Kommer vi fortfarande känna den avslappnade känslan efter årsskiftet då biblioteket kommer att vara skinande nytt? Vad kommer att hända med den där härliga folkhemssjälen som finns idag? Nu när vi har upprättat ett behov. Vi behöver ju Ålidhem som vår snuttefilt.

Obs. Bilden snoddes härifrån.