milkbartoilet

Senaste bloggposten fick inte vara med längre. Den gläntade på dörren till en massa mörker så det fick bli hej då. Det är något med årstiden kanske, jag vet att det brukar kännas jobbigt så här innan snön kommer och vintern är igång på riktigt. Det är liksom så kallt och mörkt innan snön, svart och blött.

En bra sak som redan uppmärksammats på ”Försök att inte se så snygg ut”-bloggen är badkarsläsningen. Inget annat passar väl bättre att göra under trista novemberkvällar. Att ligga och skvalpa runt i en massa vatten och känna hur det blir kallare och kallare, det är terapi för mig. Den här veckan har jag spenderat två långa bad med Miranda Julys Ingen hör hemma här mer än du som jag hittade på en novellhylla på biblioteket. Det var länge sedan jag läste något av Adrian Tomine, men jag har för mig att det kändes ungefär så här. Det är så kärleksfulla beskrivningar av alla möjliga sorters människor, helt vanliga men udda tankar och händelser. Jag kan inte säga mer än att jag tycker att den är väldigt fin hittills.

Det skulle nog ha blivit fler bad om det inte vore för att stans skitigaste ryamatta hade fått sig en välbehövlig tvätt. Hur mycket snusk som ryms i en matta efter blott ett och ett halvt år av användande? Ja, än har jag inte sett slutet, utan bara fogat mig till att det inte går att få den helt ren. Den har i alla fall legat där och tvättats och sköljts om och om igen och hindrat mig från att läsa ut den där fina fina boken. Nu är den hiskeliga mattan äntligen intryckt i torkskåpet och karet är skurat. Nu vill jag läsa ut min bok, till bads.

Någon googlar efter lediga lokaler i Ålidhem och hamnar här. För den som undrar ska jag berätta att det kommer att bli en tom fin lokal. Inte vet jag om den ska rivas eller vad, men på torsdag är det sista dagen för Ålidhemsbiblioteket i sin nuvarande form. Efter det får vi söka oss någon annanstans ett tag innan det nya biblioteket slår upp portarna den 7 Januari.

Nervöst och vemodigt måste jag nog säga, känns lite som att vi hittade det för sent. Jag läser i bloggen, Mot bättre vetande att det funderas kring lokalerna nu, diskens utformning osv. Jag kan inte låta bli att tänka på den storslagna renoveringen av universitetsbibliotekets lånehall. Disken där blev så inbjudande för besökarna att det hände att folk gick in bakom för att låna häftapparater o dyl, väldigt märklig känsla. Det blev liksom för glesa mellanrum mellan de olika stationerna. Det talades så om golvet, åh ett sånt fint golv det skulle bli. Jag har inget emot det svarta gummigolvet, som blev kompromissen som passade in i budgeten, men att dra bokvagnar på ett golv som inte är slätt är väl sådär. Det blev en hel del: -”Hej här kommer jag och hoppas inte böckerna hoppar av vagnen nu alla ni som inte kan koncentrera er på vad ni gjorde för att det låter så.”

Nu är jag väl kanske bakåtsträvande och jobbig, men jag vill gärna ha mina bibliotek lite murriga och inbodda. Jag menar inte att gnälla egentligen. Det ska faktiskt bli himla spännande nästa år när det nya biblioteket öppnar.

Under bloggtystnaden, andra dygnet med postsvinvaccinfebrig pojke, någon gång i förrförra veckan nu, dök något upp som fick oss lite lättare till sinnena. Det var inte en utan två superfina presenter. En rosa bil och ett eget exemplar av en barntröja i premiärtryck. Det är vår vän Frida som äntligen ynglat av sig en egen verksamhet. Inte en dag för tidigt. Nu trycker hon ekologiska barntröjor med motiv i egen design. Det första trycket som hon kallar City kids, tillägnas alla de barn som ger staden liv. En koloss till unge vattnar staden, som är Umeå, och sen kan vi bara hoppas att det gror någonting.

Det kommer ett nytt tryck i månaden och fungerar som en prenumerationstjänst, men möjlighet finns även att beställa enstaka tröjor. Kanske årets julklapp? Novembertrycket borde ju i alla fall finnas på åtminstone var umeunges mage. Kolla in Väx upp! för mer information.

Det har funnits stunder så jag tänkt att nu minsann ska jag skriva varje dag, minst. Det är så jag vill ha det egentligen, men ändå har det blivit glest mellan inläggen på sista tiden. Himla trist, eftersom bland det roligaste som finns är att få kommentarer och den som inget skriver har inget värt att kommentera. Om det är någon som läser som också tycker något, så kommentera gärna och berätta för mig vad jag bör skriva mer om. Jag är en rätt spretig person som kan behöva vägledning ibland.

Anledningen till denna drygt två veckor långa bloggskugga har varit ett förkylningsträck som inte varit av denna världen. Snuva och feber. Feberuppehåll och vaccination sen feber igen och sen när vi just pustat ut och var redo för vardagen igen kom feber och halsont, och då halsont från helvetet, svalg med böldpest. Nej allt är inte ok, än, men jag inbillar mig att jag som är sist ut att bli frisk är på bättringsvägen. VAB:andet som aldrig tog slut är i alla fall till ända. Det gör fortfarande ont i huvudet och i halsen, men livet måste väl gå vidare nu. Särskilt efter att jag insåg att det fanns Rinexin i medicinskåpet, åh denna ljuva strokeframkallande nässpray på tablett.

Det var tur att jag kände mig lite bättre idag eftersom arbetsförmedlingen hade ett trängande behov av ett besök av mig. Med bara en alvedon som skvalpade runt i magen tillsammans med lite äppeljuice och skulle föreställa föda, satt jag där och nickade och log, tog emot papper och gick hem. Jag fick lite information om praktik och det som kallas nystartsjobb, som innebär att jag från och med den tolfte december finns att anställa till rabatterat pris. Så sitter det någon därute som vill ha en bibliotekarie-drop out till vrakpris till jul och framöver så är jag tillgänglig.

Joanna Hellgren står bakom det finaste jag läst i serieform, jag menar det, på riktigt. I bräcklig blyerts berättas den lågmälda historien om den 7-åriga Frances som får komma och bo hos fastern, ungmön, och farfar, senil och halvdöd, är något alldeles extra. Frances har just förlorat sin pappa och kämpar med att hålla alla minnen av honom borta. Orkar inte ta itu med sorgen, som så ofta klampar på i det stora huset i Paris, tomma korridorer, rum och trappor. Dessa miljöer är så vackra att jag bara inte vill bläddra vidare. Faster Ada har en hemlighet, om natten när Frances och farfar sover smyger hon ut, går längst gatorna, uppsöker en bar och bekantar sig med den excentriska författaren Louise som bor i trappen invid deras. Louise kännetecknas av att hon alltid har tre vinthundar i släptåg.

Frances är det bästa jag läst på väldigt länge och vid sidan av denna fina serieroman bleknar allt jag läst tidigare av andra svenska serietecknare. Nu lånade jag ut exemplaret jag hade, för att sprida det fina, men jag vill ha Frances här hos mig för att kunna minnas när jag ser den. Jag älskar de försiktiga teckningarna som samtidigt är kraftfulla med drömlika perspektiv. Frances är som en melankolisk, mörk men hoppfull dröm i en underbar miljö.

Det här var del ett, nu väntar jag på del två, och även Hellgrens tidigare Min nattbror, som ännu bara utkommit på franska, i svensk översättning.

I somras fick jag min första recensionsbok. Det var stort och oväntat, jag är ju inte den som recenserar saker direkt, men jag fick en förfrågan och tackade ja. Bokstackarn står i hyllan oläst fortfarande och funderar faktiskt på att låna ut den till någon som kanske är mer intresserad av den än vad jag är.

Stärkt av denna egoboost tog jag sedan mod till mig och skrev till ett förlag och bad om en bok jag var intresserad av att läsa. Det kan ta sån tid innan de kommer till biblioteken och just den här boken skulle garanterat vara uppbokad redan innan. Den utspelar sig ju i stan och allt. Ifrån stora förlaget hörde jag inget och jag tänkte att det kommer att dröja innan jag ber om något igen. Så en dag, låg där ett tjockt kuvert. Det var stort, men jag är ju inte den som recenserar, så hur gör jag då? Jag får väl ändra på den saken, tänkte jag och skrev mig en recension, som jag skickade till ett ställe som publicerar sådana på nätet. Här är min recension nu.

Jag fick en bra känsla när jag först såg Mitt rosa liv på biblioteket i förra veckan. En förälder tog den ur hyllan och gick iväg med den och jag tänkte att det var synd att jag inte såg den först, men så efter ett tag kom samma person igen och ställde tillbaka boken, så kanske var den inget vidare. Vi lånade den i alla fall. Omslaget avgjorde saken den här gången, jag kände igen stilen från Boken om boken, en bok som är i mina ögon helt könsneutral och som min son var besatt av under en tid när han var mindre. Illustratören heter Amanda Eriksson har även författat Mitt rosa liv, och de två efterföljande böckerna Mitt svarta liv, på temat sorg, och Mitt andra liv, om avundsjuka och olikhet.

Ska jag vara helt ärlig så tyckte jag nog att den var lite sådär första läsningarna, men sonen tyckte liksom huvudpersonen att den rosa bilen var supersnygg, själv tyckte jag att den kändes klyschig, jag var ju ute efter något präktigare med en tydlig sensmoral om att alla ska få vara som de är. Ja, titeln för ju tankarna till Mitt liv i rosa (Ma vie en rose) filmen om den 6-årige  Ludovic som väntar på att han ska sluta vara pojke och bli den flicka han vill vara, på riktigt. Den här boken var ju om en tjej, som ville ha rosa, äsch vad är det tänkte jag. Men Amanda Erikssons illustrationer är underbara, snälla och fina och morfar i boken är världens bästa som kommer till undsättning med symaskinen när mamma varken vill eller kan.

Efter några läsningar började jag tänka på berättarformen, jag-formen, vi får aldrig veta namnet på huvudpersonen och inget genus läggs någonsin på detta barn. ”Det är ingen flicka”, inser jag och pratar med sambon om saken. Jag frågar vad han tycker och svaret blev ungefär det samma som jag själv redan tänkt typ: ”den utmanar ju inte så värst”, sa han, Och jag svarade att: ”jo, men visst gör den väl det lite iaf” ”jo visst med morfar som syr ja men annars är det ju en tjej som har skallen fullt av rosa”, sa han. ”Men du, är det verkligen en tjej”, sa jag och jag kunde riktigt se hur det började gå runt i huvudet på honom.

När jag googlade titeln hittade jag några texter om Mitt rosa liv och den beskrivs väl som en bok om en flicka som gillar rosa, en riktig prinsesstjej.

Jag kontaktade författaren Amanda Eriksson för att höra hur hon tänkte när hon skrev Mitt rosa liv.

Amanda berättade att tanken bakom boken var att berätta om den rosa bilen, som är en sann historia. Dagmamman sade att hon absolut inte kunde tycka att bilen var fin. Uppvuxen på 70-talet då rosa inte var den populäraste av färger ville hon ge sig själv rätten till ett rosa liv.

Boken är delvis självbiografisk så det gör visserligen huvudpersonen till flicka, men Amanda berättar att det fanns en tanke bakom, att göra personen så könlös som möjligt. Vilket var motiveringen till att berättelsen blev i jag-form, något som jag själv upplevde som väldigt speciellt första gången jag läste den. Det blev svårt och ovant jag ville spontant ändra på texten, något som verkligen skulle beröva den dess kvaliteter.

”Det är många med mig som börjar luckra upp det där med färgerna och kön [...]”

”Min son ärver sin systers rosa kläder och har glatt rosa nagellack på sig. Nu är han tre år och vet inte mycket om det stereotypa könsrollsmönstret.”

”Nu har personen i Mitt rosa liv en klänning och en kjol i sin garderob. Så beroende på hur ’fri’ man är kan man tolka det som man vill.”

Amanda berättar också att hennes sjuåriga dotter som läst boken i flera år nu senast för någon vecka sedan trodde att boken handlade om en liten pojke.

Egentligen spelar det för barnen inte någon större roll vilket epitet den här personen får, medan vi vuxna är så fördärvade och desperata i vår drift att genussystematisera vår omvärld. Sorgligt och tankeväckande, är det inte?

Hela dagen ägnade jag åt några få fruktbara meningar, resten skit. Samtidigt skulle jag skriva något om Det viskande barnet, en bok jag tyckte väldigt mycket om, men allt fördunklades när jag googlade Oker Boker och Raudhskinna och hamnade i ett forum vars logga pryddes med texten ”White Pride World Wide”. Det kändes helt plötsligt smutsigt och jag ville inte längre skriva om boken jag just läst och gillat. Mytologi och folklore är ju så himla intressant och som det så ofta blir med mig så behövs det inte så mycket för att så ett litet frö av intresse. Inte för vit makt då, jag tänkte snarare att jag nu vill återvända till Gaimans American Gods, som jag läste för länge sedan men aldrig blev klar med. Men är det inte sorgligt att steget från gamla folksagor till nazism inte är större?

Nog om galenskap. Det viskande barnet är inte lika otäck som föregångaren, Den femte systern, vilken jag nu nästan glömt, utan mer magisk och sagolik. Jag vill läsa mer om dessa figurer. Oker Boker kallas vid ett tillfälle ”The trickster god” och jag tänker direkt på Anansi, men inser senare att denna trickster är av det jävligare slaget. Men det är lite gaimanskt, i lightversion då, men ändå. Det är den fina blandningen av myt, saga och det moderna som får berättelserna att kännas lite mer verkliga och sannolika. Det bästa är att detta inte är det sista vi ser av Jannike Faltin, en till blir det. Känns bra.