milkbartoilet

Nu lagom till när paniken över influensan lagt sig och det blivit dags för oss vanliga människor att ta den där sprutan, känns det lite som att ”behövs det verkligen nu?”. Dagens bok borde jag egentligen ha tipsat om för ett tag sedan, men nu kommer den. Trots sin lite frånstötande titel är det här den bästa gå till doktorn-boken jag läst. I Ole hos Doktor Semla och syster Bulla blir Ole först hostad på på dagis. Efter några dagar slår sjukan till och han blir så sjuk att han bara måste skrika för det dunkar så i huvudet och kräks gör han också. I taxin till sjukhuset skriker han hela vägen med ett litet uppehåll när en långtradare med tre släp kör förbi. TRE SLÄP!

Väl på sjukhuset får Ole medicin och liksom alla andra får han vänta och vänta. Doktorn heter nästan som Semla och Ole hittar en bok om monster, spännande. När sköterskan som nästan heter Bulla ska sticka i fingret är det som att tandmonstret biter till och vilken ynkling till monster det var.

Det kan vara superläskigt att gå till doktorn, men ganska spännande också. Det är såklart aldrig kul att må dåligt, särskilt inte för den som är liten. Sedan är vi som är stora är nog ganska duktiga på att projicera vår oro på de små.

Första gången vi lånade den här boken om Ole slog ödets ironi till och kvällen spenderades på akuten med lätta andningsbesvär. Då var vår son redan van vid stället och visste rutinerna. Han andades i masken som ett proffs och var inte alls rädd, själv var jag såklart fortfarande nojig över att han skulle bli felmedicinerad på något sätt. När jag tänker tillbaks på alla kontakt vår pojke haft med sjukvården är det nog de där planerade besöken på vårdcentralen som varit de mest traumatiserande. Då vet jag inte om det varit ett resultat av att ha vetat innan eller brister hos personalen. Det känns som att det över huvud taget kan slå väldigt olika att förbereda ett barn för till exempel ett stick i armen, men ska det göras så tror jag att Ole är en bok att läsa för ändamålet.

Jag har tyckt att det varit något stelt med Lööfs illustrationer som inte riktigt lockat mig. Nu tycker väl alla som läser att jag hädar och det är väl meningen att vi alla ska ha en relation till Jan Lööfs alster, men jag har inte det, inte förutom Skotnisse då, men det var så längesedan nu. Sanningen är att Matildas katter är nog det närmaste jag kommit något av honom någonsin. Efter att ha gett den en chans så tycker jag ändå väldigt mycket om den och ännu bättre är att vår lilla älskar den.

Matilda berättar om sina katter och så vitt vi läsare kan se är Bosse ett lejon och Nisse en tiger. Det är väldigt häftigt med dessa stora kattdjur och tanken på att ha två stycken själv är ju sannerligen lockande. Det innebär en hel del jobb för Matilda, men som alltid med katter så är värt det.

Nu vet jag att den här boken piskat upp lite genusfunderingar åt flera håll. Till exempel kring det här att Matilda är som en mamma till dessa stora kattpojkar. Visst tar Matilda hand om sina katter som om hon skulle ha varit deras mamma, hon ser till att de får mat i magarna, hjälper dem att sköta hygienen och ser till att de uppför sig ute bland folk. Hon älskar dem även om det är tufft att inte få vara i fred ibland. Men om detta vore två små barn eller marsvin så ja visst men det är ett lejon och en tiger, båda stora nog att kunna ta henne i en tugga. Matilda är stenhård och jag skulle vilja säga att det är rätt skapligt starkt gjort av ett spensligt barn att hålla dessa två bjässar i schack, särskilt som alla fullvuxna män runt omkring flyr undan dem. Utan större problem får Matilda lov att släpa Nisse till badrummet varje kväll för den nödvändiga tandborstningen och det är med en mycket bestämd min hon sedan kammar och fönar Bosses långa man. Fast egentligen önskar Matilda ibland att de inte vore så stora, men efter att ha sovit lite på saken så känns det lite bättre.

Det bloggas en del om kommentarer idag, på Hello Tiger och schmut med flera, och det är faktiskt något jag tänkt på nu den senaste tiden. Kommentarerna blev vanligare ett tag och jag blev bortskämd på dem, sen drog jag igång den här julgrejen och visst besökarna kom, men det har varit minst sagt snålt med kommentarer och nu inbillar jag mig att besökarna börjar svika också. Hur ska jag tolka detta, vad vill mina läsare ha av mig? Inte barnböcker i alla fall, verkar det som.

Är alla så upptagna med breven till tomten att de glömmer att kommentera på de bloggar de läser. I skrivande stund inser jag visserligen att jag själv kanske inte heller är en god bloggläsare som kommenterar som jag bör, men det måste det bli ändring på nu. Jag har nyligen sett Bokstävlarna-Anna twittra om uteblivna kommentarer, men vad har det lett mig? Jo jag har själv börjat tänka samma sak: ”Varför kommenterar ingen? Är det ingen som tycker om mig?” Ingenstans i all denna självömkan har det slagit mig att jag kanske borde skriva en kommentar på hennes blogg, för att jag läser den och gillar den.

Så två kommentarer om dagen. Jag utmanar er som läser min blogg att göra detsamma, och då menar jag inte nödvändigtvis att kommentarerna måste hamna här.

Idag fortsätter jag på gårdagens spår. Det är det här mörkret vi lever i just nu. Den dagen är så där dyster att det känns svårt att greppa att ett barn ska kunna ta in något så svårt, men den känns samtidigt så bra och viktig. Jag tror egentligen att den här boken är ett utmärkt sätt att närma sig det här svåra även för den som är vuxen. I alla fall för mig öppnade den upp för en helt ny förståelse för var det kan innebära att vara på flykt.

Titeln syftar till den dagen då livet fick en total vändning för en liten fågel och dess familj. Den dagen då de svartvita kom och fördrev dem från sitt hem. Ungar som inte ännu hunnit bli flygfärdiga kastades ur boet tillsammans med sin mamma. Minsta lilla syster gjorde sig mycket illa i fallet och måste bäras av mamma. Pappa var inte hemma när de svartvita kom. De andra små ungarna fick gå och gå på sina små ben och minsta lilla syster blev till slut bara mindre och flög sedan i väg som en ängel. De andra fick så småningom lära sig flyga på flykt, rädda och med tomma magar. Först då ändrades förutsättningarna och det skapades en möjlighet att flyga iväg, bort till Ettannatland och börja bygga ett nytt liv.

Det är så jävligt men ändå finns hoppet där och jag slås av hur den lilla fågeln trots allt det hemska ändå kan försonas med det som hänt och komma ut på andra sidan med huvudet högt.

De starkaste barnböckerna kommer från grannlandet Norge. Gro Dahle ligger bakom även dagens bidrag Roy, som handlar om sorgeprocessen hos en liten pojke som förlorat sin hund.

För den som glömt bort hur sorgen känns så väcks känslorna till liv mellan sidorna i boken om Roy. Den där känslan av att vakna upp på morgonen och känna i någon sekund att allt är som vanligt för att sedan minnas att inget någonsin kommer att bli som förr igen. Att famla efter förklaringar och att vara verklighetsfrånvänd. Jag tänker en hel del på Joan Didions Ett år av magiskt tänkande. —Vilken jag inte läst klart, inte för att den är dålig nej tvärtom, jag är bara en sån som inte läser klart.— Där blir det så uppenbart vad sorg gör med människor, ett tillstånd av inre kris som kan manifesteras på de mest, utifrån sett, märkliga vis.

Pojken pratar med både barn och vuxna omkring honom och alla ger de olika idéer om vad som nu hänt med Roy. Ingen kan veta säkert, inte ens de vuxna, de som ska veta, vet inte. Vissa tar det med ro, som mormor som säger att Roy är i paradiset nu, kanske till och med ett speciellt hundparadis.

Systrarna säger att Roy kanske blivit ett spöke nu, men mamma säger att nej Roy har inte blivit ett spöke. I all välmening, hon vill såklart inte att de ska tänka på Roy som något som kan skrämma dem. I själva verket gillar pojken tanken på Roy som ett spöke, för han skulle ju aldrig vara rädd för Roy och det skulle betyda att de kunde träffas igen.

Det är så bra, alla gestalter av sorg får komma fram och till slut finns bara den utagerande sorgen, den förtvivlade och ursinniga. Han gråter, sparkar och skriker när det sjunkit in ordentligt, Roy är borta och kommer aldrig tillbaka. Det var det som behövdes, renandet, nu kan pojken träffa Roy igen, i sina minnen och i drömmen. Därifrån kommer Roy aldrig kunna försvinna.

Jag fortsätter på kärlekstemat med något mindre storslaget men som dock är fantastiskt i sin enkelhet.

Pomelo är en liten rosa elefant som har en lång lång snabel. Nu är Pomelo kär. Allt möjligt av det vackra runt omkring honom är han kär i. Han är kär i sin maskros, daggdropparna och snigeln Gigi, månen det oförklarliga regnet och så mycket mer. Hög på livet är vad Pomelo är.

I ”När allt försvinner”, som är det andra kapitlet, är det vintern som är kommen och Pomelo är orolig över vad som håller på att hända i trädgården som är hans hem. Allt är borta, till och med maskrosen vill ge sig iväg då hela himlen rör sig. Sen kommer snön och det blir annorlunda och spännande, lite lättare igen.

Det tredje och sista kapitlet är en hyllning til Pomelo själv. Pomelo är bäst och funderar över allt som är som är bra med just honom. Pomelo älskar sig själv för att han är så rosa och för att han ibland inte är rädd och för att han inte petar sig i näsan, nej för han har ju faktiskt inga fingrar.

Ohyggligt charmig liten elefant är denna Pomelo, som gör sina läsare glada. En elefant som alltid säger något snällt till jordgubbarna, så att de blir blyga. När jag ser ut genom fönstret såhär den åttonde december och se hur allt bara regnar och regnar bort kan jag tänka på Pomelo och minnas att snart kommer nog snön och jag kan bygga mig en egen maskros till natten.

… Vem har förnekat att det finns äkta, trogen och evig kärlek här i världen? Slit ut den lögnarens skändliga tunga!
Följ mig, käre läsare, följ bara mig, så skall jag visa dig en sådan kärlek!

ur Mästaren och Margarita

När jag läser Amos och Soma kommer jag att tänka på dessa rader som inleder den andra delen i Bulgakovs mästerverk. Det är stort och det är så vackert, andäktigt och äkta. Med mer än blinkningar till våra egna stora sagor, som sagan om den förbjudna frukten, berättas sagan om Amos och Soma.

I det stora trädet berättar den äldsta apan sagor om kvällarna. Allra mest tycker aporna om när hon berättar sagan om den stora kärleken. När sagan sedan förmedlas till oss får vi veta att även för Amos och Soma berättades sagor i det stora trädet, bland andra sagan om de saftigaste godaste äpplena som finns.

Amos och Soma är oskiljaktiga så till den grad att de kan höra varandras tankar och en dag tar Soma Amos huvud och för hans öra mot sin mage. Där inne hör Amos en sjungande syrsa och en porlande bäck. Amos känner också grodor som hoppar där inne. Det är deras ungar som väntar på att få komma ut.

Amos vill göra Soma glad, men hur ska han kunna skänka henne en glädje jämförbar med den hon just givit honom? Äpplena, givetvis. De ur sagan, som är de saftigaste och sötaste på jorden, vilka växer i den hemske mannens trädgård. Han som vässar sina knivar och som inte låter någon apa återvända hem igen. Amos vill plocka ett äpple till sin älskade Soma och ger sig iväg för att trotsa alla faror för att få visa sin kärlek.

Carin och Stina Wirsén har gjort sig skyldiga till så mycket fint de senaste åren. Dagens bok Leka tre kanske inte har lästs av som många som Liten skär-böckerna har, men jag tycker det är en så viktig bok om vänskap och medmänsklighet.

Den som någon gång varit en liten flicka (jag utgår ifrån mig själv därav genusbestämningen) vet nog hur trixigt det kan vara att leka tre. Det kan vara så viktigt att hävda sin bästis och pinka in sina människor, sorgligt kan det tyckas. Att leka tre, eller i annat ojämnt antal kan vara en ohygglig pärs och uteslutning kan ske på bas av i princip vad som helst. Det här tre tjejerna stöter ut varandra efter lite olika regler. Stina och Sara börjar på S men inte Lina som börjar på L. Lina får inte vara med. Lina och Sara har båda namn med fyra bokstäver, Stina har fem bokstäver, för många. Stina får inte vara med. Lina måste välja, blir hon ledsnast om Sara eller Stina dör. Hon väljer Lina och begår ett socialt självmord. Grovt förenklat, men förtydligat särskilt för den vuxne som läser. Det kan vara en skitsak eller något helt enormt som gör att just ditt barn inte får vara med.

Det är många hårda ord som fälls dessa tre emellan. Hjärtat blöder för den som inte får vara med, och jag tycker att det är en sån viktig bok. Ligger det i våra gener att inte kunna leka tre? Är det ett biologiskt faktum att vi har en drift att utse våra bästisar och ranka våra vänner? Om inte, hur lär sig barnen detta ohyggliga?

Det är nog svårt att se var det här kommer ifrån och hur det ska motverkas. Det kan vara lätt att prata om att vara en bra kompis i teorin, att aldrig skada eller förstöra för andra, men samtidigt tror jag att det kan vara svårt att förstå hur mycket bara ord kan skada.

-”Bra den var”, utbrast sonen när vi läst Astons presenter för första gången. Ganska bra tänker jag också, särskilt nu så här inför presenthetsen som kommer. De har redan börjat samlas, julklapparna. När sonen var blott sex månader gammal fick han inte mindre än tretton julklappar av en och samma person. Något överdrivet, kan det tyckas.

Aston ska till att fylla år och är förkyld och födelsedagspeppad. I hemmatristessen går han loss med papper, snören och tejp på allt möjligt. Till och med toan slår Aston in till ett fint paket, precis när mamma är så kissnödig. När bemärkelsedagen väl är kommen får Aston sina presenter, cykel och hjälm, och så den fina pappersdraken som kommer med posten. Aston vill absolut behålla även plankan som fungerat som stöd till draken, för den är ju också en present. Och vilken present sen, en planka kan verkligen ha många användningsområden.

Nu är det väl inte så att en planka slår högre än en cykel, men den kommer säkerligen vara till större glädje än de flesta batteridrivna plastleksaker ”made in china”. Astons presenter får mig att tänka på att ett barns fantasi nog är dess bästa gåva och med fantasi kan till och med en planka vara något att räkna med.

Tänk att det inte dröjde längre än till den 4:e för att det skulle spricka. En dag sent, får ni den gott folk. Nummer fyra, Kurt och Kio vill ha koja, är en riktig smällkaramell, färgglad och lite tokig.

Under hela min uppväxt var liten var livet i lägenhet något exotiskt och spännande. Mest av allt såg jag det nog som lite renare och enklare är villalivet på landet. Ingen spindelbebodd källare och ingen igensnöad infart om vintrarna.

Kurt och Kios hus är ett lägenhetshus som ligger intill ett par villor. Grannungarna i en villorna har byggt en flådig trädkoja. Riktiga översittare till ungar är de, och visst är kärleken till kojor något universellt mänskligt. Kio vill också ha en koja, och Kurt med såklart. Kurt tar kommandot och här ska ordnas koja. På deras gård finns dock inga träd, bara en sorglig gammal julgran som inte duger till kojgrund, men ljusslingan var snygg och får hänga med i den vidare jakten på koja. Därefter uppsöker Kurt och Kio plats på plats och bedömer kojdugligheten. Även om det finns platser som liknar naturliga kojor, kan det vara svårt att hitta stället som verkligen har det.

Det är den där känslan av att inte få plats, den egna plätten. De letar och letar och stöter på jobbigheter här och var. Det är humoristiskt blandat med ett underliggande gravallvar. I staden blir klass så uppenbart. Du bor inte i en liten del av ett hus om du har råd med ett eget och där utanför är det inte bara ditt.

När jag var liten var jag upprörd över bristen på asfalt hemma hos oss. Jag vet att jag ville ha gatukritor men inte hade någonstans att rita med dem. Orättvist tyckte jag då, nu gnäller jag över asfalten varje sommar. Vem fan kommer på tanken på att totalt asfaltsbelägga en dagisgård? Nu sitter jag här i lägenhet och längtar efter en helt egen ytterdörr, en baksida, en riktig brevlåda och rediga stuprör. Samtidigt har vi ju kojan, den naturliga som hänger utanför köksfönstret, men sådana har ju faktiskt många villor också.

Kurt och Kio är en ny kärlek här hemma som jag faktiskt fick upp ögonen för först när jag läste bloggen Ungt blod.