milkbartoilet

Det var redan i höstas jag fick hem och läste Ansiktsburk av Erik Pettersson, det var meningen att det skulle komma en recension då, men jag tror jag blev sjuk eller något. Det var som av en händelse igår kväll jag medvetandegjordes om att det i helgen är Göteborgs filmfestival, så nu måste jag väl ändå publicera några rader om den här lilla röda godbiten.

Varje år får en författare i uppgift att skildra festivalen och förra året 2009 var turen kommen till John Ajvide Lindqvist att ta sig an denna uppgift. Resultatet blev något så märkligt som Ansiktsburk av Erik Pettersson.

Det är något slags metafiktion, rakt igenom. Den hyllade författaren hinns i kapp av sina demoner och klarar inte av sin uppgift, ber gamle kompisen och numera dokumentärfilmaren Erik att göra det åt honom. Efter en ansenlig muta, på 20 000:-, axlar Erik denna uppgift åt honom. Med stöd av några förvirrade anteckningar ifrån sin kompis skildrar Erik Pettersson sedan John Ajvide Lindqvists festival. 2009 års festival med Roy Andersson som hedersgäst.

John Ajvide Lindqvist tycks alltid beskriva sin egen skräck, så även här. Hans psyke bryts successivt ner allteftersom festivalen fortlöper, han blir galen och paranoid. Det är något med väggarna i hotellrummet, de tycks vara onormalt tjocka. Demonerna från förr knackar på samtidigt som nutiden utkräver ansvar. Festivalens hedersgäst Roy Andersson talar om ansvaret spänner blicken i John. Han vet det, känner det: Han har gått för långt.

Nätterna blir olidliga och hustrun Mia som alltid stöttar börjar även hon ledsna på paranoian. Vad händer när familjen inte längre vill veta av honom. Det enda som skänker tröst och som någotsånär kan mildra skräcken i ensamheten är musikvideon Ansiktsburk.

Det är med ömkan och avsmak Erik ser på sin gamle vän, han vill inte gärna hamna i samma rum, än mindre prata med eller ens förknippas med honom. Själv kan jag inte låta blir att känna att det är det egna självföraktet som lyser igenom. Efter att ha läst samtliga tidigare böcker har pusselbitar dykt upp och fallit på plats. I Ansiktsburk stryks dessa bitar under och det sätts fler än ett utropstecken efter vart och ett av dem. Luften är fri och den utsatte Oskar, mobbaren kommer tillbaks och terroriserar den redan plågade John. Pappan kommer han också och visst har pappan drag av Oskars pappa, av Anders pappa? John Ajvide Lindqvist känns för mig alltid rysligt personlig och tycks alltid beskriva skräcken som verkar på insidan.

Nästa bok Lilla stjärna kommer i vår och för den som vill ha en snabb fix av mådåligt som känns i bröstet a la Ajvide Lindqvist, så är nog det här något att se närmare på.

Annars: Tjohofidelittan, hatt!

Anledningen till att jag försummar bloggen nu är Littfest. Den inte längre helt dagdrivande halvbibliotekarien arrangerar tillsammans med en grupp ytterst driftiga människor Umeås internationella litteraturfestival. Boka in 9-10 april och följ på facebook för att hålla dig uppdaterad om vad som händer. Nya programpunkter tillkännages eftersom. Hittills är Jonas Karlsson, Suzanne Osten, Kjell Johansson, Kristian Lundberg, Kjartan Fløgstad och Anita Salomonsson klara och det kommer mer. Eftersom kalaset är gratis så blir det ett billigt nöje och för den som undrar om det inte ska vara något för de yngre kulturkonsumenterna så kommer bland andra författarna av Augustprisvinnande i barn- och ungdomsklassen Skriv om och om igen. Jag kommer helt klart återkomma till Littfest.

I år är det mjukstart som gäller, läsningen koncentreras på barn och ungdom i brist på sug efter annat. Vi besökte det nya biblioteket i Ålidhem tidigare i veckan, jag återkommer med mer om det senare när intrycken fått skjunka in lite. Nåväl, tillsammans med en överpeppad tvåochetthalvtåring fanns i alla fall inte tid, eller ork att tänka på sig själv. På väg ut var det Mårten Melins Svarta kängor med gul söm som talade till mig, eller rättare sagt var det nog det fina omslaget av Emma Adbåge som nådde fram. Den visade sig ha en perfekt längd för ett bad.

Markus är en ödmjukt reflekterande tioåring som får vad han önskat sig mest av allt i födelsedagspresent, ett par kängor, svarta, med gula sömmar och stålhätta, 14-håliga. Inte dåligt för en tioåring. Men säkerheten och stoltheten övergår i besvikelse och tvekan. Kängorna tycks få saker i rullning, en kedja av svek och konflikter. Det blir mycket att tänka på kring vänskap och den egna identiteten. Hur kan ett par skor definiera en hel person? Vem är Jonte att säga till Markus att han är rasist, att hans nya kängor gör honom till det, på självaste bemärkelsedagen? Det är så grymt, men det är väl precis så det är att vara ung. Markus blir sårad, är mänsklig och slår tillbaka, men visar ändå i stort på ett imponerande mod.

Det här är det första jag läst av Mårten Melin, men jag återvänder gärna. Nya Som trolleri kommer nu på måndag. Jag längtar till varmare dagar när jag ser omslaget, även detta av Emma Adbåge.

Det är något med bokfolk och tygpåsar, eller hur? Jag vet att t ex Bokhora säljer sina egna och om jag inte missminner mig har jag läst åtskilliga inlägg om kvalitet, tryck och botten vs ingen botten och så vidare på flertalet bokbloggar där ute. Frågan är hur den ultimata påsen ser ut?

Egentligen har jag nog själv varit lite för snål med tygpåsköpen, jag har gått och slitit på samma två ifrån WWF som jag misstänker från början egentligen är snodda från min mamma. Dessa har nu fullständigt brutit ihop och med de ohyggliga mängder barnböcker jag släpade hem från bibblan nu innan jul behövdes något rejält. Med endast mina ynkliga händer och en hel hög att bära och en tjuga plus lite myntskrammel på fickan fick det bli en en stor svart med Mina biblioteks tryck på sig, bara 25:- för en stor med botten, rena kapet. För det priset misstänker jag nästan att det sitter ett gäng arbetslösa nyutexaminerade bibliotekarier i källaren och syr och syr påsar så att svetten lackar.

Annars gillar jag de lite mer nätta varianterna, utan maffig botten, sådana som vår Frida säljer. VÄXUPP!, som jag skrev om tidigare omfattar nu även tygpåsar i ekobomull i just det där lite smidigare utförandet, med långa handtag. Eftersom jag inte är så reslig av mig så händer det annars obehagligt ofta att mina bokpåsar tar i marken och med tanke på snön och hundarna och så vidare är det bäst när det går att med enkelhet bära hela bördan på en axel.

Den som tittar noga på bilden kanske ser kanske att i just denna påse finns dessutom en samling sjukt bra barnböcker: Binta dansar, Lalo trummar (som om jag inte tjatat nog om dessa böcker) och Vem är arg? och Jan Lööfs ABC boken. Jag kanske ska tillägga att jag inte haft något att göra med bildkompositionen. Beställ påsen här. Den går även att få med två andra tryck än det på bilden: City Kids, med barnet som vattnar staden, som är Umeå. Kanske till den umeromantiske boknörden därute. Rädda Barnen tillägnat aidsdagen för den med hjärtat på rätta stället.

Det började med Binta, fortsatte med Lalo och nu inväntar vi Babo. Jag tjatar om dessa böcker för att de är så himla bra och även för att det inte är tillräckligt många andra därute som tjatar om dem.

Några som dock tjatar i minst lika stor utsträckning som jag själv är Bokunge. Tack för det! Häromdagen bjöd de på en intervju med illustratören bakom böckerna, Benjamin Chaud. Här fick jag svar på några frågor jag haft tidigare. Det kommer alltså en bok om Aisha, kanske även en om hunden och en om hönan, i alla fall om Chaud själv får bestämma.

Som om detta inte vore nog så publicerar Bokunge nu idag omslaget till kommande Babo pekar. Återigen tack! Gult som solen, med storasyster Aisha som drar lilla Babo, som bestämt pekar. Även hönan är med och visar vägen. Jag kan inte annat än instämma i att det ser ut att bli ett lovande bilderboksår, förväntningsmaskineriet har just fått en ordentlig kickstart.

Igår fick jag e-post från en litterär figur för första gången. Det var Ole som skrev och genom honom tackade hans ”mammor” Anna-Karin Garhamn och Grethe Rottböll för ”den FINA recensionen!” av Ole hos Doktor Semla och syster Bulla som jag skrev nu innan jul. Det är alltid jätteroligt med den här typen av positiv respons, dessutom blir jag helt till mig varje gång någon bemödar sig att skicka e-post efter att ha läst något jag skrivit om.

Ole ville även tipsa om sin alldeles egna blogg, som jag faktiskt stött på tidigare. Jag är en evig sucker för intertextualitet, så jag kan inte annat än gilla det. Jag vet inte hur det står till med bloggar för barn, men här är i alla fall en med lite pysseltips och nu med en hel del lärdomar om pengar, dessutom är bloggen späckad med massor av sköna illustrationer av Anna-Karin Garhamn. Kanske något för den lite äldre vetgirige ungen.