milkbartoilet

Boknördar som bloggar om böcker skriver inte sällan om alla olästa som huserar i hyllorna. Hur har folket det på den fronten? Dra en rearunda i gamle gode Billy, rota fram stackarna som kanske står på bakre raden, förhandsboka titlar ur sortimentet du vet ligger nerpackat i flyttkartonger i källare eller på vind. Kan hämtas när som helt, kostar nada.

För den som absolut ska på med spenderarbyxorna skulle jag vilja slå ett slag för Kupan, Emmaus eller kanske Returbutiken. Handla en kasse för en hundring och släng för guds skull inte din hundring på Dan Browns senaste. Hur mycket de än vill att du ska göra det, gör det inte.

Den som känner sig rik bör absolut besöka Pilgatan och Mingus, det perfekta månggiftet mellan skattkammare av böcker, hjärtligt fika och nästintill dödligt charmiga lokaler. Här gäller principen ta tre betala för två på alla böcker i sortimentet.

Resten av bokrean, den med stora röda bokstäver, tycker jag mest är trång och svettig. Vi köper kanske någon kokbok och några barnböcker. Förra året nöjde vi oss allt som allt med Kenta och barbisarna och En stjärna vid namn Ajax. Efter att ha ögnat lite löst i de stora kedjornas kataloger för årets rea med blicken på litteraturen för de små har jag dock hittat några guldkorn. Men i stort är det väl som vanligt mycket deja vu över rean.

Anna-Clara Tidholms Nelly packar har stundtals varit omåttligt populär här hemma såväl som film som i bokform. Själv föredrar jag boken, så jag kan ta mig friheten att byta genus på Nellys föräldrar. Rollerna i familjen är tyvärr hopplöst förlegade, men lätta att åtgärda med enkel omkastning.

Matildas katter som jag skrev om innan jul finns med, bra bok. Bu och Bä får besök även den en bra bok. Det var det fräckaste – Om den lilla mullvaden som ville veta vem som hade gjort det… (dvs bajsat på hans huvud) har vi, tyvärr, som popup-variant och den är älskad av barnet hatad av de vuxna, så jag utfärdar en liten rekomendation/varning för den.

Den som inte har Vem ska trösta knyttet? borde kanske ta och skaffa den, som kanske är det finaste som gjorts för små ögon och öron. Att bokia sen tycker att folk ska skrivas på näsan och säger att boken lämpar sig för barn mellan sex och nio år är dumheter och struntprat och inget att lägga större vikt vid.

Den vanliga frågan kvarstår dock: Vilken blir årets bok om döden?

Vi hade nästan inte läst den, men så igår åkte den fram. -”Jag vill ha den”, sa vår son och pekade på bokryggen tillhörande Inger och Lasse Sandbergs Vit och Svart och alla de andra. Det var den han ville ha och vi läste den, och igen och igen. Varje gång vi läst sista sidan säger han nu med en suck: ”Tycker om den”. Jag kan inte annat än hålla med honom. Jag tycker också om den.

Vit och Svart och alla de andra, beskrevs någonstans som förlegad och alltför inlindande av ett viktigt budskap. Vad som denna kverulant uppfattade som bokens budskap var dock oklart. Boken kom 1986 och visst känns det. Kalla kriget, den röda knappen, Sovjet och Berlinmuren. Det bubblade i världen och känslan av förestående olycka var påtaglig. Muren skulle falla bara tre år senare. Samtidigt var det dekadensens decennium, med fenomen som Band Aid och överlag mycket av de stora innehållslösa orden. Innan självdistansen och ironin.

Vi har ett vitt land med svarta fjärilar och ett svart land med vita fjärilar. Vitt är vitt, och svart är svart och aldrig mötas de tu. Däremellan en mur så tjock och hög att de vita fjärilarna i det svarta landet inte ens kan se de svarta fjärilarna i det vita landet. Inte ens en dörr finns i muren. Den är bara inte menad att överskridas, svart och vitt ska inte blandas eller ens mötas.

Det börjar innan, men muren faller redan på berättelsens andra sida och i all eufori över den nyvunna friheten börjar fjärilarna röra på sig. Problemet blir bara att de svarta fjärilarna försvinner i det svarta landet och de vita försvinner i det vita landet. Bara en svart och en vit som stannar i sina respektive länder syns. Det visar sig sedan att murens stenar kan vara fjärilarna till gagn. Genom fragmenten av den rämnade muren upptäcker fjärilarna nya färger och utvecklar sig själva. De som blivit osynliga syns nu i andra nya färger.

Det är mindre bra att bygga murar som förhindrar möten. Muren må ha skyddat fjärilarna från att försvinna, men utan skyddet fick fjärilarna istället använda sin uppfinningsrikedom och kreativitet till att utvecklas och leva i en ny större värld.

En tjusig bok, grafisk enkel och på många vis genial. Vi får lära oss om färger, kontraster och om frihet och vänskap över gränser. Allt förmedlat med vad som tycks vara noga avvägda ord. Sedan att den så tydligt, enligt mig, avspeglar den tidsanda som rådde då under 80-talet är bara intressant. Det kanske inte är så viktigt att söka djupare meningar i barnböcker, eller? Det är ju i varje fall ett sympatiskt drag hos böcker, då de uppmanar till funderingar även hos oss som är stora. I det här fallet fick en barnbok mig att fundera en hel del på den tid då jag växte upp.

Någon barnboksanglofil kan jag inte säga att jag är, långt ifrån. Jag ser helst att böcker även för de mindre barnen har lite udd och kanter. Så naturligtvis var jag skeptisk mot Räven i den kolsvarta natten, men när jag läste positiva ord om den ville jag se med egna ögon.

Precis som befarat är den precis så där gullig, mysig utan någon kant så långt ögat når. Jag väntar på en oväntad vändning. Kanske rävungen bara råkar sluka den lilla musen i sömnen? Kanske kaninen, som surnar till mer och mer allteftersom fler skrämda djur söker tillflykt i hans håla, slutligen blir tokig och gör pekinganka av ankan eller kebab av det lilla lammet. Ängsliga läsare därute kan dock vara lugna, här händer inget farligt, någonsin. Cynikern i mig blir tokig på nallebjörnismen, de något krystade rimmen och att ankan uppenbarligen är en gräsand.

Men om jag ska ta allt från början så sprättade vi paketet och satt vid köksbordet och läste, jag väntade på tvisten som aldrig kom men gjorde mitt bästa för att göra boken rättvisa. Under tiden satt sonen helt inne i berättelsen sugande på samtliga små fingrar. När slutet, det sockersöta, slutligen kom utbrast han ”Dom sover. Va mysigt!”. Nu har det gått flera dagar, kanske en vecka och vi läser den någon gång om dagen. Jag är fortfarande inte nöjd, men har i detta fall kapitulerat för det gulliga, och måste instämma att det ändå är bra mysigt när de ligger där tillsammans.

…de kånkar dit kuddar och mattor bärs fram.
På golvet ligger räven…
…och i mitten ett lamm.

Hur många liv fördärvas av ett och samma svin? Åsa Grennvalls nya serieroman Svinet följer inte mindre än fem kvinnors svårigheter, alla kopplade till samma svin. Dan, som är ett riktigt praktarsel, är det svårt om inte omöjligt att känna sympati med. Här är en man som manipulerar, torterar och våldtar, dessutom har han mage att utse sig själv till martyr. Varninglamporna blinkar och sirenerna skriker om den här mannen, ändå faller de för honom. Den plågade konstnären och de blodsugande kvinnorna. Ändå är det kvinnorna som hamnar på psyket, som drogar sig, skär sig och är socialt fobiska. Kanske är det fel att skylla all psykisk problematik hos dessa kvinnor på Dan, men antingen bryter han ner dem eller så väljer han ut dem för att han vet att de inte kommer att kunna stå upp emot honom och värja sig mot den pest han sprider. Jag vet inte vilket som är värst.

När Sjunde våningen kom blev jag riktigt imponerad av Åsa Grennvalls mod, att så nära men ändå avslappnat beskriva hur våldet växer fram i en nära relation. Äkta och självupplevt. Även i Svinet finns äktheten där och jag tänker ”aha, ja just det”, när Bea ber Dan att inte slå henne när hon kör, för det var så det var i Sjunde våningen. Våldets normaliseringsprocess och flera av de vanliga förklaringsmodellerna skymtar förbi, men det som ändå känns mest intressant är att vi får ta del av mammans perspektiv. Att vara mamma till ett svin. Det finns ju trots allt inga fängelsedomar eller besöksförbud som kan upplösa ett föräldraskap.