milkbartoilet

Jag får besökare på något jag skrev förra året. Världsbokdagen, imorgon. Jag kommer nog vara upptagen hela dagen, men vad gör ni andra? Träffas ni och pratar böcker? Går ni på någon tillställning eller läser ni extra mycket? Själv hoppas jag kunna läsa lite i Den perfekte vännen, som ska vara avslutad på tisdag när vi ska träffas i bokklubben och prata om annat.

Men vad händer i stan då? Det litterära Umeå. Något måste väl hända tänker jag. Biblioteket kanske? Ja, Stadsbiblioteket lånar ut böcker som vanligt, men annars inget utöver barnarrangemang på förmiddagen. Det kan tyckas att det skulle vara på sin plats att biblioteket kunde hålla i något arrangemang för alla litterärt törstande umebor som passerat fem års ålder också, men nej.

Vi får väl bege oss över älven, till tegsbibblan som har afterwork med överraskningar.

I min Google reader, som jag ser till att städa hyfsat ofta, finns idag 125 prenumerationer. Vissa bläddrar jag igenom snabbt ibland för att få ner antal olästa inlägg till mindre än 1000+, lönlöst men jag vill ju inte missa något. Den blogg som jag alltid lusläser, vars inlägg jag alltid lämnar olästa när jag inte har tid att ge dem den uppmärksamhet som de verkligen förtjänar är ”Försök att inte se så snygg ut”.

Här har vi en riktig superblogg och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är så bra. Kanske är A.M.O. en sådan genomintressant person att hon bara inte kan misslyckas, kan inte blogga trist. Personlighet och vardag, men kanske främst att det hon skriver alltid känns väldigt äkta. Jag är särskilt imponerad av hennes mod, när hon emellanåt gläntar på dörren till mörkret och hur hon pallar att skildra allt det där som är jobbigt så insiktsfullt.

Dessutom är hon en mästare på länkkärlek. Vad vore jag utan den?

Tack!

I helgen blev jag utskälld av en snart 4 åring, för att jag hade pajat hennes koja. Jag flyttade på en dockvagn, minimalt för att kunna pressa mig ut genom dörröppningen ut ur hennes rum. Dagen därpå fick jag läsa Leni är ett sockerhjärta för henne, när hon och en till liten snart fyraårig tjej var på besök. Roligt och träffande för oss vuxna kanske, och där sitter jag och hoppas att barnen ska fatta att boken handlar om dem, men jag vet inte om det budskapet riktigt når fram. Kanske spelar det också mindre roll, tre ungar har hört den och tre vuxna har läst det ex vi har här hemma nu och alla har uppskattat boken.

Själv älskar jag Emma Adbåges illustrationer och skulle vilja hävda att hon och hennes syster är bland de klarast lysande stjärnorna på den svenska bilderbokshimlen.

Leni är en liten sur tjej, som lackar ur och ryter till när några tanter kallar henne för sockerhjärta. Hon är ju vuxen, även om det kanske inte syns riktigt är hennes livskompetens likvärdig med en vuxens, tycker i alla fall hon själv.

Frustrationen att tycka sig veta sitt eget bästa, men ändå vara maktlös gör ju inget annat än bäddar för sammanbrott. I novellen Jag skulle bara ringa ett samtal av Gabriel García Márquez befinner sig en vuxen, mentalt frisk kvinna på fel plats vid fel tidpunkt, tas för en mentalpatient och skrivs in på sluten anstalt. Alla försök hon sedan gör för att ta sig därifrån misslyckas. Tillslut är det hennes nya tillvaro som är den sanna, till och med de människor som står henne närmast är övertygade om hennes sjukdom. Tänk den paniken. Tänk sedan på ett barn som freakar ur, kanske är det så det känns att vara barn men samtidigt uppleva sig vara förståndig som en vuxen.

Lenis pappa är dock en smart inkännande förälder som istället börjar bemöta henne lite som hon vore en vuxen. Det visar sig då att vuxenlivet ändå har sina baksidor. Att behöva dricka kaffe, städa och aldrig någonsin få leka blir trist i längden. Hon avslutar det hela med att snäsa av en gubbe som säger att hon är stor och duktig. Hon är ett sockerhjärta.

Efter tre månaders arbete är det nu över, två intensiva och roliga dagar. Jag har inte lyckats se hälften av de seminarium jag tänkt, blogga hade jag också planerat att göra mer av men samtidigt är jag lite för petig för att vara en bra livebloggare, alternativt för långsam. Själv föredrar jag petig. Jag producerade i alla fall ett inlägg på littfest-bloggen, om seminariet med Katarina Kieri.

Min Littfest har varit bra, min första Littfest. Jag har varit hypersocial och samtidigt superblyg. Har skakat hand med så sjukt många författare och annat löst bokfolk. Ska jag sammanfatta dessa två dagar skulle jag bara vilja säga att det var så jäkla mycket folk, men samtidigt en så härligt positiv stämning.

Det började så storslaget oväntat bra, med Kristian Lundberg som kom och gav Littfest en flygande start. En supertrevlig och ödmjuk man som verkligen förgyllde festivalens första dag med sin närvaro. Ett speciellt sammanträffande var att ynka fem minuter innan hans seminarium om Yarden drog igång fick jag ett sms från stadsbibblan som meddelade att ett exemplar av boken nu väntade på mig på reservationshyllan. Reservationen som gjordes kanske till viss del med tanken: ”han kommer ju på Littfest och det vore väl bra om jag läser hans bok då”.

Efter att ha lyssnat på Kristian i trekvart, hört honom läsa stycken ur sin bok, och lyssnat till hans beskrivningar av uppväxten, utanförskapet och klasstillhörigheten var jag dock såld. Så snart möjlighet sedan gavs stövlade jag ut genom Folkets hus långsamt snurrande dörr och sedan över gården och in på biblioteket för att hämta boken, som jag nu läser. Jag älskar den redan, ynka tjugo sidor in.

Strax därefter fick vi en smärre kris och jag fick lov att kuta in i Idun för att meddela att ljudet strulade på bambuser-sändningen. Tack och lov för detta lilla missöde, tänker jag nu, helt själviskt. För annars hade jag nog helt missat Jonas Karlssons fantastiska läsning av sin novell Muntlig redovisning. Jag hade inte fattat att det skulle vara så bra.

När hungern sedan kom och det var dags för lunch, bestod denna av en blaskig nära oätlig soppa, men inget ont som inte har något gott med sig. Intill mig vid bordet satt Vi läsers chefredaktör Ann Lagerström och jag passade givetvis på att fråga henne om hur det var egentligen med Owlit. Utsågs de verkligen till månadens bokblogg? Svaret var: Ja. Så nu vet vi det. Inga fler sömnlösa nätter för Frida och Ellen som står bakom den fina bloggen i fråga.

Den allra trevligaste delen av littfestfixet innan, var att jag drog ihop ett imponerande gäng bokbloggare till en tjugo minuter lång chattsession på fredagskvällen. Precis som jag hade anat var tjugo minuter över på tok för fort, något jag tror det övriga deltagarna skulle hålla med mig om. Bokbloggare är så himla trevliga att det är svårt att få nog av dem. Suzanne och Bea från Pocketblogg fanns på plats, liksom Nina Frid från Bokcirklar, och hemma framför sina datorer fanns femton slipade bokbloggare. Bland dem Anna Winberg, Bookydarling, Owlit, Bokmania, Bokunge med flera flera superhärliga bloggare.

Om fredagen var sprudlande så var lördagen lite trött i jämförelse. Ska sanningen fram så skulle jag ha varit nöjd så, i alla fall trodde jag det innan jag hade beskådat Annika Norlins finstämda avslutning. Är du fortfarande arg? med akustisk gitarr och när jag nu ser inspelningen känns huden lite extra tunn. Kanske är det också för att det är över nu, känns lite tomt. Vad ska jag göra nu, utan Littfest? Vad finns kvar? Vemodigt men samtidigt nå så djävulskt skönt.

Sedan finns ju frågorna om framtiden. Jag vet inte. Ja, det blir såklart en Littfest nästa år med. Det enda jag vet är att det borde kunna bli ännu bättre. Särskilt med tanke på vad detta blev, med de medel som fanns till hands.