milkbartoilet

Det är spännande det här med recensionsböcker. Just nu pågår lite samtal på ämnet hos Bokbabbel här och här och nu senast på En full bokhylla är en rikedom.

Själv är jag inte en sådan som överöses med böcker från förlagen, men det händer att jag ber om enstaka böcker och det händer också att jag får dem hemskickade till mig.

Visst händer det saker med en, när det dimper ner gratis böcker. Jag blir själaglad varje gång, kanske mest för att det är en bok jag längtat efter, men också att någon bedömt mig som värdig.

På samma vis kan jag också känna hur det mörknar lite inom mig när jag inte får recensionsexemplar av böcker jag tycker att jag borde få. Jag blir lite bitter och tänker att jag fanimig skiter i att skriva om den och den där boken. Vill de gå recensionslösa så visst, ha det så.

Häromveckan lånade jag relativt nya Kurt och Kio vill ha djur på biblioteket, men har jag skrivit om den? Nej, och det bara för att jag är lite sur på förlaget, som jag i min lilla bubbla antar inte anser mig vara värdig. Nu menar jag inte att det är rätt vara såhär illvilligt inställd som jag kommit att bli. Det är på inget vis medvetet, det bara blev så.

När det kommer till att tacka för böckerna i bloggen, så säger jag nej. Det räcker gott att länka till förlaget och sedan skicka ett tack via e-post tillsammans med meddelande om att boken blivit omskriven. Var och en gör ju som den själv behagar, men jag tycker att ett tack i inlägget känns lite smörigt och samtidigt skamset bekännande, det blir lätt att det osar av ärlighetskomplex.

Det här betyder absolut inte att jag hymlar med att en bok skickats till mig, häromveckan när jag fick Lilla stjärna blev så euforisk att var tvungen att skriva en lycklig rad om förlaget på facebook. Jag statusuppdaterar annars aldrig, så det var ett stort ögonblick.

Frågan är bara: vad gör den här lyckan med mitt omdöme? Har jag förmågan att kritisera genom dimmorna av smicker? Själv försöker jag att vara reflekterade med självinsikt nog att inse när det är äkta och när det bara blir fel. Jag recenserar inte allt jag får, mycket på grund av att jag inte hinner. Har jag en trist recensionsbok läser jag bara inte ut den och då skriver jag heller inte om den. Livet är för kort för att ödsla tid på det som är dåligt.

Jag fattar problemet med de eviga ”lovebombandet” över böcker, och när böckerna dessutom varit till skänks så gör det såklart något med trovärdigheten. Samtidigt är det väl det som är grejen med bloggar, den som läser får ta det för vad det är.

Du står på tågperrongen och ser ett tåg komma in och stanna, ut väller människor, okända människor. Inget konstigt eller annorlunda.

Tänk då om alla dessa egentligen är monster och spöken förvandlade till människor på besök i vår människovärld. Tänk om tåget i själva verket är ett förvandlat spöktåg. Detta är exakt vad som händer i Spöktåget.

Vi får följa med ett tåg, där passagerarna kliver på som lite av varje och av som människor, på en färd genom brokiga landskap. Lite lite text och till det glada bilder fyllda med alla tänkbara typer av oknytt och skrömt. En snabb resa från värld till en annan, på vägen passerar vi Mörkerplan, Kalltorget och de mest intressanta varianter av glesbygd. Vad sägs om geishor som rider på flygande guldfiskar över ett ljusrosa hav av körsbärsblom?

Det är något knasigt och lite svårt att komma in i läsandet av en så textfattig bok som Spöktåget, lite trevande och krystat emellan ”Dudunk…dudunk” och en spontan reaktion för mig är att prata om bilderna och förklara vad som händer. Men vad händer egentligen? Vi har ett tåg, med en massa brokiga och skumma figurer, rätt fula är de också, som åker från station till station. Däremellan har vi landskap av olika slag, det är med andra ord som att åka tåg, fast lite annorlunda. Det behöver kanske inte vara svårare än så. Jag inser nu att det är bäst att tiga och låta bilderna tala.

Här finns enkelhet, i ett tåg som åker, men även komplexitet i finurliga varelser och platser, detaljer att upptäcka allteftersom. Snällmonster och bulliga bladverk i renodlade två dimensionella världar, det är inte utan att jag får lite Super Mario-vibbar av Spöktåget. Texten förmedlar vad som händer under en tågresa, som oftast inte är mycket. De flesta av oss sitter väl mest och glor och här är en resa som erbjuder något att glo på.

Den hemliga trädgården, en blogg om barn- och ungdomslitteratur utanför de vanliga upptagningsområdena, tipsade igår om vad som händer på bokmässan i höst. Mässans tema för året är Afrika och Christian Epanya som författat Papa Diops taxi kommer på besök. En bra spark i min bak, jag som tänkt skriva om den här boken, i veckor nu.

Det var ett tips jag snappade upp dagarna innan Littfest då en av arrangörerna påtalade att ett syskonbarn nu var inne på sitt andra exemplar av Papa Diops taxi. Barnböcker är bruksvaror och slitage bör ses som kvalitetsmärkning, så givetvis hamnade den direkt på min mentala att låna-lista.

Papa Diops taxi är en knallröd bushtaxi som traffikerar sträckan Saint Louis till Dakar, Senegal. Papa Diop själv har det bredaste, stoltaste leendet av alla chaufförer och det råder aldrig brist på passagerare på hans taxi. Sène är brorson till Papa Diop och berättar som sina turer med sin farbror. Han vittnar om de mest fantastiska av skeenden. Födelse till död, dramatik men mest av allt fest och stunder av lycka.

Här händer lite av varje och det händer i klara varma färger, bilder som myllrar av liv. Det är i stort sett en bekymmersfritt liv som skildras på vägen från St Louis via Louga, Kébémer och över floden Siné tills vi slutligen är framme i den senegalesiska huvudstaden Dakar.

I Dakar får taxin till sist sluta sina dagar på automobilmuséet. Sène har blivit vuxen och tjänstgör nu som museiguide, Papa Diop är pensionerad och taxin är lika klarröd som under sina glansdagar.

Nu kommer vi nog inte att läsa sönder bibliotekets ex av Papa Diops taxi, men det kan nog mycket väl blir så att vi skaffar ett eget. Efter slutförsäljning hos förlaget Trasten har boken nu givits ut av En bok för alla.

Det är en sak att utses till veckans blogg av Alltombarn. Jag vill verkligen gratulera Bokunge till uppmärksamheten, mycket välförtjänt. Men samtidigt, för mig, är det bara så stort att listas som en av bokunges fem favoritbloggar och vilket härligt sällskap jag fick där bland favvisarna. Såg ni? Jag växte just fem cm på fem minuter. Tack! Snygg och intressant minsann. Det är inte varje dag.

Nu är det väl ändå vår, utbrast min sambo igår. Lite varstans postas bilder på körsbärsblom och själv önskar jag mig också lite blomning, livet känns lite sådär och grått efter att jag nu återgått till ett stadium av sysslolöshet.

Det som kommit igång är dock läsningen. Inte så att jag kan skryta, men det känns bra i alla fall. Våren är som gjord för att läsa serier, och det är just den läsningen jag kommit igång med. I veckan som gick dök ett recensionsex av Zeina Abiracheds Svalornas lek upp, en beställning jag hunnit glömma av allt som hänt på sista tiden.

Krig i en svartvit orient. På ytan förs tankarna till Persepolis, men det har hunnit rinna en del vatten under broarna sedan Persepolis lästes, så någon jämförelse som går längre än så här kan jag inte göra. Dö, resa, återvända är förtiteln till Svalornas lek, som vittnar om att det är dramatiska tider som skildras. Det vi dock inte får se är krigets rysligheter, det hemska skymtar bara i ansikten och blickar. Det vi får se är istället en vardag, lite annorlunda med alla de strategier som tas till för att behålla ett rimligt liv bland bombanfall och krypskytteeld och där utrymmet som kan rymma den civiliserade världen bara krymper.

En hall är det som finns kvar av deras hem, allt annat är osäkert. Hallen är den säkraste platsen i hela huset och när bomberna börjar falla över staden är det hit husets kvarvarande boende söker sig. Vi får besöka hallen för en kväll, barnen är hemma då föräldrarna blivit strandsatta två gator bort. Grannarna kommer för att söka skydd, bakar kaka, spelar spel, dricker 60 år gammal whiskey och bara har det trevligt, om det inte vore för kriget då och det faktum att varje minut kan vara deras sista. Oron över föräldrarna ligger som ett lock över berättelsen. Det är humor och lek över ett gravallvar.

Svalornas lek är snabb och lättsam läsning, enkelt uttryckt men med detaljrikedom. Bilderna får tala, och det är inte svårt att inse det svåra som uttrycks under ytan. Underbara Joanna Hellgren står för översättningen från franskan och när vi ändå är inne på serier så vill jag tipsa om att i augusti kommer andra delen av Frances.

”Denna boken tycker jag inte är någon barnbok utan den är ju riktigt otäck. Vad vill författaren egentligen? Det kan ju finnas barn som kanske testar vissa saker… Mycket dålig för barn!”

kommentar på förlagets presentationssida för Kan man…?

Kan man…? är upprörande, blodig och brutal. Här har vi bilderboksgore och själv är jag svag för blod, jag blir alltså lite svag av tanken på hur det bara forsar näsblod efter att flickan petat näsan med den vassa kniven. Men samtidigt, är det väl som det ska vara, för det är ju helt sant, det kommer med allra största sannolikhet att börja forsa blod, i rödaste rött, om du kör upp en kökskniv i näsborren. Vi får följa skeendet från idé till konsekvens, först ett barns fundering ”undra om jag kan…” och så sedan resultatet, i denna bok slutar det aldrig lyckligt. Det sprutar blod och kroppsdelar hamnar lite här och där. Och svaret blir allt som oftast, ”Nej, det kan man inte.”

Varför släta ut och sockra för barnen? Varför måste det vara snusförnuftigt och skriva på näsan? Du vuxen, om du ser på ditt läsande, din kulturkonsumtion: Vad konkret lär den dig? Själv söker jag mig inte sällan till det som är svårt och som har inslag av det som förespråkare av barnbokscensur skulle anse vara moraliskt förkastligt. Inte vet jag varför. Kanske vill jag ha perspektiv på min tillvaro, kanske är det härligt att känna och reagera om det så innebär att jag blir skrämd, upprörd, äcklad av det jag läser. För mig är det meningen med kulturen, den ska få oss att känna och absolut inte bara stryka oss medhårs.

Jag tror på brukarperspektivet och att det är viktigt att minnas att barn också är människor, reflekterande varelser, och att det finns lika många versioner av en barnbok som det finns barn och vuxna som läser den.

Därmed inte sagt att Kan man…? inte bör ifrågasättas. Jag funderar t ex på frekvensen av ”man”. Skulle inte det ha kunnat gjorts bättre?