milkbartoilet

Ibland kommer den där känslan över en, skinnet blir tunnare och det finns bara inte ork till att skina inte ens en liten stund till. Något är mörkt inuti och det är med möda det fungerar att finnas så där som vanligt.

Månen blev rädd är en poetisk beskrivning av hur det faktiskt kan kännas att bli ledsen, trött och rädd. Kanske faller vi in i djupa månadslånga depressioner, kanske hemsöks vi av ångest när rädslan är så stor att det inte går att fungera normalt. Det är så det är att vara människa och även månen och stjärnorna kan behöva gråta. Tänk då att inte kunna gråta. Månen kan inte och måste lära sig.

Hos de trasiga stjärnorna ska Månen lära sig gråta. Det som är bra med att bli ledsen och rädd är att det faktiskt går att ta sig bortom mörkret och känna andra saker. På vägen är det bra att lyssna på sina känslor och faktiskt tillåta sig att gråta lite, och den som inte kan, kan alltid lära sig.

Viktiga lärdomar och så fint, sagolikt fint. Språket, illustrationerna. Jag skulle kunna gråta en skvätt över den här boken, dels för att den är så vacker och dels även för jag vet hur det känns att vara rädd. Just nu är jag dock inte rädd, så jag blir bara lite glansig på ögonen.

Någon gång ska väl en blogg få förnya sig lite. Jag har gått och velat och funderat ett tag, men så slog jag slag i saken och bad vår vän som illustrerar hjälpa mig. Hon tog sig tid och lade ner mer tanke än vad jag någonsin gjort på mitt bloggnamn, det som enligt Vixxtoria är det mest mystiska bloggnamnet.

Resultatet speglar namnet lite och mig och min uppväxt ganska mycket, ja faktiskt så mycket att jag behövde ta ett tag på mig för att acceptera bilden, den där platsen som känns på många vis för självklar, men som just därför även är given.

Frida Allberg har gjort min nya fina header. Tack Frida!

Idag hade jag ett ärende på universitetet, väldigt nervöst, men som tyvärr gick helt om stöpet då personen jag sökte inte fanns att finna. Istället gick jag till min forna arbetsplats. Det har gått kanske ett år nu, sedan jag besökte biblioteket där jag jobbade ibland förut för länge sedan.

Jag gick ner för trappan och gick sedan i lugn och ro igenom de nya hyllorna i magasinen, där böckerna markerade med 2010 står, och det senaste på Barnskön och vanliga Skön. Jag har verkligen glömt bort hur mycket jag tycker om de där magasinen, lukten, friden och ljuden av elhyllorna som glider fram i sakta mak. Kort och gott: jag var hemma.

Likt ett barn i en godisbutik plockade jag på mig sånt som bibliotekets vanliga besökare troligen förbiser. Ett snabbt ögonblick kom jag till och med på mig själv med att tänka ”undrar om de är okej att låna så här många”.

Det är klart det är okej, det var inte ens så många, bara lite blandat som en härlig godispåse. Några goda, bilderböcker som Åke och hans ö, Godistrollet, Tänk om… och Månen blev rädd. Några chansningar i form av en diktsamling och en vampyrroman. Sedan, ej att förglömma, några äckliga som jag kanske inte ens kommer att se åt, i form av kursböcker, som jag inbillar mig ska vara intressanta, men som jag egentligen misstänker är hopplöst trista.

Vad kan jag säga? Jag saknar det där jävla universitetet och dess fina bibliotek. Kanske var det efter att jag slutade åka dit som min biblioteksglädje började falna. Den senaste tiden har jag varit så sjukt opeppad på hela det här bibliotekarieköret och tänkt att jag vill inte. Nu kanske jag vill, lite grann.

-Undrar om man kan locka håret med en borrmaskin?

-Nej, det kan man inte.

Skum association, kan tyckas, men jag kan inte låta bli att tänka på den brutala bilderboken Kan man…? som jag bloggade om för ett tag sedan, när jag nu, lite efter massan av bokbloggare och litteraturskribenter, lägger Lilla stjärna åt sidan och försöker skriva några rader.

Jag har återigen fänglats av en pricksäker skildring av utanförskap signerad John Ajvide Lindqvist. I de normalaste av normaliteter blottar han smutsiga, groteska vrår. Konsekvenser av mänsklighetens baksidor visas upp på bästa sändningstid och ja, det är vidrigt och äckligt på flera nivåer.

Den lilla stjärnan i skogen, lämnad att dö. Halvt nedgrävd i jorden ligger hon, som kommer att få namnet Theres. Hon hittas av Lennart, den gamle schlagerräven med Christer Sjögren-komplex, som fascineras av det faktum av att hon utstöter perfekta sinustoner. Ingen ska få fördärva denna perfekta varelse. Lennart isolerar henne i en källare där hon får växa upp med en förvriden bild av världen utanför husets väggar.

Relationen mellan Lennart och hans fru Laila, så rutten och rakt igenom tragisk. Deras son Jerry, som lever i samhällets utkant. Den andra flickan, Teresa, som växer upp i en hypernormal tillvaro, lite annorlunda, lite för sig själv. Lite udda blir allteftersom mycket udda och slutar ofelbart i totalt utanförskap. Utstötta människor i alla möjliga stadier i livet, ett bekant element i John Ajvide Lindqvists berättelser.

Teresa dras till Theres, besatthet och kontakt uppstår. Jag tänker inte försöka mig på att ställa diagnos på Theres, det räcker väl att säga att hon är så speciell som någon kan tänkas bli efter att ha vuxit upp isolerad ifrån omvärlden. Hon uppträder i Idol och flickor som Teresa finner en trygghet i henne, hon har förmågan att säga det som de behöver höra. Här finns de exkluderades källa till styrka. Theres visar dem vägen till kärleken.

Det har tidigare känts så närgånget att läsa John Ajvide Lindqvist, ibland nästan på gränsen till för mycket. Här är det mer distanserat, eller min känsla säger det. Kanske är det just inslagen av glättig folkhemskultur, med svensktoppen, schlager och Idol som gör det. Bokstävlarna nämner det och jag känner det också, det blir inte lika nära. Däremot blir det väldigt mycket mer skrämmande. För mig som ställer mig frågande inför vad grejen är med allt vad Idol och melodifestival heter, är den här världen redan främmande och lite otäck.

Samtidigt störs jag av våldet och såhär efteråt har inälvsambivalensen varit det största hindret för mig att skriva något om Lilla stjärna. Epilogen ekar i huvudet och jag glömmer de starka personporträtten av dessa skadade men vanliga människor.

Våldet, som kanske är det mest uppseendeväckande i boken, upptar dock en mycket liten del av handlingen, men jag antar att det lyser starkast. Även om jag föredrar hjärna och blod innanför kroppen och även om jag äcklas av vissa scener i boken, så måste jag medge att brutaliteten har sin poäng.

Vad vore Lilla stjärna utan det groteska? En skildring av ett välfungerande samhälle där trasiga människor får vara trasiga så länge de inte stör någon eller möjligen ställer upp för att vara till omgivningens förnöjelse?

Och vad vore våldskildringarna utan känslan av avsmak som väcks i oss som läser? Äcklet till trots, så är ändå det jag äcklas allra mest av just dessa människors utanförskap. De vidriga processer som utestänger och äter upp människor. Ta dessa och lägg sedan besattheten på det, en väg ut, finna sin plats och så har vi massaker på Skansen.