milkbartoilet

Bara några få dagar kvar. För fyra år sedan var jag inte så brydd egentligen. Visst jag ville inte se en alliansregering, nej men det var först senare det kom att visa sig den faktiska innebörden av regeringsskiftet.

Jag blev arbetslös och föll rakt in den där kategorin av dem som inte får vara med. Inte ett ruttet öre har jag lyckats förvärva genom arbete och välfärden som nu bara är en skugga av vad den en gång var erbjuder mig inte heller ett ruttet öre för att kunna överleva.

Vi som är oerfarna och omeriterade har inte mycket att konkurrera med på en grym arbetsmarknad, där vi i bästa fall lyckas krångla till oss praktikplatser för grundersättning, ca 4500 i månaden för heltid. Kruxet är bara att många vill inte ha praktikanter. Gratis arbetskraft visst men vad är en praktikant värd egentligen?

Utöver det har vi den nya chansen i arbetslivet, nystartsjobbet. Vad har vi där? Jo en chans för arbetsgivaren att anställa till rabatterat pris. Vägen hit är ett års arbetslöshet, i värsta fall utan ett öre. Jag är berättigad nystartsjobb. Men vilken gyllene chans tänkte jag, innan jag var där. För det visade sig att på en arbetsmarknad där det är full strid om praktikplatser är ett nystartsjobb inte mycket att komma med.

Den arbetsgivare som inte vill ha en praktikant, vill då sannerligen inte heller ha en långtidsarbetslös som ligger och skräpar i outletkorgen. För även om vi är billiga så måste vi ändå på något vis avlönas.

Problemet är att det inte slutar här. Det blir även ett dilemma för den arbetslöse, här har vi en chans som tar ett år av fattigdom att förvärva. Vi har inte råd att spendera våra surt tillskanskade nystartsjobb på strövikariat på några få månader. Målet är givetvis att få anställning, men vilka chanser har vi? Det måste i sämsta fall kunna göra oss berättigade till a-kassa i händelse av att vi i en nära framtid skulle kastas tillbaka i arbetslösheten.

Så, här har vi ett klimat där tre månaders praktikperiod är värsta chansen, ett jobb över samma tidsperiod en vinst på lotto men samtidigt en förlust av det enda trumfkortet vi har att tillgå. Det kanske är lätt för den som inget har att sitta och tala om solidaritet och välfärd, men å andra sidan undrar jag om de som har jobb, lön och framtid verkligen kan sätta sig in i en situation utan.

Det är nu snart ett år sedan jag läste första delen av Joanna Hellgrens Frances. Nu har fortsättningen, på vad som ska bli en trilogi, kommit och jag har läst och blivit lika kär som jag blev då förra hösten.

Del två börjar med hur det började, tillbakablickar till mötet mellan Ester och August, Frances föräldrar. Ett möte över klassgränser. Ester längtar bort, till Amerika, till ett bättre liv, medan August är i färd med att göra uppror mot fadern och den överklasstillvaro han kommer ur. Graviditeten är förbannelse och lycka på samma gång, för Ester är det en naturlig boja medan det för August är en chans att göra rätt för en ny människa.

I nuet kämpar Frances med livet och sina minnen, anpassningen går trögt i en omgivning där hon uppfattas som märklig. Bandet till fastern Ada blir allt starkare samtidigt som Adas relation med Louise fördjupas. Lousie, grannen, författaren, hon med vinthundarna, får sin roman utgiven. Vi får små små glimtar även av denna historia, som i Frances ögon glider ihop med sin egen, den om hennes föräldrar.

Jag bara suckar när jag slår ihop boken, vill läsa mer. Tänk att få ta kvällspromenader i dessa miljöer. Så stiligt och melankoliskt vackert. Det är svårt att inte ana en upplösning, jag suckar lite till när jag tänker på hur länge det lär dröja innan jag verkligen får ta del av den.

Vi återvänder till Sydafrika för att titta närmare på den bok som i år fått utmärkelsen Peter Pan-priset: Makwelane och krokodilen.

Den lilla flickan som heter Makwelane älskar att sjunga och spela musik på det instrument som också är hennes namne, makwelanen. Hon älskar också sin mormor Gogo och övertalar sina föräldrar att låta henne besöka mormodern på egen hand. Villkoret är att hon på väg till mormor måste akta sig mycket noga för den sluga krokodilen som lever i floden.

Inför och under sin färd varnas hon av fåglar och insekter för faran som lurar i floden. När hon sedan korsar floden byter hon till och med några ord med självaste krokodilen i tron på att han bara är en ofarlig men jättestor ödla.

Det blir riktigt spännande där på slutet då allt händer så fort, Gogo attackeras av krokodilen samtidigt som Makwelande kommer sjungande längst stigen, sedan kommer sammandrabbningen.

På flera håll har jag sett att Makwelane och krokodilen jämförts med Rödluvan och vargen och och visst finns uppenbara likheter. Skillnaden är bara att här behövs ingen hjälpande hand, Makwelane klarar på egen hand av att rädda såväl som mormor Gogo som sig själv från den listiga krokodilen och efter den actionladdade slutstriden kan vi äntligen få pusta ut. Krokodilen vaggar skamset iväg med makwelanen emellan sina stora käftar medan Gogo och Makwelande dansar runt av lycka.

Peter Pan-priset delas ut på Bok & bibliotek som gästas av illustratören Piet Grobler.

Mitt utlovade Afrikafokus är nu menat att fortsätta, sist var det Sydafrikanska Tshepo Mde som likt Lotta på bråkmakargatan ställde sig i dyngan i hopp om att bli stor. Nu till Finurliga Mama Sambona som inte alls vill bli äldre, istället vill hon fortsätta leva trots att hennes tid är kommen. Mama Sambona är en excentrisk gammal dam som även är drottning på ön Ukerewe, Viktoriasjöns största ö, tillhörande Tanzania.

Hennes namn har nu kommit upp på listan. Det är tid för Döden att hämta hem Mama Sambona till förfäderna. Med hjälp av sin list, ett stort mått humor och sitt barnbarn Guldlock försöker hon fly det oundvikliga. Dödens medhjälpare, en rosa hare, kommer även den att spela en avgörande roll i dramat.

Vi har kontrasterna mellan den färgstarka tillvaron hos Mama Sambona och den bleka Döden med bister uppsyn i strikt kostym. Det kan inte vara lätt att vara Döden, stackarn gör ju bara sitt jobb. I mötet med den levnadsglada Mama Sambona glömmer Döden i alla fall av sina plikter för en stund då han hör ljudet av trummor och släpper loss i en dans.

Tobias Krejtschis illustrationer är riktigt maffiga och sträcker sig över hela uppslag. De speglar perfekt den lättsamma berättelsen, den avslappnade mentaliteten med savannens djur som skymtar fram i kulisserna. Till dessa finns även små charmiga träsnittsliknande bilder, som kompletterar de stora och fungerar som små mellansekvenser.

En sak som dock stör mig är att det är så uppenbart att detta är en saga som berättas om något främmande, en annorlunda plats med annorlunda seder. Normen är inte det afrikanska, eftersom vi hela tiden får veta hur det går till i Afrika. “…på detta ställe i Afrika är en hare inte tecken på något gott.” och “…du vet ju hur lång tid saker och ting kan ta i Afrika ibland”. Det är så uppenbart att boken talar till en västerländsk läsarkrets, det skulle vara trevligare om den berättades ur ett mer geniunt afrikanskt perspektiv.

Med trasig dator satt jag snällt och författade blogginlägg analoga viset, med kulspets i enkelt skrivhäfte. Samtidigt lovordade jag Liv Stömquists nya seriealbum för alla som fanns att lyssna. Väl med hel och fin dator, skulle det där inlägget skrivas. Men, i mina anteckningar var det idel superlativ och lovebombing. Jag skummar igenom boken på nytt. Tänker saker om nyktert sinne, välbehövlig distans, men nås av samma lycka återigen.

Prins Charles känsla är så bitsk och hysteriskt rolig i allt det som är tragiskt. För det är tragik och samtidigt stor komik rakt i genom när Liv Strömquist förlöjligar det normala och petar i det så att det absurda i normaliteten blir synligt.

Liksom i Einsteins Fru slår Liv ner på alla de heliga männen och de andra männen också. Hon drar ner brallorna på dem när de står och raljerar. Men mest av allt dissekerar hon kärleken och den heterosexuella tvåsamheten, äktenskapet, förhållanden och den sexuella äganderätten.

Här har vi folkbildning i en mycket inspirerande form, ett intellektuellt manifest. Jag blir så nöjd när jag får se Nancy Chodorows socialisationsteori klargöras i enkelt svartvitt. Familjesociologi 101 och det är så bra. Sociologins gamla och nya klassiker får komma fram och leverera insiktsfulla tankegångar.

Prins Charles säger så fint på första uppslaget “Vad nu kärlek är?” Ja vad är kärlek? Liv Strömquist förklarar det kulturella sambandet mellan kärlek, förhållanden och trohet. Hur kärleken kan ses som vår tids religion. Alltifrån kärlekens sakta och garanterat falnande glöd till varför Gry Forsell inte slickar Piña Colada ifrån en random snubbes bara bringa.