milkbartoilet

Då knep det till i lilla farbrorns bröst och världen blev suddig omkring honom. Han satte sig längst ut på trappen och tittade bort.

Här skiljer vi agnarna från vetet. Kan du läsa detta utan att känna en klump i bröstet är du själlös. Grattis, du klarar dig därmed ifrån framtida hjärtåkommor, för något hjärta finns inte inom dig.

Jag sitter här med blöta sockar och är för trött och sur. Bloggpeppen existerar inte för jag har nog glömt bort hur. Så tänker jag på Sagan om den lilla farbrorn, som är det finaste jag läst för mitt barn och bland det finaste jag läst även för mig själv. Med ens känns välden lite bättre. Vilket jävla hjältedåd Barbro Lindgren utförde när hon skrev den här boken.

Det behöver inte vara svårt alls. Ibland räcker det med en kall nos i handen för att lyckan ska kännas. Den som ändå hade en kall hundnos i handen. Själv är jag lite rädd för hundar, tycker de är skrämmande, men jag har en tjock, rund tiger i soffan intill mig. Det duger för ikväll.

…socialt medial. Så slitet, så tröttsamt. Allt blir bra med lite sociala medier och gilla-hjärtan. Ja fläska på med knapparna så blir det bättre, minst en sjutton arton stycken. Det måste gå att gilla. Överallt!

Nuförtin vet inte folk hur de ska göra för att kopiera och klistra in url:er längre. Vi har nu utsuddat den där barriären som tidigare fanns mellan tanke och offentligt ställningstagande. Men visst, jag vill inte vara alltför sen att haka på.

Ja, men för att dra mitt strå till den slitna överdimensionerade stacken så har jag skaffat mig en sån där gilla-knapp som kommer på alla inlägg och dessutom finns det numera även en Milkbartoilet-sida på det allsmäktiga communityt.

Jag gillar inte ens den själv och har inte rekommenderat den för någon av mina vänner ännu. Min person och offentlighet har lite knasrelation sinsemellan, så att säga. Nu är det i alla fall ute.

Bilden är snodd härifrån.

Iband går det så mycket tid, stora sjok, att det blir liksom trögt att gunga igång kajutan på nytt.

Jag har tittat in ibland och kollat statistiken, slagits av att varje gång jag kikat in så har någon sökt efter Inger och Lasse Sandbergs Vit och Svart och alla de andra.

Tidigare i höst när vi besökte Ammarnäs och dess lilla bedårande bibliotek såg jag boken där och plockade upp den, som på beställning började nostalgin flöda i en av mina arbetskamrater. Klart hon hade läst den som barn.

Vi åttiotalister, som fick den boken läst för oss en gång, har nu blivit stora, ja till och med lite gamla. Nu vill vi läsa den för våra barn, för den är så fin. Egentligen vill vi kanske läsa den mest för vår egen skull, men att ha en unge att läsa för kan vara det bästa av alibin. Visst?

Så, en liten hint till förlaget: Det är som bäddat för nyutgåva!

Bilden är snodd ifrån Su Blackwell. Kolla in fler av hennes fantastiska bokskulpturer.