milkbartoilet

I väntan på Astrid Lindgren kan det kännas som, när barnen är små. Vi läste Pippi-bilderboken, den där gula och den är ju mycket mystisk, fragmentarisk, osammanhängande eller vad den nu kan kallas.

I lådan i förrådet, fortfarande Öst på stans stökigaste, hittade vi något utanför de mest bekanta karaktärerna. En bok om en drake med röda ögon illustrerad av Ilon Wikland och det tog väl ett tag innan jag kände att vi hade vuxit i den. Var bra bok har väl sin tid och Draken med de röda ögonens tid är definitivt nu.

Magisk realism i landsbygdsmiljö från förritin, en sugga föder ett gäng kultingar och en liten späd grön drake med röda ögon. Det är också är ett barns fantasifulla skildring av något annorlunda. Sedan har vi vikten av att till slut få fälla ut sina vingar och flyga i väg, hitta hem. Det är något så oändligt sorgset och samtidigt så fint.

Det här är helt klart Den fula ankungen i Astrid-version. Om vad som händer med draken efter att den flugit sin väg får vi inget veta. Däremot har vi det osvikliga barnperspektivet, vi lämnas med saknaden hos barnen som gråter sig till sömns över sin förlorade drake.