milkbartoilet

Alltså den här känslan när jag markerar Platsbanken i min rss-läsare med samtliga 334 st olästa annonser, rubricerade alltifrån postdoc till kundtjänstmedarbetare och klickar på “Markera hela skiten som läst”.

Med gott samvete ägnar jag mig istället åt att läsa inlägg efter inlägg om Shaun Tan. Jag är egentligen rätt oinsatt men svag som jag är för det visuella glädjer det mig mycket att ALMA-priset återigen går till en illustratör.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur stort det blir när detta blir verklighet.

Den rosa elefanten Pomelo har nu blivit stor!

Den här elefanten alltså, jag kan inte motstå honom. Pomelo blir stor kommer nu på svenska i dagarna och jag kan knappt bärga mig.

Ända sedan jag upptäckte den lilla kraken under maskrosen har jag velat se en nyutgivning av Pomelo är kär och Pomelo den lilla elefanten.

På franska finns en handfull böcker som alla verkar vara i samma knasiga men underbara anda. Mina vänner tänkte att jag skulle ta några första trevande steg mot att lära mig det franska språket och gav mig därför Pomelo voyage och Pomelo s’en va de l’autre côté du jardin och en fransk-svensk ordbok i 30 års-present förra sommaren. Jag är fortfarande en imbecill på franska, men på något vis räcker det att bara kika på bilderna.

Det finns så mycket att säga nuförtiden och ingen tid över. Igår upptäckte jag en inlänk ifrån Vixxtoria om att jag behöver ett jobb och vad jag inte annonserat ut här på min åsidosatta blogg är att jag numer har ett jobb. Jag är anställd (!), på världens bästa kulturförening Kulturstorm. Själva anställningen som pågår till sommaren, dvs inte är föralltid men ändå så gott som det bara kan bli, tog sin absoluta början i mars. Pang på var det då med Littfest där Kulturstorm stod för Mittinattenrum, serieworkshop med fantastiska Joanna Hellgren och en massa annat hästjobb.

Förra helget gick litteraturkalaset av stapeln och nu är det återhämtning och nya tag med tid över att tänka. Jag plockar upp Cirkeln-manuset som jag fick skickat till mig i värsta vabkarusellen och som dessvärre inte hunnits läsa pga av det nyss nämnda hästjobbet. Så idag sittandes i god ro ser jag att Flaskposten bloggat om Cirkeln och tidningspappret som bunten var inslagen i, Engelforsbladet, och allt faller på plats. Jag minns hur jag gick här och babblade för mig själv, “Ska man spara emballaget? Det är ju så coolt att det kom inslaget i tidningspapper och allt.” Men jag lät förnuftet tala och tryckte ner alltihop i pappersinsamlingen, något jag nu får ångra bittert.

Så underbart finurligt och visst är det så att om jag inte aktivt försökte mota bort mina hoardertendenser så skulle jag sparat alltihop. Men, jag biter ihop och är glad över boken, som jag ska läsa nu. Peppen är stor och förväntningarna skyhöga.

Visst är det fint att hitta en oväntad skatt? Långt ifrån de där vanliga platserna går det faktiskt att hitta riktigt fantastiska gömmor. Jag syftar givetvis på böcker. Dessa besjälade kultur- och informationsbehållare som ibland finns att finna på de mest underbara såväl som ocharmiga platser. Allra trevligast är det väl att befinna sig i glesbefolkad obygd eller på platser där det tycks pågå en ständig kulturnatt och hitta riktiga guldklimpar.

Förrförra sommaren besökte vi en marknad i Hälsinglands inland och där bland fejkcrocs och återskapat kulturarv fann jag ett litet krypin som var förskonat från ångorna av varma chips och semesterkroppar. Det var knarrande golv och väggar täckta av böcker, som ett litet bortglömt Penguinbibliotek. 10 kronor styck och allt går till välgörande ändamål. Vilken underbar oas av civilisation när tålamodet tryter över densamma.

Det senaste halvåret har jag haft lyckan att bli introducerad för ännu en sådan skatt. Inte av samma omfattning dock, men om jag säger så här: Idag köpte jag ett helt nytt exemplar av Aase Bergs Ugglan med det fantastiskt fina omslaget av Lotta Kühlhorn för 5 kronor.

Det skulle vara roligt att höra om andras bokskatter och otippade fynd under gråa stenar.