Stressminne, inland och Här ligger jag och blöder
Det visade sig att det här med att sitta uppe halva nätterna i en vecka i sträck och vänta på en bortsprungen katt tar på orken. Att sedan planera och våndas inför ett stundande 4-årskalas tillfogar mig en stress som totalt eliminerar mitt närminne.
Nu är katten hemma och födelsedagen avklarad, bara det värsta är kvar: Kalaset. Det första någonsin. Människor ska över vår tröskel och det är typ upp till mig att de inte dör bort av tristess under de två timmarna som festligheterna pågår.
Men annars försöker jag plana ut ett slag och ge mig i kast med någon bok här och där. Nyss, dvs för snart en månad sedan, åkte jag med jobbet (!) till inlandet, det vackra karga inlandet och det intill oändligheten sorgliga Sorsele. Här talar vi om igenspikade fönster på fallfärdiga ruckel längst självaste Strandvägen, men biblioteket gladde vi oss åt. Jag köpte en skitful gallrad utgåva av Joan Didions Bönbok för en vän för två kronor och dricksade 150 procent. Jag har inte ens sett åt den sedan dess. Kanske på grund av omslaget, jo helt säkert därför.
Vad jag istället gjorde var att jag tog mig tid att låna och läsa Här ligger jag och blöder. På väg till vägens slut och hisnande vackra Ammarnäs, där vi aldrig fick se någon björn, bara en smutsig och haltande gammal collie och några döda lämlar. Men det var på tiden att jag läste den där boken. Verkligen, för jag grät när jag slog ihop den, så bra var den. Den liksom kändes hela vägen. Från första ilningen när tummen skärs av och blodet sprutar, ända fram till slutet.
