milkbartoilet

Det är en jättefin bok jag läser, säkert årets bästa. Nu är den nästan slut, och jag vet inte om det är känslan av att snart är det hejdå till Domarö, havet och dess spöken, men jag kan banne mig inte ta mig för att läsa de där sista sidorna. Tidigare idag slog jag på Smiths i ett smådesperat försök att komma i stämning. Någonting annat kom emellan, så det fick vara. Det finns ju som sagt en del nästanlästa böcker i hyllan, så jag antar att det är ett problem jag har. Den här boken kommer ju inte att bli en av dessa sorgliga, övergivna ej färdiglästa, men det går trögt nu.

Kanske är det vetskapen om vad som väntar på andra sidan också, jag är nå så djävulskt opeppad på nästa cirkelbok. Vad ska jag säga, jag är väl upprorisk i min natur. Ingen ska komma här och tala om för mig vad jag ska läsa. Ja det är verkligen synd om mig. Vad jag vill läsa är Skumtimmen som jag påbörjade i början av sommaren efter att ha rädat mammas boksamling. Den fick dock stryka på foten vid hemresan på grund av platsbrist i bagaget. Nu är den här hos mig i Umeå, i bokhyllan ligger den nu och kallar på mig. Vad jag bör läsa är Revolutionary Road och det spelar ingen roll hur bra den ska vara för nu är osuget här. Vi får se hur det går.