milkbartoilet

Det märks att jag varit svag och samtidigt lite sysslolös här hemma på sistone. Nu när sonen inte hostar tills han kräks på kvällarna längre, jag famlar efter soffbordets slitna fanér och hoppas på det bästa, så känner jag av bläddrandet i rea-kataloger som jag ägnat mig åt under veckans sjukhemmavaro. Det är bara ett par dagar kvar och jag känner stressen, rädslan att gå miste om någonting bra som jag inte känner till att jag behöver. Bäst jag bara förköper mig. Eller så kanske jag stannar hemma istället.

Pilgatan och Mingus har nog ändå den mest lockande rean i stan enligt mig, ta tre betala för två, som gäller hela sortimentet i båda butikerna, såväl böcker som skivor. Den som är intresserad av barnböcker borde kanske söka sig dit eftersom de helt överlägset håller högst kvalitet i stan när det gäller litteratur för de mindre. Annars är måsteköpet iår Kenta och barbisarna, för att vi älskar Pija Lindenbaum i den här familjen och för att Lill-Zlatan och morbror raring är en av de få böcker som vi alla vill läsa om och om igen.

Vad ni än gör ni bokreashoppare där ute, köp för all del inte någonting ur högarna av skräpböcker. Bokrean är, tillsammans med stormarknadernas ständiga reabord, fullkomligen nedlusad av massproducerat junk som inte gör någon glad i längden. Låt er inte luras av starka färger och ”barnvänliga” format, Köp istället Max nalle till den som är bebis och låt de greppvänliga böckerna utan författare ligga kvar. Exempel på detta kan ses på sidan 44 i akademibokhandelns reakatalog. Finns varken författare eller isbn-nummer så kallar jag det inte böcker. Det är skrikiga trycksaker där texterna, om sådana finns, tycks vara slumpgenererade på ett språk och sedan körda i Google Translate, allt för den där äkta känslan, sen rundade kanter vadderade pärmar, kanske lite fuskpäls eller glitter, det kan gärna låta också, kvicksilver i sjöarna och mer tinnitus till de små. Billiga är de inte heller så det är ingen ursäkt att köpa skiten.