Det ordnar sig nog
Jag läste någonstans att det är mer fruktsamt att göra mer riktade jobbsökningar och att lägga ordentligt med krut på var och en ansökan. Massansökningar är döden enligt alla guider, och jag har nog vid det här laget läst alla guider. Idag har jag därför varit väldigt riktad och sökt hela tre jobb och även skickat iväg ett tragiskt tiggarbrev om att ”snälla snälla låt mig få komma och jobba lite någon gång ibland” till min före detta arbetsplats. Den som är mest störande och tragisk vinner. Det är bara att svälja den sista gnuttan stolthet, ta en djupt andetag och blunda.
Sen kom vi på att vi inte lever i en välfärdsstat, vilket alla som öppnat ögonen säkert redan visste sedan innan. Det finns liksom ingen chans att överleva utan bakgrund. Nu förstår jag varför det är sånt evigt fokus på vad som gjorts och uppnåtts vid besöken på arbetsförmedlingen. Där skiter de i vem du är och vad skulle kunna bli, det enda som är viktigt är vem du var och hur du ska kunna bli det igen, eller kanske möjligen bli något liknande igen.
Att bli arbetslös skulle kunna bli början på något nytt. Omstart eller bara start, men så är det möte med handläggaren som tydliggör att har du inget varit så har du heller ingen chans, och har du varit något som du inte längre vill vara så är du en arbetsskygg jävel värd allt förakt du kan få. Nu är det kris och det ska till att vara glad för det lilla.
Hellre jobb än bidrag, men om inget jobb finns så tar jag gärna bidraget. Vad gör det när inget bidrag finns att få? Jag röstade inte fram den här jävla galenskapen, kan jag få frikort då, gå förbi systemet och få en rimlig chans att överleva?
