milkbartoilet

Hela dagen ägnade jag åt några få fruktbara meningar, resten skit. Samtidigt skulle jag skriva något om Det viskande barnet, en bok jag tyckte väldigt mycket om, men allt fördunklades när jag googlade Oker Boker och Raudhskinna och hamnade i ett forum vars logga pryddes med texten ”White Pride World Wide”. Det kändes helt plötsligt smutsigt och jag ville inte längre skriva om boken jag just läst och gillat. Mytologi och folklore är ju så himla intressant och som det så ofta blir med mig så behövs det inte så mycket för att så ett litet frö av intresse. Inte för vit makt då, jag tänkte snarare att jag nu vill återvända till Gaimans American Gods, som jag läste för länge sedan men aldrig blev klar med. Men är det inte sorgligt att steget från gamla folksagor till nazism inte är större?

Nog om galenskap. Det viskande barnet är inte lika otäck som föregångaren, Den femte systern, vilken jag nu nästan glömt, utan mer magisk och sagolik. Jag vill läsa mer om dessa figurer. Oker Boker kallas vid ett tillfälle ”The trickster god” och jag tänker direkt på Anansi, men inser senare att denna trickster är av det jävligare slaget. Men det är lite gaimanskt, i lightversion då, men ändå. Det är den fina blandningen av myt, saga och det moderna som får berättelserna att kännas lite mer verkliga och sannolika. Det bästa är att detta inte är det sista vi ser av Jannike Faltin, en till blir det. Känns bra.