milkbartoilet

Jag har tyckt att det varit något stelt med Lööfs illustrationer som inte riktigt lockat mig. Nu tycker väl alla som läser att jag hädar och det är väl meningen att vi alla ska ha en relation till Jan Lööfs alster, men jag har inte det, inte förutom Skotnisse då, men det var så längesedan nu. Sanningen är att Matildas katter är nog det närmaste jag kommit något av honom någonsin. Efter att ha gett den en chans så tycker jag ändå väldigt mycket om den och ännu bättre är att vår lilla älskar den.

Matilda berättar om sina katter och så vitt vi läsare kan se är Bosse ett lejon och Nisse en tiger. Det är väldigt häftigt med dessa stora kattdjur och tanken på att ha två stycken själv är ju sannerligen lockande. Det innebär en hel del jobb för Matilda, men som alltid med katter så är värt det.

Nu vet jag att den här boken piskat upp lite genusfunderingar åt flera håll. Till exempel kring det här att Matilda är som en mamma till dessa stora kattpojkar. Visst tar Matilda hand om sina katter som om hon skulle ha varit deras mamma, hon ser till att de får mat i magarna, hjälper dem att sköta hygienen och ser till att de uppför sig ute bland folk. Hon älskar dem även om det är tufft att inte få vara i fred ibland. Men om detta vore två små barn eller marsvin så ja visst men det är ett lejon och en tiger, båda stora nog att kunna ta henne i en tugga. Matilda är stenhård och jag skulle vilja säga att det är rätt skapligt starkt gjort av ett spensligt barn att hålla dessa två bjässar i schack, särskilt som alla fullvuxna män runt omkring flyr undan dem. Utan större problem får Matilda lov att släpa Nisse till badrummet varje kväll för den nödvändiga tandborstningen och det är med en mycket bestämd min hon sedan kammar och fönar Bosses långa man. Fast egentligen önskar Matilda ibland att de inte vore så stora, men efter att ha sovit lite på saken så känns det lite bättre.