milkbartoilet

Om någon ställde mig frågan om vilken litterär karaktär som liknar mig mest så skulle svaret tveklöst bli: Gittan. Hon är den tysta, blyga och rädda, även om jag kanske inte är precis som hon just nu så är hon mitt barndomsjags tvillingsjäl.

Min favorit av Gittan-böckerna är den sista, minst av dem tre tycker jag faktiskt om augustprisbelönta Gittan och gråvargarna. I Gittan och älgbrorsorna är det vinter som nu och Gittan har det för tyst och tänker på att det skulle vara så mycket bättre med ett litet syskon, kanske till och med en stor borsa som spelar bråkig musik. Då kommer Nils och de ska åka pulka på baksidan. När de kommer dit är det fullt med barn i backen. Gittan som bara ville vara med Nils. Jag känner i igen Gittans känslor, främlingar, andra barn, var för mig inte potentiella kompisar utan läskiga monster.

Det är då hon träffar Älgbrorsorna och bjuder hem dem, tre stycken är de, och det visar sig inte vara blott en dans på rosor med stora brorsor ändå. De här är ju dessutom älgar och rätt stökiga och lite ohövliga sådana.

- Får man stå på HORNEN?!!
- FÅR MAN GÅ OCH LÄGGA SIG I SMÖRET?!!!

Så skriker brorsorna i soffan framför tv:n som de slagit på fast Bolibompa inte har börjat än.

Vi brukade köra de där fraserna en period här hemma, om jag frågade ”Får man stå på HORNEN?!!” så svarade sonen ofelbart: ”LÄGGA ’MÖRET?!!!” Efter ett tag drog kunde han dra alltihop på egen hand om han till exempel fick frågan ”Vill du ha makaroner?” Det rimmar ju. Givet.

Själv tycker jag så mycket om den här boken, inte bara för Gittan, utanför att den är så fin som tar upp hur det kan vara att vilja ha ett syskon men att faktiskt inte få något. Att helt enkelt behöva förlikas med tanken på att vara ensambarn, helt ofrivilligt, för alltid. Jag tycker den känns viktig, det skulle den i alla fall ha varit för mig när jag var som Gittan, vilket jag på många vis fortfarande är.