milkbartoilet

Kanske är det lite väl narcissistiskt att välja en bok med mitt namn i titeln, men det är väl det bloggandet är. En självupptagen syssla som går ut på att ta sin plats. Den som vill får läsa, men ingen måste. Johannabarnet är en berättelse om ett efterlängtat barn som till stor del liknar den berättelse vi baserar allt detta firande på. Som hedning välkomnar jag utmanandet av religiösa symboler, som till exempel den i Hellsings Vitt, som även den var menad att ingå i denna julspecial, där Gud får vara en svart kvinna.

En mamma med stor mage och en pappa som var snickare, ja om hennes yrkesval får vi inget veta, kanske jobbade hon med att vara tjock, vad vet jag. De fick ett barn, ett efterlängtat sådant, som fick namnet Johanna. Ryktet spreds om detta barn och män och kvinnor kom för att se detta Johannabarn alltmedan de sjöng Oh Sole Mio för det barn som nu var fött. Barnet växte och blev större, tills hon en dag gav sig ut i världen för att uträtta stordåd. Allt medan hon sjöng Oh Sole Mio. En dag, sen en ny dag.

Nu ser även jag fram emot en ny dag utan jul, tillända äntligen. Visst har den sin charm i form av tända ljus och vintermörker, men det är bra skönt när det är över. Det här projektet då, som kändes som en barnlek men som visade sig vara rätt tungt ändå. Den blev vacklande den här julkalendern, särskilt nu mot slutet med stora luckor bland luckorna. Det kanske inte gör något, jag har insett att den inte är den enda bloggkalender som är felfri. Nu är det över i alla fall, kanske fylls luckorna i eftersom.

Jag hoppas i alla fall det har varit goda jular därute. Min har varit helt ok, det vill säga mycket bra. Nu går jag till sängs. Med mig har jag en samling texter signerade Fredrik Strage, och då menar jag inte signerade på riktigt, i wish. Vi ses på andra sidan. Adjö.