milkbartoilet

Bloggen börjar mer och mer förvandlas till en enda ström av gnäll över min fysiska hälsa. Det här inlägget kommer inte att bli ett undantag.

Det sved lite när jag kissade och jag tänkte äsch det går över. Några dagar sedare (iförrgår natt) började jag få värk i ryggen. Överallt står det att det är viktigt att få antibiotikabehandling snabbt om en urinväginfektion vandrar upp till njurarna. ”Snabbt” var ordet. Vad betyder det egentligen? En dag, en timme, en vecka? När tar den här grejen död på en? När jag ringde sjukvårdsrådgivningen blev jag först lugnad och sen nerskjuten. ”Gå till akuten, så vi inte missar något.” Missar något? Vad betyder det? Jag blev så skräckslagen att jag inte vågade fråga.

Det var det som blev min kväll igår. Sitta i ett väntrum på akuten och vara hopplöst nedprioriterad, timme efter timme. Fram tills igår kväll hade jag aldrig besökt en akutmottagning för egen del. Jag hade heller aldrig under mitt tjugoåttaåriga liv intagit någon form av antibiotika, trots kroniska öronbesvär. Nu har dessa blommor tagits ifrån mig.

Jaja, nu är jag hemma och dricker vatten för jag misstänker att jag annars dör jag nog av någon läskig biverkning och för att stärka mig för att gå iväg och hämta ut mer av superduperpenicillinet. Jag fattar att det här är småsaker egentligen, men för mig är det stort.