Jag som skiter i att de aldrig sa hora
-Läs din bok nu, och ligg inte här och hetsa upp dig över genusfrågor.
Så löd en order ifrån min sambo strax innan midnatt. Det summerar ganska bra vad jag gör nu. Jag läser inget och är förbannad över någonting mest hela tiden. Bristen på läslust beror har nog mest berott på brist på något intressant att läsa. Jag borde ta itu med Vi som aldrig sa hora -jag köpte den faktiskt idag- men jag vet inte om det går att vara mer osugen. Bara titeln gör mig liksom irriterad. Stackars lilla Ronnie som aldrig fick ligga, fast han var så snäll. Jag läste några sidor, men sen fick det vara. Istället tog jag upp Alltid redo att dö för mitt barn istället, jag läste ut den nyss. Den var fin, insiktsfull, jag blev klar, kände mig gråtfärdig och gick in för att beskåda mitt eget underverk. Det är lite känslorna på utsidan just nu med mig och i skenet av den här fina serieboken känns Vi som aldrig sa hora bara ännu ett snäpp futtigare.
Jag måste skriva mer om Alltid redo att dö för mitt barn, men det blir senare.
