milkbartoilet

Tänk att det inte dröjde längre än till den 4:e för att det skulle spricka. En dag sent, får ni den gott folk. Nummer fyra, Kurt och Kio vill ha koja, är en riktig smällkaramell, färgglad och lite tokig.

Under hela min uppväxt var liten var livet i lägenhet något exotiskt och spännande. Mest av allt såg jag det nog som lite renare och enklare är villalivet på landet. Ingen spindelbebodd källare och ingen igensnöad infart om vintrarna.

Kurt och Kios hus är ett lägenhetshus som ligger intill ett par villor. Grannungarna i en villorna har byggt en flådig trädkoja. Riktiga översittare till ungar är de, och visst är kärleken till kojor något universellt mänskligt. Kio vill också ha en koja, och Kurt med såklart. Kurt tar kommandot och här ska ordnas koja. På deras gård finns dock inga träd, bara en sorglig gammal julgran som inte duger till kojgrund, men ljusslingan var snygg och får hänga med i den vidare jakten på koja. Därefter uppsöker Kurt och Kio plats på plats och bedömer kojdugligheten. Även om det finns platser som liknar naturliga kojor, kan det vara svårt att hitta stället som verkligen har det.

Det är den där känslan av att inte få plats, den egna plätten. De letar och letar och stöter på jobbigheter här och var. Det är humoristiskt blandat med ett underliggande gravallvar. I staden blir klass så uppenbart. Du bor inte i en liten del av ett hus om du har råd med ett eget och där utanför är det inte bara ditt.

När jag var liten var jag upprörd över bristen på asfalt hemma hos oss. Jag vet att jag ville ha gatukritor men inte hade någonstans att rita med dem. Orättvist tyckte jag då, nu gnäller jag över asfalten varje sommar. Vem fan kommer på tanken på att totalt asfaltsbelägga en dagisgård? Nu sitter jag här i lägenhet och längtar efter en helt egen ytterdörr, en baksida, en riktig brevlåda och rediga stuprör. Samtidigt har vi ju kojan, den naturliga som hänger utanför köksfönstret, men sådana har ju faktiskt många villor också.

Kurt och Kio är en ny kärlek här hemma som jag faktiskt fick upp ögonen för först när jag läste bloggen Ungt blod.