Kulturlov med en 2-åring
Jag har tänkt på det här med åldersindelning av barnkultur ett tag nu, förfärats och hetsat upp mig för sånt som bara är. För några dagar sedan fick jag veta att vecka 44 är höstlov = kulturlov i Umeå. Det är massa fina saker som arrangeras för barn och ungdom. Va roligt! Jag skulle så gärna vilja ta mig son på teater, kanske Benny-teater. Vi har ju läst böckerna och sett filmerna. Han skulle älska det, men så ser jag att han är för ung för teatern. Det står 3-6 år.
Småbarn delas in i två kategorier, över och under tre år. Ja, ni vet det är då de slutar kvävas på saker, smådelar. Nu är vi hemska föräldrar som låter vår son leka med saker som har smådelar. Vi läser även böcker för honom, som Lill-Zlatan (3-6 år enligt förlaget) fast han säkert kommer att bli traumatiserad av det sen då det visar sig att vi pressat honom intellektuellt. Det finns en bok i hans samling som det står ”från två år” på och den fick han läsa redan som bebis, ja se den består av fotografier av djur, ingen text bara foton med kartongsidor. Vi lät honom läsa den, han sken ju upp som en liten sol varje gång han såg de där kattungarna.
Jag fattar att det kanske inte är så att min son kommer att få vända i dörren om vi nu skulle försöka gå på Nämen Benny, men jag kan ändå inte låta bli att sura över den rigida indelningen. Och exakt vad är det meningen att barn som ledsnat på tussetå-ramsor och baka baka liten kaka, dvs de passerat ett år, men som ännu inte blivit tre ska få ta del av? Två år av kulturellt utanförskap i livets startgrop. Jag förstår att det kan vara bra med riktlinjer för vilken målgrupp ett evenemang riktar sig till, det kanske skulle det gå att uttrycka informationen om teaterns målgrupp lite smidigare. Från cirka tre år ser så mycket mer sympatiskt ut.
Vixxtoria säger,
november 4, 2009 @ 13:09
Åldersindelningen är sannerligen mystisk. Hos oss hade dottern knappt passerat 1-årsstrecket när jag flyttade henne till ålderskategorin 2-5 år hos Barnens bokklubb. Vi hade tillräckligt mycket pekböcker och gosedjur hemma, och förresten hade hon läst ut allihop för länge sen. Just nu läser vi den riktiga Pippi Långstrump-kapitelboken för henne, och hon är drygt två-och-ett-halvt. (Okej, vi hoppar över lite långa stycken här och där och kortar av någon mening, men jämfört med de där Pippi-bilderböckerna som kommit på senare år, så är det en hel annan Astrid Lindgren-ton i den riktiga boken.)
Jag hoppas ni gick på Bennyteater i alla fall, och att den var jättebra!
Johanna säger,
november 7, 2009 @ 0:04
jag känner igen mycket av det där. jag tror att det är en rest ifrån det förgångna, många äldre bibliotekarier jag har träffat på har ju uttryckt det som så att små barn, kring ett-årsåldern, inte uppskattar böcker överhuvudtaget. något som jag inte alls tycker passar in på min son när han var i den åldern. även om han fortfarande inte förstår allt vi läser så är det ju uppenbart hur mycket språkutvecklingen främjas av att han fått språklig stimulans ifrån böcker och serverats ord som han kanske inte skulle snappa upp på samma sätt i verkligheten. kul att höra om fler som vågar tänja ordentligt på de där löjliga gränserna.
nu har vi inte varit på benny-teatern än men förhoppningsvis ser vi den nästa söndag.
Vixxtoria säger,
november 11, 2009 @ 14:45
Jag tänkte lite på det här inlägget när jag hittade en pekbok hemma i helgen. En riktigt klassisk pekbok, du vet, med en bild på varje sida. På baksidan rekommenderades den för barn 2-4 år !!! Jag skrev en bloggpost om detta, och tog upp och länkade till ditt teaterexempel också!
Annars är all forskning entydig om att barn måste få språklig stimulans som passar dem, och att denna vanligen består av (lite) svårare texter än de själva kan producera. Hur skulle de annars lära sig något?