milkbartoilet

På Bokhora skriver Johanna K om tjockisböcker. När blir de för tjocka egentligen? Jag skulle vilja hävda att det är till viss del en fråga om att kunna hantera en bok. Jag läste Härskarringen i en samlad volym och var då tvungen att sitta intryckt i ena hörnet av soffan, med ena halvan av boken mot armstödet och andra halvan på en kudde i knäet. Det var lite väl tjockt och tungt. Nu hade jag turen att vi hade böckerna även i söndertorkade pocketvarianter, som i nödfall kunde tas med på resa. Inbundna tusensidorsböcker på resande fot är ju inget som rekommenderas för den som reser utan åsna.

Annars är de väl egentligen som bäst när de är lite längre. Varning för grova generaliseringar nu. Jag tänker att vad vore Hundra år av ensamhet på ett par hundra sidor färre? Tjugo år av ensamhet? Föga imponerande. Den boken skulle kunna handla om vilken som helst av de inneboende på åldringsboendet här intill. Sorgligt nog. Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora är 172 ganska dåliga sidor. Tunn men ändå för på tok för tjock. Läs den inte. Läs Hundra år av ensamhet istället. Hatet mot muslimer, som Johanna K läser, har jag tagit i en gång på pilgatan, sen såg jag Andreas Malm i babel på svt. Bjäbbhund. 747 sidor nej tack.