milkbartoilet

Den 22:a december brukade vara magisk när jag var barn. Det var då vi klädde granen, som väl är den trevligaste av jultraditionerna. Väl vuxen har jag ingen gran i mitt hem under jul, och visst känns det tomt. Det är väl tredje året nu som jag lovar mig att nästa år minsann ska det vara gran här hemma och jag säger det nu med. Nytt decennium nya traditioner, gran tamejfan.

Idag blir det en Astrid, för vad vore väl 24 bra barnböcker utan något av den giganten. I Visst kan Lotta nästan allting är julstöket i full gång. Det bakas och fixas och sedan är det dags för granen att skaffas och kläs. Först råkar Bamsen nästan hamna i sopbilens stora tuggande gap, men sedan är tragedin framme på riktigt. Pappa kommer hem utan gran, tydligen är de slut i hela staden. Tyvärr går det ju heller inte att trolla fram en gran, fast Lotta nästan kan allting, utom slalom då. Nej, trolla fram granar kunde hon visst inte heller.

Jonas och Mia-Maria bara gråter och gråter, medan Lotta ger sig iväg ut för att åka kälke. Till Bamsen säger hon: ”Vi tar kälken, så får vi åtminstone lite kul i allt det här eländet” Lotta skjuter upp gråtandet till senare och tur är väl det, för vips så har hon räddat julen och behöver inte gråta alls. Den lilla tjejens triumf är så underbar, hon tar revansch på världen, i alla fall den sura elaka julgranskapitalisten och sina egna dumdryga syskon. Till det Ilon Wiklands fantastiska illustrationer. Det här är min favorit av Astrid Lindgrens bilderböcker, i alla fall så här års.