milkbartoilet

Bokhora undrade på fredagen som var vilken som är den bästa högläsnings-boken. Jag skrev då detta inlägg, som av någon anledning aldrig blev postat, om en bok som gör i alla fall mig lite lyckligare just nu.

I den där lådan i förrådet hittade jag så mycket fint att vi ännu inte hunnit skörda alla frukterna av fyndet ännu. Bland annat fanns där Tove Janssons klassiker Vem ska trösta knyttet?. Själv kunde jag först inte minnas om jag hade läst den som barn, men när vi kom till Mumriken på ängen, då kom allt plötsligt tillbaka. ”Den här har jag gillat förut”, en fin aspekt av att berika barns liv med litteratur är när det drar fram glada minnen från den egna barndomen. Sonen ville först läsa den men visade sig egentligen mest vara intresserad av båten på bokens baksida och bara måttligt intresserad av själva innehållet. Det tog några dagar tills vi lyckades läsa hela, men då i fredags morse när vi var i oväntat god tid tog vi oss tiden att läsa den fina boken från pärm till pärm, vid varje uppslag pratade jag först lite om bilderna och berättade om alla figurerna. -”Titta där står Dronten och fiskar och där sitter Knyttet på stranden och badar sina fötter.”

Nu har Vem ska trösta Knyttet? en given plats vår litterära repertoar och det känns utomordentligt härligt att ha fått introducera Tove Janssons magiska värld för vår lilla älskling. Jag vill inte göra mycket annat än läsa mumin-böckerna just nu.