milkbartoilet

I väntan på Breaking Dawns ankomst – jag beställde den i ett svagt ögonblick – så underhåller jag mig med Mörkrädd av Andreas Roman. Jag läste någonstans att den skulle vara jävligt läskigt på ett ”krypa under skinnet”-vis, så visst var jag lite avvaktande till en början. En bit in i boken hade jag dock blåst upp mig såpass att jag tänkte att: så här lätt skräms minsann inte jag.

Nu är jag lite drygt halvvägs igenom och känner mig inte lika stursk längre. I natt då vår son vaknade ungefär en gång i timmen och var förtvivlad på grund av nästäppa blev jag skräckslagen varje gång. Jag var helt övertygad om att han skrek för att han var rädd, och för att han såg saker i mörkret. Totoro har alltid kunnat lugna honom i såväl feberyra som nattskräck och jag propsade på att slå i gång den igen och igen under nattens gång. Nu i klarare sinnestillstånd fattar jag att det bara var mig själv jag ville lugna.

Jag oroar mig för min psykiska hälsa, så ska jag verkligen fortsätta läsa? Blir det lampan tänd nattetid i framtiden? Tidigare har jag nog faktiskt sett mörkret som lite av en trygghet, för då syns inte monstren. Det jag inte ser tar jag väl inte skada av, eller? Kan det verkligen vara möjligt att knäckas av en bok?