milkbartoilet

Numer ingår jag i ett mindre sällskap av människor, tydligen är vi ”alla” mammorna, som tillsammans utgör en läsecirkel. Under min utbildning gjordes några tafatta försök, någon insisterade på att vi skulle läsa Pär lagerkvists Dvärgen men det blev det aldrig något av och jag vet inte om det var någon mer än jag som läste den, jo någon mer också annars vore det väl för sorgligt, en riktigt bra klassiker.

Nu vankas det något mer lättsmält, Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. Jag har redan smygstartat trots att jag har Oates Våld i full gång. Skönt att läsa lite feelgood för en gång skull. Att läsa Våld känns ungefär som att få ett lass tegelsten på bröstet. Ett varigt sårhelvete som det petas i med en smutsig pinne, gegga gegga, ångest.

Ångest eller välbefinnande? Det är frågan.