Om det trista i att tveka
Vi var borta i helgen och innan vi åkte skrev jag ett väldigt långt inlägg, kanske det längsta i bloggens historia. Det var menat att bli postat då men föll offer för tvekan. Nu händer det hela tiden och bloggen står hopplöst ouppdaterad, blir bortglömd och alla barn gråter till slut.
Egentligen är det kanske bara jag som gråter. Så mycket tid till spillo. Måste allt vara fullständigt genomarbetat perfekt? Kan inte lite av poängen få vara att det är ibland ogenomtänkt och plötsligt? För mig fungerar det bäst att smida medan järnet är varmt och ångan är uppe, för att vara lite lagom klyschig. Det som vill komma ut nu känns inte riktigt rätt en stund/dag senare, utan är kanske rentav lite pinigt.
Nu idag är huvudet fullt av snor och jag tänker sitta i sängen hela dagen, ingen mat ska jag ha heller, kanske lite sylt bara. Nu kommer min snälla sambo med mariekex till mig eftersom jag är en sån stackare.
