Om kvalitetstid
Efter en tung dag med en liten som inte ville sova middag någonsin sitter jag nu i lugn och ro. Jag kom att tänka på något som är ganska upprörande. När den lilla aldrig ville somna kände vi föräldrar oss väldigt frustrerade. Vår tid rann iväg. Det är lätt att bli självisk som förälder, speciellt när man är jävligt trött och less, som nu idag. Det har varit två tunga veckor och vi som är stora är egentidstörstande monster.
Är inte min inställning förjävlig om den lilla måste sova för att jag ska vara nöjd? Visst är det skönt att koppla av på kvällen då det är lugnt och tyst, men det betyder väl inte att jag ska förlägga mitt liv till den tiden. Det är tröttsamt att alltid blicka framåt, längta till lugnet och aldrig någonsin uppskatta nuet. Det är inte alltid så här och jag känner mig som en vidrig människa nu, men det händer at vi faller in i det här tänket. ”Snälla somna nu så jag får göra något.” Jag är övertygad om att jag inte är ensam och att det säkert finns många andra som också lever med den här inställningen.
Visst barn mår bra av rutiner och så vidare, men när dagarna går ut på att vi kollar på klockan, följer ett invant schema och bara härdar ut känns det som att det är hög tid att stanna upp och tänka till lite. Det är lätt att det bara blir ren barntid och ren vuxentid och medan barnen har sin tid sitter de stora och suckar, längar till läggdags och vuxentiden, då de små sover sött i sina sängar. Resultatet blir trötta stora och pigga små. Hur roligt är det med stora som suckar, som leker sten och aldrig någonsin vill hitta på något, som bara blickar framåt och inte är närvarande på riktigt?
