Räven i den kolsvarta natten
Någon barnboksanglofil kan jag inte säga att jag är, långt ifrån. Jag ser helst att böcker även för de mindre barnen har lite udd och kanter. Så naturligtvis var jag skeptisk mot Räven i den kolsvarta natten, men när jag läste positiva ord om den ville jag se med egna ögon.
Precis som befarat är den precis så där gullig, mysig utan någon kant så långt ögat når. Jag väntar på en oväntad vändning. Kanske rävungen bara råkar sluka den lilla musen i sömnen? Kanske kaninen, som surnar till mer och mer allteftersom fler skrämda djur söker tillflykt i hans håla, slutligen blir tokig och gör pekinganka av ankan eller kebab av det lilla lammet. Ängsliga läsare därute kan dock vara lugna, här händer inget farligt, någonsin. Cynikern i mig blir tokig på nallebjörnismen, de något krystade rimmen och att ankan uppenbarligen är en gräsand.
Men om jag ska ta allt från början så sprättade vi paketet och satt vid köksbordet och läste, jag väntade på tvisten som aldrig kom men gjorde mitt bästa för att göra boken rättvisa. Under tiden satt sonen helt inne i berättelsen sugande på samtliga små fingrar. När slutet, det sockersöta, slutligen kom utbrast han ”Dom sover. Va mysigt!”. Nu har det gått flera dagar, kanske en vecka och vi läser den någon gång om dagen. Jag är fortfarande inte nöjd, men har i detta fall kapitulerat för det gulliga, och måste instämma att det ändå är bra mysigt när de ligger där tillsammans.
…de kånkar dit kuddar och mattor bärs fram.
På golvet ligger räven…
…och i mitten ett lamm.
Annsa säger,
mars 2, 2010 @ 8:12
Du kanske har missuppfattat att det är en bok för barn!? Jag tycker att barn skall skonas så länge som möjligt från ond bråd död i böcker. Dom får så mycket skit i sig ändå via tv.
Jag för min del älskar den här sortens barnböcker med härligt gulliga bilder, typiskt engelskt skulle jag vilja säga.
Tjing!
frida säger,
mars 2, 2010 @ 22:01
Annsa: Jag tycker Johanna på ett alldeles förträffligt sätt ger uttryck för såväl sin åsikt som hennes barn. Samt hur kompromissen som man som förälder måste göra ibland kan leda till att man omvärderar sin åsikt.
Personligen gillar jag också när böcker för barn har lite udd, eller varför inte kalla det verklighet. Vad vore tex Astrid Lindgrens böcker utan sina skilldringar?
Johanna säger,
mars 2, 2010 @ 22:01
Ja, låtom oss stoppa alla ungar i små små bubblor av lullull. Näe tacka vet jag franska barnböcker, under eiffeltornet skiter de i vad barnen vill ha och flörtar bara hej vilt med oss vuxna. Leve vuxendomen! Vive la France!
Tack för din kommentar!
Johanna säger,
mars 2, 2010 @ 22:02
och tack Frida för att du säger det så bra!
owlit säger,
mars 16, 2010 @ 11:41
jag tycker boken ser ulligtgullig ut, precis som du säger, även om jag kan tycka om bilderna! ;) men jag håller verkligen med om att det är irriterande med böcker som ska skydda barnen från allt farligt, otäckt eller ens något avvikande från lycka och härligheter.
tyvärr har även jag märkt att barn är mindre kräsna än vi vuxna. tacka vet jag dubbelt tilltal, ture sventon eller jan lööf, som man kan stå ut med att läsa flera gånger på rad!
Annsa säger,
mars 22, 2010 @ 16:01
Kan då barnen inte få ha en liten paus i böckernas värld från allt elände!! Måste man även där pocka på att halva världen svälter och annat elände.
Vilken tur att vi vuxna kan välja vad vi vill se och höra men det kan inte barnen. Det är inte frågan om att sätta barnen i bubblor av lullull. Nu är mina barn så pass stora så dom väljer själva vad dom vill läsa. Dom verkar inte ha tagit ”skada” av att få läsa snälla böcker.